Nu är glada julen slut

Hemma igen - trötta, mätta och mycket lyckliga. Jag ska ta tag i julbloggen, kanske lägga in några bilder på min tös i förklädesklänning och kanske någon på den söta, goa lilla kussen, men det får vänta. Har ont i ryggen och mycket tunga ögonlock. Känns sådär att vara sliten redan i v. 21 av graviditeten, antar att det har att göra med att det inte var vansinnigt länge sen jag gick igenom det här förra gången. Ska försöka vila mycket så att terminen går som en dans, eller åtminstone går.

Ultraljudet gick bra, så bra att jag lagt upp en liten bebis-på-jäsning-ruta här bredvid. Tyckte den var söt. Otroligt många dagar kvar. Tur är väl det. Bebisen i magen låg stilla med benen i kors under ultraljudet, precis som sin storasyster. Och precis som sin storasyster såg den så söt ut så på de suddiga bilderna.

Sol ute, snor i sinne

Sista dagen på praktiken idag, otroligt vemodigt, kommer sakna alla damer och herrar! Några av dem extra mycket. Det känns så sjukt att nästa gång jag påminns om dem troligtvis kommer vara i en dödsannons i NT. Har varit med om två dödsfall på avdelningen under mina veckor och de är inte i superform de övriga så vintern kan kanske bli jobbigt. Vill vara kvar där och smeka kinder och hålla handen! Har aldrig i mitt liv trott att jag vill jobba med äldre, men plötsligt känns palliativ vård som ett alternativ för mig i framtiden.

Från en sak till en annan; vi ska på ultraljud i morgon och jag är faktiskt lite nervös. Kan man ha sån himla tur att man får vänta två friska barn i rad!? Det är det läskigaste med att skaffa ett barn till, tankarna på att det har gått så himla bra och lätt första gången, kan det verkligen bli så en gång till?

Just det, Joanna, det är en saffransdeg tror jag (ingen jätteskillnad mot en vanlig vetedag iofs) och fyllningen består av hackad mandel, smör, socker och kanel. De blev faktiskt jättegoda. Kan lägga ut receptet om du vill?

Jag har gjort julgodis och lagt små fina burkar också. Två fick jag med mig idag, en som min handledare fick och en som jag gav till avdelningen där jag varit. En burk ska till Snorpans föris-fröknar i morgon och en ska till sambons mormor och morfar på söndag. Det känns härligt att chocka sig själv med lite hushållspyssel!

Det är en bra dag idag!

Såg precis att tentaresultatet kommit, en dag för tidigt. Vågade knappt titta, men kunde såklart inte låta bli och gissa hur det gick.

Jag klarade hela skiten! Till min stora förvåning.

Saffransbak

Som jag har förstått det säger man saffran här om lussebullar. Den typ jag bakade var lite annorlunda med en smarrig fyllning. Mmmm. Dessutom har de sirap på risgrynsgröten. Visst är det tur att jag ska gifta mig? Jag har ju hela hemmafru-looken! Om man bortser från den maffiga mönstermixen.

Min bebis

Snorpan 5 månader

Snorpan 1 år och två veckor senare

Visst är hon ganska lik sig? Men ändå, en tjej istället för bebis. Tänk om man själv utvecklades lika mycket på ett år som Snorpan har gjort. Man skulle ju vara konstant utbränd.

Idag lussade barnen på föris för sina stolta föräldrar, de var så fina! Snorpan tillhörde skaran som valde att sitta kvar på golvet och undra varför det var en sån massa vuxna i lekrummet, några barn valde att gallskrikande springa mot sina föräldrar, medan ytterligare en kategori valde att göra rörelserna ordentligt och sjunga med ett leende på läpparna. Den sista kategorin bestod mest av stora barn.

Annars då? Jo nu:
*har Snorpan blivit frisk
*tampas jag med skolan om hur jag ska kunna fixa nästa termin. Ett tag såg det så illa ut som att jag måste ta studieuppehåll från januari. Vill inte! Älskar studierna. Håll tummarna!
*har jag praktik fortfarande. 7-17 hela helgen. Får pussa Snorpan på kvällen.
*är jag full av kärlek

Det där med att ropa hej

Jag tänkte igår att jag skulle skriva ett inlägg om hur skönt det är att vi alla tre är friska, äntligen! Den tanken skulle jag aldrig ha tänkt visade det sig. Snorpan fick hög feber och har haft drygt 39 grader sen dess. Vår lilla komet som brukar studsa runt hemma vill bara sitta i knät. Och så kvider hon maamaa och paapaa.

Håll i hatten!

Jag har haft en toppenvecka på praktiken! Idag fick jag lägga om två kladdiga, fina sår alldeles själv och så fick jag rapportera om en svårt sjuk boende på ronden med läkaren. Äntligen får jag bekräftat att jag valt rätt!

Nu ska det bli så skönt med helg och slippa gå hemifrån 6.30. Det i kombination med alla intryck från äldreboendet är tröttsamma för mitt lilla huvud.

På allmän begäran...

...här följer ett självömkande, bakterieosande blogginlägg

Jag lever.

Igår var det T-day, t som i tenta. Den gick åt skogen, omtentan here I come. Det här med sjuka barn, sjuk man och sjuk själv i tentapluggsvecka samt över tenta är inget att rekommendera. För att fördjupa sig i min sjukdom kan man googla: Jävlar vilken rejäl, skitjobbig pissförkylning med extra allt.

Det har varit tufft, men än tuffare var det när klockan ringde imorse för ett 10 timmars VFU-pass på äldreboendet. Gruset i ögonen ville aldrig försvinna. När jag reste mig ur sängen för att fälla ut kroppen kände jag världens jäkla smärta i nacke/axlar. När jag försökte komma på vad som kan ha orsakat det mindes jag plötsligt hur jag vaknat i natt, balanserande på sidan längst ut i sängen, med en varm, underbar korv tätt, tätt intill min rygg. Antagligen hade jag legat så ett tag och spänt mig innan jag vaknade och lyckades väcka sambon som fick lyfta undan snuskorven. Ajajaj, vetekudden sitter som klistrad ikväll.

Dessutom är det mindre än två månader kvar till B-day, b som i bröllopet. My God, hur ska det gå? Inbjudningskorten är skickade och ringarna hämtade, så gifta blir vi ju på nåt ätt. Förhoppningsvis får alla mat, dryck, stol och mys också...

En rolig grej; Jag stack en man idag! En skruttig, liten sjuk farbror fick jag sticka. Det är inte lätt att hitta venerna på de där gamla tanterna och farbröderna. Jag lyckades dock och fick mina två rör. Häftigt! Det coolaste var dock att jag visste vad de olika proverna innebär, vad det var de skulle analysera.

En till rolig grej; I helgen fick jag träffa min underbart söta lilla systerson igen. Med handsprit på fingrarna kunde jag till och med känna lite på den lilla fjunisen.

Ännu en rolig grej; Bönan i magen lever rövare och ger sig till känna allt oftare. Nu syns magen ganska väl, så det är skönt med resåren i arbetskläderna på boendet...

That's it. Skönt att jag tog av mig offerkoftan på slutet.

Oh Happy day

Snorpan är på föris! Hon skuttade in på gården, skrattandes imorse, direkt uppmött av hennes kompis Stina. De sitter ihop, de två, man ser inte den ena utan den andra. Jätteroligt, man tänker sig ju annars att de inte har så tajta kompisrelationer när de är så små...

Och jag, jag pluggar faktiskt! Nu är allt sammanställt. Ska bara få in skiten också.

Har tittat lite på sambon också, han är på landstingsfullmäktige och pratade om papperslösa flyktingars rätt till vård. Han är fin han. Fast himla långhårig, eller vad säger ni? Lite fluffig nästan.

