Kör så det ryker

Jag har höstens första förisförkylning i kroppen och höstens första bokhög att bita tag i. Barnen fick 40-graders feber i ett varsitt dygn, jag verkar ha fått en mildare och segare variant (läs: trött, tjock i huvud & näsa och halsont). Men, skolan är igång och det känns roligt. Hur roligt som helst! Vi börjar med demens, neurologiska sjukdomar & psykisk ohälsa innan VFUn (ja, det är verkligen rallytempo), sen blir det barnkurs varvat med examensarbete resten av höstterminen. Sen är det bara spurten kvar...

Jag håller tummarna hårt inför valet. Det vore förskräckligt med ytterligare en mandatperiod i opposition. Jag vill inte ens börja fundera på vad som skett med vårt samhälle då. Hur arbetslösheten ser ut, hur ungdomars utanförskap har vuxit, hur klyftorna blivit djupare, hur få företag som staten ännu äger, hur mycket rikare de rika blivit, hur beroende folk blivit av sin extra slant i plånboken eftersom välfärden har börjat kosta (utöver välfärdens kärna givetvis, men vill man verkligen veta vad det är. Det känns bättre med generell välfärd, tycker jag).

Men framförallt oroas jag över vad som händer med solidaritet, empati och omtanke om varandra i ett samhälle där huvudbudskapet är Du är din egen lyckas smed. Eller Sköt dig själv (spara dina pengar så du har råd att bli sjuk, arbetslös, gammal, ha barn i förskola osv) och skit i andra.

Vi tänker inte på det nu. Knappt tre veckor kvar, än finns det tid att vända opinionen! För att varmare Sverige, där alla behövs och får plats.

Boktips

Lena Sundström har skrivit en fantastisk bok om hur främlingsfientligheten har vuxit sig så enormt stark i Danmark, och hur rasism praktiskt taget är helt rumsren i vårt lilla grannland. Hon skriver på ett lättsamt sätt om svåra frågor vilket gör boken fantastisk att läsa, samtidigt som innehållet verkligen skakar om. Läs!

Ska döpa om bloggen till Politikerfrun...

...och bara blogga om hur fantastisk C är.

Det är kanske lite ofint, men jag är stolt över att min man är en av toppkandidaterna i valet här i
Östergötland. Mycket stolt. Jag är gift med en fantastisk man, som även är en klok, resonerande och passionerat engagerad politiker. Så jag tänker vara stolt och jag tänker länka. Även om det är ofint.

Ett litet urval:

Ett personporträtt från Norrköpings tidningar

och

En debattartikel från Folkbladet.

Vi skolar in varandra

Dag två på inskolningen är över. Lillfjunis är trött som en liten gnu när vi går från föris, men han har himla kul när vi är där. Det är 5 barn som börjar samtidigt, tre av dem är nästa två år och så är det lillskrutt och en tjej som är 15 månader. Han leker på, mest med alla bilarna och spisen och så kommer han till mig ibland och visar vad han hittat. Det går bra, faktiskt, och jag inser plötsligt att jag är tvåbarnsmamma.

De andra föräldrarna som skolar in är liksom inte lika, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig... avslappnade, kanske, som jag. De springer efter och fixar och donar. Och jag tänker; ojoj, vad svårt det blir för barnen sen när de helt plötsligt ska vara själva på den här platsen där de tydligen behöver mamma så mycket. Det är väl 200 gånger enklare för mig eftersom jag dels har gjort det en gång förut, men framför allt känner jag personalen så bra vid det här laget att jag faktiskt är helt lugn. Han kommer få det bra där.

Storasyster och de andra stora barnen har varit ute de här två dagarna. Idag var det ösregn och tydligen hur kul som helst för när de kom in till lunchen hade Snorpan haft så roligt ute att alla kläder var dyngsura, trots regnkläderna. Hon hade visst varit på djungelexpedition och då kan man ju förstå att man blir blöt.

Vi tar framtidståget.

Jag förstår att det kanske kommer upplevas tjatigt inför valet, jag vet att de flesta som läser den här bloggen vet precis vad jag röstar på och varför. Men jag kan ändå inte låta bli att dela den här filmen, den är suverän!

Valet ÄR viktigt, varje röst gör skillnad.

Var dag

Var dag. Vardag. Igen.

Egentligen är vi inte riktigt där ännu, men det är fascinerande vad snabbt det går att halka tillbaks in i vardagen igen. Allt det underbara med rutiner och allt det jobbiga med desamma. I har gått två korta dagar på föris och nästa vecka börjar inskolningen av lillebror. Hjälp. Lillplutt på föris. Inskolningsschemat är två veckor långt och jag tycker det känns skönt. Is inskolning gick som en dans, hon drog från mig/oss direkt, jag har en känsla av att W behöver lite mer tid på sig. Så två veckor blir nog bra.

W går nästan nu. Han tar några försiktiga steg själv, men håller sig helst i något och då går det undan vill jag lova. Helt plötsligt var det som att han såg ett behov av att resa sig från rumpan och sluta skutta fram i tillvaron. Snart springer han nog. Fina lille W!

I är den underbaraste dotter man kan tänka sig. 3 år och fullkomligt övertygad om att hon kan bestämma över hela världen, eller helt säker på att det bästa stället att vara på är i mammas famn. Det varierar lite med dagsformen.

Och båda sover gott om natten. I sina sängar.

Stora steg för liten pojke (eller för mamma)

W gick från bebisfjun och nack-lockar till...

...nyklippt förisberedd gosse.

Och som om det inte vore nog har han även...

...flyttat in i rummet han delar med storasyster...

...och lämnat spjälsängens ombonade trygghet för en stor säng.

Hur har det gått då?
Natt 1 vaknade vi av att I stolt meddelade, kl. 4.30, att hon väckt lillebror för att "han snarkade, så jag hörde honom". I somnade om, men inte W. (Jag hade svårt att somna, kollade till båda barnen massor med gånger innan jag slumrade in)
Natt 2 gick det toppen, W ropade på oss vid 6.00 och blev då inhämtad till oss. (Jag hade svårt att somna, kollade till båda barnen massor med gånger innan jag slumrade in)
Natt 3, alltså imorse vaknade vi av att han kom skumpande i hallen, bankades på en trumma. Man kan tro att han acklimatiserat sig. (Jag hade lite svårt att somna och kollade barnen någon extragång innan jag slumrade in).