Mitt Hollywood-liv

Om mitt liv vore en film skulle man se en stor väggalmanacka där det stod Tenta på måndag och en dag i taget skulle strykas i ganska snabb takt medan jag satt (snygg, nyduchad och välsminkad) med en stor hög med oöppnade böcker bredvid mig och en sjuk dotter i famnen. Det skulle spelas vemodig musik och man skulle tänka att trots de dåliga förutsättningarna skulle det nog gå. I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Visserligen är Snorpan sjuk, det står tenta på måndag och böckerna är oöppnade. Men jag är oduschad, osminkad och osnygg, vemodig musik spelas inte och hoppet blir mindre för varje dag som passerar.

Kruppbebis

Snorpan har blivit dunderförkyld och fick som ett brev på posten sitt livs andra kruppanfall sent igår kväll. Sambon och jag blev inte fullt lika hysteriskt oroliga den här gången eftersom vi kände igen skällhostan och den mycket ansträngda andningen. Vi lyckades faktiskt häva det hemma och slapp inhalationen på sjukhuset som vi satt med sist. Kruppen vs. mammaochpappa 1-1!

Lördagen har faktiskt varit underbar! Sovmorgon (eftersom anledningen är kruppanfall är det kanske inte trevligt egentligen, men skönt att gå upp 8.30!) och långfrukost, sedan plock och fix hemma. Jag har bytt ut delar av garderoben mot stora kläder. Faktum är att de är för stora, inte bara för att magen än så länge är rätt blygsam, utan också för att jag väger mindre denna gång än vad jag gjorde sist... Himla skönt faktiskt! De får duga än så länge, det är ju trots allt bara några månader och graviditetskläder är rätt så dyra.

Vi tog en sväng på stan och köpte några julklappar medan Snorpan tog sin dagslur i vagnen, hon vaknade lagom till fikat (mamma upp i dagen) och njöt av mystid med mor & far.

Sambon hänger med gamla vänner ikväll, jag har sett på cheesy High School-film (mmmm...), flyttat tillbaka Snorpans rum in i Snorpans rum och torkat av kökskåp och spis. Så himla härlig kväll! Nu ska jag gå och lägga mig.

Hoppas att ni har en underbar helg!

Stålis leker

Idag är Snorpan stålmannen! Det är maskerad på föris och än så länge kan vi ju bestämma över hennes outfit, ingen prinsessa idag. Får se hur hon gillar manteln om några timmar...

Hemma ska det studeras idag, tyvärr har en granne fått för sig att det är en bra dag för borrning. Det låter sådär högt, ni vet, att man knappt hör vad man tänker.

Bebisfeber

Kolla min lilla systerson. Är han inte en goding!? Och kolla våra saliga miner. Både jag och sambon njöt av att hålla den fjäderlätta, varma lilla plutten. Han var lite skeptisk till sin moster först, men gillade snart läget. Någon som däremot var skeptisk på riktigt var Snorpan. Bebisar är ingen höjdare i hennes värld. Att dessutom favvis-mormor skulle gosa med den där lilla fisen var för mycket för henne att ta in.

Vi får hoppas att hon hinner vänja sig vid att inte vara släktens centrum till i maj. Hon ska nämligen bli storasyster då, om allt går som det ska. Jag har överlevt de första månadernas yrsel, trötthet och illamående. Det är tufft att vara gravid med 1.5-åring, heltidsstudier och en man som spenderar en hel del kvällstid i möteslokaler. Jag saknar den där totala fokuseringen på magen som jag hade sist, nu kan man nästan komma på sig själv med att tänka just det, jag är gravid. Härligt är det dock och jag längtar tills man får träffa den lilla Bönan.

Föris

Sen Snorpan började i förskolan har vi tyckt att det varit bökigt att säga förskolan konstant, men vi vill samtidigt inte säga dagis (av kända anledningar såsom en tydlig pedagogisk verksamhet och en egen läroplan sedan 14 år). På något sätt blev begreppet vi använder oss av här hemma föris, det används flitigt, ligger fint i munnen och är kort och härligt.

Följande samtal utspelade sig imorse:
Sambon: Nu ska jag gå till jobbet, mamma är i skolan och du ska vara på föris.
Snorpan: Mmm och slängpuss
Snorpans fröken (ja, fröken säger vi fortfarande, där har vi inte kommit på något): Det är så himla bra det där ordet ni använder - föris - så vi har börjat använda det vi också.
Sambon: Har ni? Vad roligt! Ja, förskola blir så långt.
Fröken: Ja, och så känns det nästan lite pretentiöst att säga det jämt. Folk använder det ju inte. Föris är suveränt!

Kalla oss gärna pionjärer. Vi har löst 2000-talets största språkliga problem.

Jag har blivit moster!

Nu är plutten här! Eller Toddan som jag har kallat honom hela dagen, de tycks ha lite svårt att enas om namnet, men som syrran sa de har ju tre månader på sig att bestämma vad han ska heta.

En liten, liten sparvunge på 46 cm och 3.2 kg.

Imorgon ska jag få träffa underverket och hälsa honom välkommen till världen! Handspriten är kvar i handväskan efter praktiken, mina och Snorpans händer ska spritas så vi kan pilla på honom utan att ge honom läskiga vinterbaciller som kan ge nykläckta bebisar RS-virus.

Eva Dahlgren skriver en så fin välkomsthälsning till ett barn i sin bok, dessvärre är den utlånad så jag kan inte citera den. Någon som vet vilken jag menar?

Haug

Haug-boken är numera ett begrepp även hemma. Stackars sambon fattade ingenting när jag bad om Haug-boken, han letade och letade men kapitulerade tillslut. Nu äntligen vet han att den jättestora, tjocka boken Människans fysiologi kallas Haug-boken. Har ni den, Lisa? Kallar ni den också för Haug?

Den ska jag ner i idag. Jag lyckades faktiskt plugga igår kväll, så det är ingen panik just nu. Men 5-6 timmar med näsan i boken behöver jag nog idag...

Annars kan man sammanfatta första praktikveckan som något tråkigare än vad jag förväntat mig, men jag har hoppet kvar. Igår var sjuksköterskan jag skulle gå med sjuk, så jag tillbringade dagen på avdelning. Det blev lite roligare efter att jag bestämt mig för att strunta i min s.k. handledare och istället satte fart och fixa sånt för de äldre som jag tyckte verkade bra. Fick faktiskt beröm för det. Det blir roligare så, men motverkar samtidigt sitt syfte. Well, well, en vecka till där sen blir det tre veckor med sjuksköterska.

Dagen spenderas annars åt att tänka på min lillasyster som hade beräknat förlossningsdatum 6/11 och som nu ofrånkomligt närmar sig stunden när de två blir tre. Magiskt!

Praktik. 3 dagarsrapport

Ärligt talat - rubriken är missvisande. Jag tänker inte lämna någon rapport. Det orkar jag inte. Det enda jag vill skriva är att otroligt mycket av det jag lärt mig i skolan inte praktiseras ute (inte av undersköterskorna iaf) utan många gånger viftas bort som lite fånigt. Allra mest skrämmande är det när det gäller de basala hygienrutinerna (SOFS 2007:19), tvingande föreskrifter som man skiter i.

Måndag och tisdag var inte roliga alls, annat än att det var kul att se hur mycket man kan påverka de boende genom att praktisera lite respektfull omvårdnad. Tyvärr har tillfällena att göra det inte varit så många. Undersköterskorna var nog inte sådär jätteförtjusta i att ha mig där, kändes det som. De dumpade mig lite med disken kan man säga. Jag ska försöka sätta ner foten tydligare, men jag har redan sagt till och då sa de: "Vi städar, det kan du nog redan. Sitt och titta på TV med de äldre det önskar vi att vi hade tid med". Problemet är att jag inte ska göra det de inte känner att de har tid med, jag ska göra det de gör så jag lär mig deras arbete.

Idag har jag gått med min huvudhandledare, sjuksköterska, och jäklar vilken skillnad! Äntligen kändes det givande och kul. Äntligen bemöttes jag med respekt för det jag läst! Hon pratade sårvård, omvårdnadsprocessen, vips-termer och omvårdnadsbehov med mig och förväntade sig att jag skulle hänga med. Vilket jag gjorde!

I morgon är det sjuksköterska igen, så det blir nog lätt att gå hemifrån kl 6.30.

Nu måste jag plugga. 2 veckor till tentan och hjärnan är fortfarande snorfylld. Lite i alla fall.

Åsiktslöst och mysigt

Känner att jag missat min vardag lite på sistone. Eller kanske snarare att ni missat den, jag är ju trots allt mitt uppe i den. Bloggen har istället fått vara en liten ventil där jag får tycka mitt, det är skönt och det har bara blivit så att vardagsrapporterna fått stå åt sidan.

Förra veckan var sista "skolveckan" innan jul, nu stundar praktik i 6 härliga veckor med start idag kl. 13 (håll gärna tummarna då, jag är nämligen inte helt säker på att jag helt minns hur man rengör lösgommar osv). Dessvärre kunde inte förra veckan utnyttjas till det tentaplugg den var avsedd för eftersom jag drabbades av bihåleproblems samtidigt som Snorpan och sambon blev sjuka. Vi har helt enkelt varit sjuka i en vecka. Inga nervsystems-mindmaps, ingen städning av badrum, ingen läsning av Katie Erikssons böcker. Nothing, bara lite mera tidspress.

Helgen har varit mysig, fast kort på något konstigt sätt. Kanske för att jag gick en s-kvinnor kurs i lördags (en helt annan historia iofs, vi kan ta det vid ett annat tillfälle), samtidigt som sambon och Snorpan var på hälso-och sjukvårdsrepskap. I söndags fick sambon naturligtvis frukost på sängen (i paketen låg tre par strumpor - klassiskt - och en tidningsprenumeration). Farsdagsförmiddagen ägnade sambon åt att fika med sjukhusets personal medan jag och Snorpan skrotade hemma. Söndagsfika hos HKTH och söndagsmiddag hemma. På det hela taget en mysig dag/kväll.

Mysigt känns för övrigt som ett ganska slitet och välanvänt ord i min vokabulär, nästan som att jag använt slut på det. Tips på synonymer?

Förresten, dokument inifrån igår kväll var inte det minsta mysigt, men oj vad sevärt. Jag vaknade i natt och grubblade massor på vad som hänt i vårt samhälle. Ibland/ofta känns det som att barn betraktas som ett problem som ska lösas, inte som en medmänniska man ska leva med.

För övrigt är jag glad att Belinda och jag fortfarande är på samma linje.

Förgrymmade ungar

Se Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i SVT. Äntligen ifrågasätter någon! Jag orkar inte ens kommentera, är bara så glad att Erik Sandberg gjort dokumentären.

Kd - again

Jag blir lite nervös att ni ska tycka att jag är rabiat...

Det vi diskuterade var alltså föräldrar som heltidsarbetar och har goda ekonomiska förutsättningar. Inga som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Och det jag vänder mig mot är att man hävdar att barnen mår bra av att vara i förskolan 7.30-17.30 varje dag, rent av bättre än vad de skulle må om de var tvungna att vara med sina föräldrar som ändå skulle vara stressade och hellre vara på jobbet. Ja, detta hävdades i diskussionen.

Eftersom mamma och pappa måste jobba heltid. Måste de? Det är det jag ifrågasätter.

Förskolan är toppen, bara inte jämt.

Lördagkvällens diskussion

Lördagen avhandlades det här. Åsikterna skilde sig åt, kan man säga...

Jag menade (och menar) att man generellt kan säga att det är bra för barn att vara med sina föräldrar, det är bra för barn att träffa sina föräldrar mer än man träffar personalen på förskolan (även om de är helt fantastiska!). Jag menar också att det väldigt ofta, dock inte alltid, handlar om prioriteringar när man har sin barn i förskola >40 timmar/vecka. Jag är medveten om att inte alla kan göra det valet, men många kan och gör det ändå inte.

Jag kände mig som en kristdemokrat. Är det så jävla konservativt att vilja prioritera barnen/familjen? Varför är den värderingen så mossig? Jag älskar förskolan, är jätteglad att Snorpan har möjlighet att skapa sociala kontakter, lösa konflikter, träffa andra vuxna och få bilda sin egen identitet utan mig och sambon. Samtidigt trivs jag otroligt bra med mina studier och vill inte vara utan min plats där jag utvecklas massor.

Jag tror inte på vårdnadsbidrag. Jag tycker inte att kvinnor ska återvända till hemmet. Jag tycker att både pappor och mammor oftare ska välja tid med sina barn/familjen framför statusjakt och karriärsvettningar. Jag menar bara att barn behöver sin hemtrygghet, en stabil grund. På samma sätt som vi behöver lugn och ro när vi kommer hem från arbetet/skolan (där en heltidsvecka förövrigt räknas som 40 timmar, men barn skulle utan problem klara 50-60 timmar?). Det känns som att prioriteringarna ibland är rätt så sneda.

Vad tror ni?

Kvotering

Jag blir så arg på alla som ständigt och jämt ska hävda att kvotering inte har med kompetens att göra. Alltså att kvinnor som kvoteras in inte är lika kompetenta som den man som skulle fått jobbet/styrelseuppdraget/politiska uppdraget/osv utan kvotering. Det är fel, fel, fel! Jag är besviken (men kanske inte förvånad) över att Fotbollsfrun uppenbarligen inte har bättre koll.

Så fort någon säger kvotering ropar många (kvinnor framförallt) "jag vill veta att jag får mitt jobb tack vare min kompetens, inte pga mitt kön!" Visst, vem vill inte det!? Problemet är bara att de män som sitter på maktpositioner idag inte bryr sig nämnvärt om att de ofta sitter där tack vare sin snopp. I kombination med kompetens många gånger iofs, men de vore inte där utan sitt kön.

Ständigt denna cementering av bilden att kvinnor inte har kompetens nog och att kvotering vore ett sätt att hjälpa oss att komma någonstans. Trots vår bristande förmåga. Det gör mig förbannad! Kvotering skulle bara vara ett sätt att tvinga företag att se kvinnors kompetens. Den finns nämligen, men ignoreras enligt gällande ordning i samhället.

O-Ba-Ma

Sambon försöker få sambon att säga O-Ba-Ma när han frågar vem som är USAs nästa president - det går sådär. Jag tänker att det kanske går bättre om han drar Byggare Bob-parallellen. En del byggare Bob leksaker säger nämligen, om man trycker på rätt knapp:
Can we fix this?
Yes, we can!
Likheten är uppenbar, eller hur?

Med risk för att många tycker att jag missar att glädjas denna historiska dag kan jag inte låta bli att fundera på om det inte är så att Obama och Reinis vunnit på samma grej - ut med det gamla och in med det nya. Mantrat om förändring känns igen, tycker jag. Visserligen känns Obama mer sympatisk än Reinis, men i ärlighetens namn har jag kass koll på vad han tycker i sakfrågor. Hursomhelst, jag är glad att demokraterna vann, men hade varit ännu gladare om det varit Hillary. Sån är jag. Nu blir det Greyan.

Sån är jag. Tydligen.

Jag gjorde ett personlighetstest på 41q.se och plötsligt fick jag reda på vem jag var. Tycker att det stämmer. Eller så stämmer det bara med den jag vill vara. Anyway. Synd att sjuksköterska inte finns med i karriärvalen.

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare

Här kommer en till...

Fotograf: Björn Sorkin

Vi fick lära oss ett fototrick när man pussas på bild, man får liksom inte pussas på riktigt för då ser ansiktena helt mosade ut. Så här fejkpussas vi lite, eller ska precis göra det iaf. Säg till om ni vill lära er tricket, kan ju vara bra till alla bilder som ska tas i jul. Nej, skojade bara. Pussas på riktigt, hela tiden!

För övrigt har min fantastiska dotter namnsdag idag och nallefest på förskolan, jackpot! Hoppas hon tycker att dagen är mysig. Ikväll blir det tårta - förfirning för mig med sambons släkt (till Snorpan har jag sagt att vi firar henne också, vet dock inte om någon av de andra vet om det).

Världens snyggaste!

Fotograf: Björn Sorkin
Hunken på bilden är min blivande make. Vem visste att det bodde en modell i den långa kroppen?

Att det är vår bröllopsfotograf som tagit bilden under provfotograferingen gör mig lugn i sinnet. Om vi ser bra ut en vanlig söndag, då finns det goda chanser att våra bröllopsbilder kommer vara en stolthet att spara till eftervärlden.

Fredagsnöje

Efter att ha varit hemma med sjuk Snorpa hela dagen (särskilt sjuk är hon inte, men hon har varit lite risig i kistan och då får man inte vara på föris) har vi ätit hemgjorda hamburgare och badat. Sambon och Snorpan tittar nu på något program om fiskars pubertet(?) medan jag sitter och lyssnar på orgelstycken på nätet och undrar hur i hela världen jag ska ta mig igenom det där bröllopet utan att gråta ihjäl mig. Musik rör verkligen min gråtnerv.

Jag fick sätta sond

Jag var nervös och kände mig lite fumlig, men jag grejade det. Tack för tumhållning! Hemma har vi precis ätit varsin glass för att fira...

PME

På mitt schema för idag står det: 13.00-15.00 PME, vilket betyder Praktisk Muntlig Examination, vilket betyder att jag ska dra ett patientfall och utföra det praktiska moment som "ordineras". Jag vet att jag kan det, är bara orolig att jag ska glömma något i den lite skumma situationen. Ni kan väl hålla tummarna? Tack!

Rapport- check

Nu är rapporten inlämnad. Ett orosmoment bortlämnat, får hoppas den håller bara.

Eftermiddagen blir plugg inför praktiska examinationen nästa vecka och så ska jag laga quorn-gryta innan jag hämtar lilla älsklingen.

Sympatikuspåslag

Påvägen mellan skolan och Snorpans förskola sprang jag in i en matbutik får att handla lite (2kr/kg för morötter och vitkål, klart man passar på). Vid fruktdisken ser jag en mamma slå till sitt barn efter att ha väst/skrikit något hotfullt till henne. Jag blev så upprörd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Först sa jag: fy fan med avsikt att hon skulle höra (modigt), sen funderade jag på att ringa någon och liksom pika henne genom att berätta i telefon i närheten av henne (ännu fegare). Jag var så upprörd att jag hade hjärtklappning och tårarna väldigt nära. Det blev alltså så att jag tillslut inte kunde låta bli att gå fram och säga till henne att jag tyckte det hon gjort var förjävligt och att jag aldrig sett något så kränkande. Hon såg jättearg ut och skakade på huvudet.

Resten av min stund i affären kämpade jag mot gråten samtidigt som jag var livrädd att hon skulle komma upp bakom mig och vara superförbannad. Är det inte sjukt att jag är rädd för hennes reaktion och att jag därför nästan inte sa till? Allvarligt talat, jag är en stark anhängare av att alla barn är allas barn , vi måste värna varandra och våga säga ifrån. Men i situationen var jag inte så kaxig. Fy fan vad svårt det var och vad skakig jag fortfarande är.

Jag fattar att hon säkert haft en jättejobbig dag, kanske har hennes dotter varit supertjatig/bråkig/jobbig hela eftermiddag eller rent av hela veckan, men det spelar ingen roll. Man får aldrig, aldrig slå sitt barn!

Snorpan hjälper till

Snorpan älskar att göra det vi gör och dammsuger gärna lite med pappan
eller torkar golvet med en papperslapp hon hittar någonstans.
Den som snackar om hushållsnära tjänster som ett sätt att få mer tid med barnen är ute och cyklar, tror jag. Visst vore det skönt att slippa städa, på ett sätt, men samtidigt är det ingen lockande tanke att ha andra ta hand om min skit .

Efter att vi varit och handlat tog hon självmant en av kassarna
(en superlätt, med bara skräp iofs) vi packat ut från bilen och stack iväg.
Jag och sambon stod och gapade i förvåning.

Snorpan "hjälper" mig att skriva rapport.

Förutom att städa, tvätta och handla hann vi med en eftermiddagsfika med scones och latte på Waynes, inköp av födelsedagspresent till min mamma och beställning av vigselringar. Fantastiskt vad mycket man kan få gjort en lördag, antar att det är en följd av att sovmorgon numera innebär att man går upp senast kl. 8.

Fredag igen!?

Ärligt talat, det snackas mycket om att man ska ta till vara på tiden när barnen är små för de blir stora så fort. Visst, så långt är det sant. Problemet är bara att man inte är noga med att tala om att barnen inte blir stora fort utan att det är tiden som går hysteriskt fort efter att man fått barn. Det hade jag behövt bättre beredskap för. Jag menar - fredag igen? Vad hände?

Ganska jobbig natt i natt. Snorpan har ju flyttat in i eget rum och sover allt som oftast hela natten innan hon kommer in till oss. Det har dock hänt två gånger den här veckan att vi vaknat av att hon lagt pussel eller pysslat med något annat där inne, vilket får till följd att hon hunnit piggna till och inte riktigt vill somna om igen. I natt innebar det att hon och pappan var vakna 4.15-5, medan jag låg kvar i stora sängen och lyssnade efter ljud som kunde tyda på att hon kanske behövde sova med oss, att hon mådde dåligt eller var rädd e.dyl.

Helgen blir busy-busy, trots att jag har som strategi att vara ledig från skolan kvällar och helger. Nu i helgen går det helt enkelt inte, för mycket som ska lämnas in/redovisas/examineras.

Vi ska göra roliga mysgrejer också, annars orkar inte jag med veckorna. Det blir nog fika/leka vid lekplatsen i folkparken och förhoppningsvis en tripp till badhuset faktiskt. Min lilla Snorpfisk älskar vatten, så det vore nog en höjdare en höstruskig helg.

Såhär ser det ut:

Injektion, infusion, venprovtagning, blodtranfusion, kateterisering, PVK, sond, nervsystem, immunsystem, feber, mikrobiologi, lindra oro, interkulturell omvårdnad, Katie Eriksson, lagar, SOFS, kommunikation. osv.

Svettigt. Nu blir det möte med s-kvinnor.

Förresten så är det här mitt 100e inlägg. Kul att det blev så festligt!

Dags att börja?

Jag har precis läst ett sånt där mejl, ni vet, som handlar om en kvinna som fått hemska droger i sin drink och sedan blivit våldtagen upprepade gånger. Mejlet skickas för att uppmana till att man ska vara försiktig och inte lämna sin drink utom synhåll. Min instinktiva reaktion är att titta på Snorpan och säga: Var rädd om dig, lämna aldrig din drink utom synhåll när du går ut sen i framtiden! Hon svarar (såklart): Mamma, haha, galigulkulumala. Hon är klok hon!

Ett under av effektivitet

Skippar två föreläsningar idag. Hoppas att den prioriteringen är riktig, det känns så i magen. Är ett under av effektivitet. Jag har nästan skrivit klart hela bakgrunden i min rapport, nu på förmiddagen. Den som jag har fasat för och som har gjort att jag inte riktigt kommit till skott. Nu är alveolerna undersökta och befolkningsstatistiken framtagen. Nu ska jag bara försöka få tag i varför folk flyttar till storstäderna och vilka beståndsdelar avgas har. Piece of cake.

Nu vankas lunch, rester från helgen - nachotallrik. Min och sambons favorithelgmiddag för tillfället, lagom svennigt/slabbigt/supergott.

Vi har köpt årskort på kolmården för nästa år. Så himla häftigt! Vi kan åka och kolla på delfinerna en lördagförmiddag utan att fundera på det i en evighet. Helgen efter kan vi ta med oss matsäck och klappa getterna en eftermiddag. Eller vad vi nu känner för. Jag längtar!

Här är min fredagkväll

Uffe var magnifik! Jag är fortfarande salig. Han var fullkomligt fantastisk och stämningen var otrolig! Känns dock skönt att inte tillhöra den skräniga, fulla skara fans som fullkomligt gjorde bort sig och fick åthutningar av sin husgud.

Idag är jag supertrött och hade hoppats på sovmorgon, men 6.40 tassade Snorpan in utan avsikt att somna om, trots en sen kväll igår.

Fantastisk dag

Skola hela dagen som vanligt = ingen självstudietid (=en ännu starkare känsla av att inte hinna det man ska).

Har fått min VFU-placering. Ska vara på ett äldreboende i stan, kanske 15 minuters gångväg hemifrån. Fantastiskt skönt då vissa blev placerade i Valdermarsvik (för er som inte vet ligger det ännu mer på landet än Norrköping, rykten säger att det tar 1.5 timme med buss - enkel resa). Jag hade tur!

Samtal med tandsköterska om vikten av tandborstning och en koll på Snorpans tänder. Inget nytt under solen direkt, men skönt att få lite cred för sin fina dotter. Alltid roligt att höra att det inte bara är vi som tycker att hon är så härlig.

Faktiskt lite ork att göra en studieuppgift efter middagen. Jippie!

Fantastisk Snorpkväll! Ganska tidig välling, fortsatt lek och gos, tandborstning, pyjamas, saga och sång tills hon somnade nära, nära i sin stora säng med perfekt plats för bredvidliggande mamma.

Idol och kvällsfika.

Tänkte avsluta kvällen nu och föreslog sambon att vi ska gå och lägga oss. Han svarar "Nu?? Men nu börjar ju lyxfällan" Well, alla prioriterar vi ju olika. Jag ska gå och lägga mig iaf.

Imorgon är det fredag (vart tog veckan vägen?) vilket innebär psykologiseminarium, en effektiv eftermiddag och sedan UffeUffeUffe!

Snorpan tassar!

Nu har det hänt! Igår morse vaknade jag av ett litet fnitter från Snorpans rum och sen tassande steg genom lägenheten, plötsligt hade hon tagit sig till min huvudända där hon ställde sig och sträckte sina armar mot mig. Så vi fick morgonmyset utan att ha hämtat lillsnorpan (som hittills har suttit i sin säng och ropat mamma eller pappa tills någon av oss kommit och hämtat henne). Imorse hände samma sak igen. Tasstasstass och sen uppsträckta armar. Idag hade hon dock plockat med sig tre små skor när hon gick förbi hallen.

Min underbara lilla tjej. Jag kan knappt skriva om henne utan att bli sugen på att springa och hämta henne på förskolan. Tur jag kan motstå impulsen - hur skulle det annars bli med rätten till tolk, penicillin, immunförsvaret och interkulturell omvårdnad? No good.

Jag och Anna känner samma sak

Anna säger: Det är blandade känslor av att gå in på din blogg Sabina! Först blir jag lite ledsen över att du inte bloggat, men sen så glad över att se er söta dotter på bilderna... Sweetie!

Jag känner precis samma sak när jag loggar in på min blogg. Blir alldeles ledsen att det inte kommit upp något nytt inlägg, gärna välgenomtänkt, roligt och långt. Och jag undrar varför...

Sen sist:
*Plugg
*Bio, middag och hotellövernattning med sambon (jättemysigt och jobbigt samtidigt. Första natten för mig utan Snorpan, henne gick det dock ingen som helst nöd på...)

=Väldigt trött, men kärlekstankad och harmonisk. Fixade till och med en sen middag med vrålhungrig, skrikande Snorpa på armen utan att bli stressad och svettig. Så skönt!

Hösthelg

Höstpromenad med familjen.
Kolla, vad cool hon är - lilla Snorpan på höstlövsbete

Lunch på uteservering.
Inte bara Snorpans rumpa vilade på fårskinn, även mamman fick
sitta på lurvig fäll och äta lunch i höstsolen. Lovely!

My God, när ska det hysteriska tempot ta slut? Den konstant gnagande shit, jag ligger efter-känslan börjar känns tjatig. Hela klassen känner likadant som tur är, så det är väl bara att kämpa på och hoppas att det plötsligt är klart. Vi har VFU om 5 veckor, så på nåt vis måste hela terminens innehåll hinnas med innan dess. Antagligen därför det känns intensivt. Inget synd om mig, bara lite slitigt just nu, med sambons bortavaro på möten och budgetöverläggningar och annat skoj blir man helt enkelt ganska trött.

Hann med höstmys i helgen iaf och det ska jag tänka på när det rusar för fort i veckan.

Suck

Jag hade glömt att vattnet skulle vara avstängt idag. Lyckades knappt borsta tänderna, än mindre duscha. Man kan ju inte sitta hemma och plugga en hel dag utan att få tillgång till vatten! Te, lunch, vanligt vatten? No way. När fiken i stan öppnar är jag den första på plats. Oduschad och ofräsch.

Först ska jag passa på att lyxa till det lite genom att krypa ner under täcket igen..

Det finaste

Jag sitter här, framför skärmen, och försöker göra någon nytta när jag plötsligt hör smack smack smack bredvid mig. Jag tittar upp och ser en pussande Snorpa komma mot mig. Vi pussas och hon springer iväg och fortsätter leka. Vem behöver inte en pusspaus ibland? Så mysigt att ögonen tåras.

Why, oh why?

För klena muffinsformar?
För mycket smet (fel antal?)? (inte enligt receptet iaf)
Sned plåt? (De flesta har ju runnit åt samma håll)
Betyder det här att jag måste köpa en muffinsplåt?

Jag mår dåligt, min fina morotsmuffinsar har aldrig sett så här sorgliga ut förut.

Lilla Snorpan

Mitt hjärta på väg på utflykt.
Den lilla tjejen (som börjar bli så stor) i den stora reflexvästen.

Middag

Nu ska vi äta. Spaghetti och köttfärssås med rivna morötter.
My God, jag älskar att vara en liten medel-Svensson familj!

Nu ska hon sova

Snorpan går och lägger sig. Hon har kollat så att sängen är redo (ingen Herbert på täcket), hon har druckit välling, borstat tänderna och fått höra mina godnattord som jag har viskat i hennes öra sen hon föddes. Vill ha dem sagda varje kväll, annars känns det lite konstigt. Nu längtar jag redan efter hennes små tassande steg när hon går in till oss imorgon bitti. Sniffstunden på varm liten bebis på morgonen är ovärderlig - det bästa som finns!

Förresten så har Snorpan varit hos familjen O-E-I medan jag och sambon var på föräldramöte. Speciell upplevelse faktiskt, det där med föräldramöte...

Hon gör mig galen

Hon gör mig galen

Jag vill ha henne hos mig i natt
Hon gör mig galen
Hon gör mig galen Ulf Lundell

Street-Snorpan med sin ständiga följeslagare -mössan. Den åker på så fort hon får syn på den!

På nåt sätt är det konstigt att jag kan relatera ovan citerade Uffe-låt till min dotter. De tre raderna ovan sammanfattar på ett fint sätt min känsla just nu. Min underbara unge har blivit helt tokig! Hon verkar tycka att varje sekund som hon sitter still är bortkastad.

En morgon, när jag bara skulle snabbkissa, kom jag ut till detta. Hon har alltså öppnat diskmaskinen, klättrat upp på luckan och satt och låtsades äta med skedarna hon hittade. Man kan ju bara skratta.

Varför sitta still? Man kan ju klättra, hoppa, riva ut, mosa in sig bakom saker och krypa in under saker. Hon är överallt hela tiden! Igår var vi ensamma hemma ett tag, jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Hoppade hon inte i sin fåtölj, så klättrade hon upp i stora fåtöljen och ställde sig, hon klättrade upp på pallen i hallen och bankade på spegeln (!), ställde sig på gunghästen, klättrade upp i vagnen osv. Och hon blir helt tokig om man lyfter bort henne. Temperament har hon definitivt, men vad hände med min lilla gosiga tjej? Hon kommer fram ibland, när hon hittat en bok att läsa (Krokodil-boken är fortfarande en stor favorit, Diana), men oftast är det 200% som gäller. Full fart ända till sovdags. Det är charmigt, absolut, och hellre en busig bebis än en olycklig bebis. Fast man blir trött. Jättetrött. Och får ont i håret eftersom hon kommit på att man reagerar så roligt när hon drar i nackhåren. AJ.

Snorpan i stora sängen. Det är blixten som gör det ljust, jag lovar att hon har det mörkt och mysigt när hon sover.

Hon har flyttat in i eget rum, i stora sängen, numera. Vi bullade upp med kuddar bredvid, men hon har bara ramlat ur en gång, så kroppen lär sig kanske snabbt hur man kan röra sig. Första natten var hemsk för mamman. Jag vaknade hela tiden och gick in och tittade till henne. Nu funkar det dock, när hon vaknar på morgonkvisten tar vi (läs: sambon) henne i handen och går in i vårt sovrum. Ambitionen är att hon ska komma på att hon kan gå in själv om hon vaknar på natten.

Att pyssla om

Vi hade en diskussion om omvårdnad idag utifrån det individuella behovet. Jag blir galen när jag inom sjukvården träffar på personer som pratar extra mjukt och rart med mig. Det provocerar mig oerhört mycket, jag är inget barn, inte dum och inte mindre intelligent. Jag behöver god, varm och respektfull omvårdnad - på mina villkor. Andra vill ha just klappen på pannan och den mjuka stämman.

Jag ser det här som en av de största utmaningarna för mig i mitt framtida yrke, att se varje patients unika behov och egna förutsättningar. Därför känns det extra spännande att arbeta med kvinnor i olika åldrar (som jag hoppas kunna göra när jag någongång i framtiden blir barnmorska) och möta deras behov. Det lilla jag har varit ute i vården hittills har gett mig intrycket av att kvinnor har svårare att ta emot omtanke och vård än män. Inte särskilt konstigt iofs om man sätter det i ett samhälls/feministiskt persepektiv, men likafullt utmanande och spännande.

Hur funkar ni när ni blir sjuka? Hur vill ni bli bemötta?

Huvudet upp och fötterna ner

Här är det full fart. Vet inte vad som hände med mitt lugna tempo, det är bara som bortblåst. Hela familjen har dragits med en envis förkylning som vägrar bryta ut ordentligt. Vi är inne på tredje veckan med lite snörvel, halsont, hosta och huvudvärk som växlar mellan oss tre (förutom hostan, den har bara drabbat sambon. Sömnbristen som följer den drabbar dock alla). Jag har också massor i skolan, tempot är väldigt högt faktiskt. Kanske inte så konstigt att sommarlugnet försvunnit. Det är som tur är otroligt roligt i skolan fortfarande, igår fick vi injicera subcutant och intramuskulärt i plastdockor. Skräckblandad förtjusning eftersom man kan göra patienten så himla illa om man gör fel. Funderade en millisekund igår på om jag skulle satsa på något pappersvändarjobb för att slippa det stora ansvaret, men samtidigt - nej.

Helgen med släktträff var mysig. Åland var dock myggtätt, det var som en vägg av mygg när man kom ut genom ytterdörren och myggbetten kliar hysteriskt! Jag hjälpte dock sambon och dottern genom att ta de flesta myggbetten själv (undrar varför jag är så aptitlig för mygg). Bara på högerbenet mellan fot och knä har jag 25 kliande bölder!

Just det, bilden. Den är tagen på julafton och jag kan helt enkelt inte le på kort, utan måste göra mig till.

Nu tar vi helg

Vi sticker på minisemester. Skönt att efter två veckor i skolan få lite semester igen. Faktum är att vi verkligen inte har mjukstartat i skolan, så jag känner mig lite omtumlad. Typ som varje terminsstart, det virvlar omkring och tillslut är man on top of it igen. Hörs på söndag, eller måndag.

Ni kan väl kommentatorbomba över helgen? Då blir jag glad, typ såhär glad:

Här då, Diana?

Jag blev så förvånad. Diana känner inte igen Snorpan på kortet i inlägget innan. Jag tycker verkligen att Snorpan är sig lik. Möjligtvis var kortet som jag la upp inte det hon är sig mest lik på, men det var ett av få där inte jag eller sambon var med. På det här kortet då tycker du att hon är lik sig här, Diana?

2-månaders

Snorpan, nästan 2 månader gammal.

A&Gs lilla A är snart två månader (otroligt! det känns som att det var igår jag skulle dit och hälsa på, men istället fick ett sms om att det var förlossning på G så besöket fick vänta). A bloggar om deras utflykt till huvudstaden. Fast det bara är ett år sen hade jag svårt att komma på vad vi gjorde när Snorpan var två månader, så jag var ju tvungen att kolla lite på kort i datorn. Så mycket för den studiediciplinen.

Jag minns att jag svettade mig igenom ett kommunstyrelsemöte och sen kutade hem till min skatt (samtidigt som jag bestämde mig för att aldrig, aldrig mer göra något som jag inte vill, för att jag känner att jag måste, istället för att vara med mitt barn). Vi var också på bröllop (eller iaf vigsel, festen orkade vi inte gå på) och en 50-årsfest för Snorpans gammelfarbror. Men, mest var vi nog faktiskt hemma och pussades. Jag och Snorpan promenerade en del och fikade med Snorpans mormor samtidigt som sambon var på resande fot en massa (minns jag det som iaf) pga alla fantastiska och superviktiga kampanjer och finfina politiska uppdrag.

Fluff-frilla och nästan julafton

Jag har fått paket!!

Fick ett mejl från Bokus med följande information:

Vi har idag skickat följande varor med Schenker Privpak:

1 st Klinisk mikrobiologi o infekt.sjukdomar
1 st Den åldrande människans psykologi
1 st Klinisk omvårdnad del 1
1 st Basal farmakologi
1 st Klinisk omvårdnad del 2
1 st Lugn och beröring : oxytocinets läkande verkan...

Och nu finns det att hämta! Jag är ivrigare än ivrigast så jag ska kuta till macken för att hämta böckerna... Kaffet är kokat och står i sin studietermos, bordet är röjt och bullarna från igår är inte uppätna. Det blir otroliga studier sedan. Om jag kan hålla mig till att läsa om äldres hälsa och åldrandets psykologi och låta bli att öppna boken om infektionssjukdomar, det vill säga.

Förresten, passade på att föna håret imorse efter duschen, något jag aldrig annars gör, och wow vilket härligt fluffhår jag fick. På bara 5 minuter! Inte behöver jag alltid ha uppsatt...

På återhörande!

Ja, kanske

Jag är kanske för hård mot mig och sambon, vi vill ju faktiskt bara Snorpans bästa. Och vi vill det så gärna att jag ofrånkomligt grubblar på om det vi gör gynnar henne eller kommer göra livet lite tuffare för henne. Grubblerier jag med största sannolikhet delar med många föräldrar, även om det kanske råkar handla om olika saker (eller grubblar alla på genus? Jag tror tyvärr inte det)

Terrorbalans är precis vad det handlar om, tack Joanna! Hoppas bara att inte Snorpan får ta terrorsmällen, om ni förstår vad jag menar...

För att han är bög.

En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Från tjuvlyssnat.se

Ni har säkert läst samtalet från tjuvlyssnat förut och, haha, visst är det lite kul. Det är dock inte lika kul att samma sak utspelar sig varenda gång vi är ute bland folk med Snorpan. Vad heter han? Vad duktig han är på att gå! Vad tuff han är! är kommentarer som min dotter får höra människor fråga hennes föräldrar jämt. Jag bryr mig inte nämnvärt om hennes kläder kommer från flick- eller pojkavdelningen i affären, bara de inte har våldsbudskap eller saknar färger. Således handlar vi mest på flickavdelningen. Som sagt är det egentligen ganska ointressant, och samtidigt inte. För vad är det som får våra medmänniskor att tro att vår söta lilla tjej är en kille? Är det att hon inte har klänning/kjol? Det klart det är även sällan hon bär rosa kläder, eller rosetter och hårband. Är det därför? Jag tycker att det är roligt att deras fördomar kommer lite på skam, men tycker att det är tråkigt att det är min Snorpa som måste göra jobbet.

Hur långt ska man gå i sin egen feministiska kamp? Vi är redan kända som genusföräldrarna på förskolan för att vi bad att få se deras arbetsplan beträffande just genus och för att vi framfört önskningar om att Snorpan bekräftas och behandlas utifrån sig själv och inte utifrån sitt kön. Hur påverkar det henne att vi är så tydliga i detta?

Min högsta önskan är att hon ska leva ett lyckligt liv vare sig hon väljer att leva det med en kvinna, man, hund eller häst eller kanske ensam. Jag vill att hon ska känna att hon kan välja fritt vad hon vill arbeta med - om hon vill bli brandman elelr barnskötare - utan förväntningar från omgivningen. osv. Hur långt kan man då gå när det gäller sina barn? På ett sätt blir ju hon ett redskap i jämställdhetskampen, är det verkligen rättvist mot henne? Det vill jag ju också att hon ska kunna välja själv, egentligen.

Eller som pappan och sonen jag såg i vår lokala matbutik häromdagen. Pojken är kanske 3 år, och tittar på köttet i köttdisken. Plötsligt kommer pappan fram, tar pojken i armen och drar honom därifrån samtidigt som han säger "USCH, kött!" varpå pojken säger "usch, kött." Sånt gör mig illa till mods, faktiskt, på något sätt. Och oavsett vad jag tyckte om kött under alla mina år som vegetarian var det inget jag försökte föra över på min (då mycket små) småsyskon.

Minns du, Joanna, scenen i Shut up and sing när en mamma står och skriker en massa elakheter och hetsar sitt barn till att göra detsamma? Same thing.

Det klart att man alltid överför saker till sina barn, men är man ine skyldig att vara lite försiktig? Jag tycker att det viktigaste man kan föra över är ett kritiskt förhållningssätt till givna sanningar, en respekt för sina medmänniskor och en trygghet i sig själv. När det blir aggressivt och fanatiskt kanske man ska ta sig en funderare.

Jösses, det blev snurrigt, men det behövde komma ut ur huvudet snabbt och då blir det så. Läs om ni orkar, oavsett vad var det skönt att skriva av sig. Min lilla genussoldat har precis somnat och jag ska skura badrum och sen sjunka ner i soffan framför Sjukhuset. Sambon är på konferens så jag är solokvist.

Järnspikar

Jag ångrar mitt inlägg lite. Jag vill inte få det att låta som att jag är superduktig som gör en massa saker. Jag hatar såna tävlingar. Den som presterar mest är bäst, liksom. Dagen idag har varit härlig trots det snabba tempot, det var egentligen bara det jag ville säga.

Höst, ljuva höst

Höst innebär veckohandling, dessvärre uppskattar inte Snorpan det lika mycket som jag och C, så då får man hitta på roliga grejer. Snorpan vill gärna ha självscannaren, men en gång har hon raderat hela minnet på den så vi fick hämta en ny och scanna om allt i påsarna. Sedan dess är den ajaj.

Sambo och Snorpan framför TVn, lördagsslappande.

Plötsligt är de efterlängtade rutinerna tillbaka. Som jag har saknat mitt inrutade liv. Sambon och jag satt en kväll i veckan och gjorde schema till förskolan. Visserligen kändes det lite trist att varenda kväll är bokad av något. Antingen Cs möten eller så ska jag iväg på något eller träna. Det var deppigt. Men det är ändå underbart att äntligen kunna planera igen!

Idag har vi njutit av vår lediga dag, vi har njutit intensivt. Som traditionen bjuder när någon av oss fyller år har vi ätit hotellfrukost med familjen E-O-I, sedan följde promenad runt strömmen med en kort fika efteråt, vidare till stan för att uträtta några ärenden, lunch och sen hem. Jag och Snorpan somnade på sängen och sov i 1,5 timme, under tiden lagade sambon middag och matlådor till veckan. Vilken man! Nu går diskmaskin och tvättmaskin och vi ska iväg på inflyttningsfest. Jag känner mig harmonisk trots intensiteten.

Japp

Tro det eller ej - lämningen gick jättebra! Hon snyftade lite innan hon knatade iväg och sträckte handen till fröken. Jag gick förbi gården efter bara någon minut på vägen till skolan och kunde kika in. Då såg jag att de hämtade hink och spade i förrådet och det verkade inte gå någon nöd på min lilla Snorpa. Skönt! Samtidigt känns det lite konstigt att hon klarar sig så bra utan en...

Nu ska här intensivpluggas! (Det är faktiskt sant, det finns redan massor att göra i skolan. Underbart att rivstarta!)

För er som undrar

Nu går det mycket bättre med förskolan. Snorpan är fortfarande lite ledsen vid lämning, men går sedan iväg med en av fröknarna utan något större knussel. Hon börjar inte snyfta när vi hämtar heller längre, nu blir hon istället glad och visar allt hon gjort under dagen. Jätteskönt! Till saken hör dock att de gånger då lämningen har gått bra har det varit sambon som lämnat.

Min senaste lämning kan ni läsa om i ett blogginlägg längre ner på sidan...

Idag ska jag lämna så då får vi alltså veta om det är lättare för sambon för att han är lugnare, eller om det är för att Snorpan har vant sig vid förskolan. Håll tummarna!

Homesick

Jag lever med min stora kärlek, jag har vetat från i stort sett första stund att vi skulle leva tillsammans. Vi har en underbar dotter tillsammans och jag trivs otroligt bra i skolan.

Ändå känner jag mig deppig vissa dagar. Idag är en sån dag. Jag känner mig ensam. Långt från stora familjenätverket som jag alltid tagit förgivet. Långt ifrån vänner som är mina, inte hans som sedan blivit mina. Det är sorgligt. Det sorgligaste är att var vi än bestämmer oss för att bo kommer minst en av oss känna sig sorgsen och sakna något/några vissa dagar.

Vi är ändå bara uppväxta 18 mil ifrån varandra. Tänk de som träffar mannen/kvinnan i sitt liv på andra sidan jordklotet. Snacka om hemlängtan.

Träning

Höstens första träning är avklarad. Har ju inte tränat på riktigt på två månader så det var tufft och ljuvligt!

Före:



















Förväntansfull, fortfarande hel och ren.


Efter:



















Trött, svettig och lycklig

Hjärta av stål

My God, lämningen idag var inte av denna värld. Hon grät när vi kom fram till förskolans grindar. Jag försökte alla möjliga Jesper Juul-knep, sa att jag såg att hon var ledsen men att mamma ska till skolan, pappa jobbar och Snorpan ska vara på förskolan idag. Hon lugnade sig betydligt, men så fort vi kommit in på avdelningen tilltog gråten, plötsligt var den närmast hysterisk. Min lilla, lilla, älskade bebis. Mamman var förnuftig (kopplade på den kalla hjärnan), kramades hejdå och gick ut och vinkade. Fy fan.

Till saken hör att hon har sovit jättedåligt inatt så jag tror att den kraftiga reaktionen beror mycket på trötthet, när jag ringde till förskolan efter en halvtimme satt hon i frökens knä, hon grät inte längre men hon var lite ur slag. Jag hoppas att det är tröttheten och inte är Snorpans kompis Is förkylning som är på väg. Vi vill inte bli sjuka just nu! Jag är supersugen på att skolan ska dra igång ordentligt. Längtar efter föreläsningar om nervsystemet och att öva injektionsgivning! Och att ha Snorpan hemma ett par dagar från förskolan befarar jag skulle göra det ännu tuffare att lämna sen. Vi vitamin c-boostar och har mössa på.

Igår var det kalas för älsklingen! Full rulle i några timmar och sen plötsligt tomt. Kalas är superroliga, men det är också himla mysigt när kalaset är slut och man tar en kopp te och njuter lite av tystnaden. Jag körde vidare med stickningen igår, det är ett litet projekt till bröllopet, hoppas att det blir så bra som det ser ut i mitt huvud.

Back on track

Stickningen gjorde susen. Hann jättelångt och tankarna mådde bra av att rensa sig själva lite. Tror att man måste låta tankarna snurra, annars stängs de in någonstans och blir skitjobbiga när de väl visar sig. Jag tillhör ine den skara människor som tror att saker försvinner, bara man ignorerar dem tillräckligt noga.

Idag har vi städat, målat en vägg, hälsat på svärmor och avrundat med en hemjord pizza. Himla mysigt och familjigt. Om jag ska vara uppriktigt har sambon stått för det mesta fixet hemma eftersom jag har blivit så sjukt trött. Vet inte vad det är för stressreaktion, men något är det som gör mig supertrött. Antagligen är det mina stora rensarplaner innan höstterminens början som spökar. Jag har inte ens hunnit rensa garderoben, och då har jag ändå fixat något varje ledig sekund som Snorpan har varit på förskolan. Problemet är att hon bara fått vara där 15 timmar denna vecka (iom att min skola inte har börjat ännu) och vi valde att ha henne där 3 timmar varje dag, så när hon hade blivit lämnad hann jag i stort sett fixa undan efter frukost och sedan förbereda lunch innan det var dags att knata iväg och hämta.

Imorn blir det kalas för sambon som har högtidsdag. Jag har tappat bort mitt kort som jag köpt, så får väl sätta igång och tillverka ett eget lite snabbt.

Nygammalt

Hittade en gammal dagbok i ett lådrens, så jag läste den. Jag gör det ibland - läser gamla dagböcker alltså. Hur roande och fängslande det än kan vara drabbar mig nästan alltid en lite vemodig känsla efteråt. Lite: Just det, så var det då. Vem är jag nu? Hur hade 17-åriga jag tänkt mig livet? Hur kommer det sig att vi två slutade vara kära i varandra - egentligen? Och så vidare till förbannelse. Ikväll är en sån kväll, jag ska ta en kopp te och börja på ett stickprojekt så får tanka vandra fritt lite. Ibland behöver de få göra det, tror jag.

Stolt

Lillebror fyllde ju 18 häromdagen, tidig eftermiddag skrev han sitt teoriprov som han klarade och igår (dagen efter 18-årsdagen) ringer han och får en sista minuten-uppkörningstid. Som han klarar! Han är bäst! Jag är tokigt imponerad. Min duktiga, lilla lillebror.

Och jag, jag köpte klädsel till bröllopet igår. Vill att det ska vara januari nu, längtar oerhört mycket efter att bli den där fantastiska mannens fru.

Storbror

Min lillebror blir myndig idag. Hipp hipp hurra!
Börjar jag bli vuxen då? När lillebror, som alltid varit liten plötsligt räknas som vuxen? I guess. Fast det är kanske helt logiskt och ok, jag har ju barn och planerar bröllop för fullt. Man får nästan hoppas att jag är vuxen då faktiskt.

Jag ringde min kompis Lisa igår - hon fyllde år - men så när hon svarar slog det mig att hon är utomlands. Detta kan man tänka sig gör att jag extra effektivt utnyttjar samtalstiden och försöker få fram något kärnfullt. Icke. Jag blir jättestressad och får knappt fram något vettigt, mer än grattis. Så kan det gå. Så typiskt mig på något sätt, istället för att "vara" i situationen ska det analyseras och funderas på konsekvenser (typ, nu kostar det här en massa pengar för henne och jag stör deras kväll). Något att jobba på helt klart - vara i nuet!

Idag är Snorpan på utflykt med förskolan. Inskolningen har gått jättebra, men nu har hon fått separationsångest och vill inte alls bli lämnad. Tydligen kan det bli så när de kommer på att de ska bli lämnade där, varje dag, det är inte bara ett ställe där man är och leker ett tag. Det gör iaf ont i mammahjärtat att lämna en gråtande bebis. Hon kommer ha det bra!

Måste se!

Älsklingen är på fest, så fritt fram i videobutiken. Det blev Dixie Chicks-dokumentären Shut up and sing. Se den! Jag överdriver inte när jag säger att det är något av det bästa jag sett, den berörde mig oerhört mycket. Så varm, otäck, glad och nära. Se, gråt, skratta, lid och njut.

Tanken svindlar

För ett år sen satt jag i soffan och ammade en liten fjunig bebis som luktade så gott, så gott. Om en halvtimme har samma bebis, som nu är något mindre fjunig men fortfarande luktar himmelskt, sin allra första timme på förskolan. Inskolningen startar idag.

Det är väl som talesättet säger - tiden går fort när man har roligt.

Kalmar, Österlen och Bornholm

Vi hade några veckor hemma, eller för min och Snorpans del mest i Väsby, innan nästa semesteretapp drog igång. denna gång gjorde vi en liten roadtrip på vägen till Sandvig på Bornholm. Jag är imponerad över att hon fixade alla biltimmar, det är ju så att man själv ledsnar på att åka bil efter ett tag. Som tur var hade vi russin och bondgårdsboken. Nu kan hon hur gris, ko, får och vovve låter.

Min lilla flicka med balanserande armar och en stark framåtvilja. En vecka som gående och nu flög hon i princip fram, på vingliga ben.

Mina älsklingar pussas vid vattnet vid Kalmar slott.

Snorpan fick känna på vattnet, men det var lite för kallt i hennes tycke...

På Österlen bodde vi ett supermysigt B&B där jag kunde sitta och läsa samtidigt som Snorpan fick ägan sig åt sin favoritsysselsättning. Gå och klättra.

Vi besökte Ale stenar där det verkligen blåste friska vindar. Jag tycker att sambon är jättefin med vinden fläktande i håret och en kaffekopp i handen.

Jag och Snorpan i Glimmingehus.

Pappan och Snorpan vid kyrka i Simrishamn.

Snorpan äter favoritfrukten nektarin på balkongen där hon har sällskap av lillmoster.

Snorpan äter nektarin på stranden

Mamman, Snorpan, stormostern och kusinen i magen

Mamman och Snorpan med den fullkomligt fantastiska utsikten från vår balkong

Snorpan sover så gott hos mig att jag inte kan lägga ner henne, trots att hon är varm och har svettats så min axel blivit blöt.

Sambon och Snorpan äter mjukglass på stranden. Vi hade riktigt stekarväder hela semestern. I år har vi kunnat tanka mycket a-vitamin inför vintern.

Två bebismagar på stranden

Grekland

Dessvärre har jag redan sabbat min catch up ordning. Innan Snorpan fyllde ett i slutet av juni var vi ju i Grekland. Närmare bestämt på ön Lesbos, staden Petra. Vill man åka till en mysig grekisk ö finns det enligt mig några andra att välja mellan. Well, här kommer några bilder från greece.

Mamma och bebis i vattenbrynet. Mys.

Pappa och bebis i poolen. Mys.

Snorpan älskade Grekland, dels var yoghurten jättegod, vattenmelon var mumsigt som mellis och de ropade Ella, ella hela tiden.

Mamman med bestämda posen. Dock milt leende.