Slutet gott, allting gott

Sista dagen 2009. Shit. Här snurrar tankarna vilt. Ett decennium är snart slut. Vilket årtionde det har varit! För 10 år sedan var jag 16, mina föräldrar hade nyligen separerat och jag levde ett ganska tråkigt varannan veckas-liv och gick första året på gymnasiet.

Sedan dess har jag gjort massor, bl. a. detta:
Tagit studenten
Flyttat hemifrån (direkt efter studenten, hur klarade jag det!?)
Fått två underbara småsyskon & en gorgeous systerson
Påbörjat två högskoleutbildningar (den ena har jag för avsikt att slutföra nästa decennium)
Varit med när båda mina föräldrar gift sig med underbara människor
Flyttat på egen hand, inte mindre än 7 gånger
Haft 3 heltidsjobb
Träffat mannen i mitt liv
Lämnat familj, släkt & vänner i Stockholm och flyttat till Norrköping
Gift mig

och det största av allt

Haft den stora lyckan att få två underbara barn!

Vilket decennium. Hoppas nästa tio år blir aningen mindre intensiva, men minst lika lyckliga.

Gott nytt år!

Äntligen hemma

Man kan konstatera att vi gjorde rätt som köpte större bil

Dagens citat

Jag: Mina byxor är så elektriska. Blä, de slickar sig mot benen.
Snorpan: Men, mamma, de har inga tungor?!

Bloggtorka...

...pga njutning. Vi jular lite till. Visst börjar vi längta hem en smula, men mest myser vi av ledighetstempot - långfrukost, pyjamas hela dagen & mycket bustid.

Julpirr

När jag vaknade för morgonamning kl 05.43 hörde jag märkliga ljud från Snorpans rum, jag bad maken gå och kolla. Döm om vår förvåning när Snorpans dörr var stängd och hon satt på golvet med sina nya bilar (vi tjuvstartade julen med makens släkt igår) omkring sig. Hon fnittrade förtjust när maken kom in och hade inte en tanke på att somna om. Lite väl tidigt tyckte vi, men vi har redan hunnit städa och packa iordning oss inför dagens resa till vilda Väsby.

Hoppas på bättre resväder än i onsdags då vi fick vända bilen efter ett försök att köra till Stockholm i snökaoset.

Parklek

Jag testar klätterställningen till både min och Snorpans stora glädje

Den heliga modern, 2009 års version

Parklek, kan det vara ett av svenskans härligaste ord!? Lycka! Fast idag blev det lite kallt om fingrarna, trots vantar.

Våra tomtenissar

Upprop

Fina kusin har bloggat om lycka. Jag har ett långt inlägg i ämnet, väl gömt inne i huvudet, men det kommer inte ner i fingrarna (dessutom tappar vårt tangentbord bokstäver så man måste korrläsa supernoga=jobbigt att skriva).

Kärnan i inlägget är en fundering. Varför är det så o-lyckat att vara lycklig? Varför ligger det större prestige i att vara jagad, stressad & missnöjd än i att vara harmonisk, lugn & lycklig? Eller är det bara jag som tycker att det verkar vara så?

På sätt och vis bygger vårt samhälle på att vi hela tiden ska vilja vidare, sträva framåt. Rimmar det kanske illa med lycka och harmoni? Tror det. Våga vara nöjd! Är det dina krav, eller krav utifrån som stressar?

Jag är trött på att höra hur jobbigt allt är, och att det ligger ett mått av duktighet i att aldrig vara nöjd. Livsfarligt. Skala av, skala ner och hitta det verkligt viktiga. Är ni med?

Pyssellördagen

Vi skulle ha haft kusinträff med pepparkaksbak & mys idag men bacillerna ville annorlunda. I onsdags fick vi feber, jag och Snorpan drabbades hårdast och samtidigt fick storkuss halsfluss. Kusinträffen blev inställd och lika bra var nog det eftersom lillasyster blev magsjuk så det hade varit svårt att bo hos mamsen.

Snorpans feber kom tillbaka en sväng idag, men annars är vi rätt så friska redan. Vi hade ju laddat för pyssel idag så vi körde lite pepparkaksbak här hemma. Ganska mysigt. Jag gjorde för tjocka granar, Snorpan gjorde maskar, Fjunis kollade bakplåtspappret och maken dokumenterade.

Lättad!

Nu när Melodifestivalens tredje joker har presenterats känner jag mig lugn och lättad. Jag behöver inte ens se det för att veta vem som får min röst. Klart jag kommer se det ändå!

Snälla, snälla, Peter Jöback, motsvara mina förväntningar!

Julklump

Mer än var fjärde barn har känt oro/obehag vid jul pga att deras föräldrar har druckit alkohol, om än så lite, så lite. Beslutet är busenkelt för mig/oss. Det är ju helt sjukt! Julen är barnens högtid.

Vi firar Vit jul, i en bemärkelse som känns mycket viktigare än om gräset syns eller ej när tomten kommer.

Tack mamma!

Det där med att klyva listor har gnagt i mig, eller snarare varför inte fler gör slag i saken. Man utgår ju oftast från sig själv och jag är en hejare på listor. Älskar dem innerligt! Att rada upp alla lister som ska torkas eller minsta lilla morot som ska handlas, för att sedan kunna stryka på sin lista.

Plötsligt slog det mig att jag bär på ett listarv, min mamma är listoman - städlista, inköpslista, att göra-lista, vem gör vad-lista, matlista osv. Så tack mamma för det (möjligen omedvetna) jämställdhetsarbete du utför och som du har fört över på mig!

Nu är det dags för mamsen att lära sig att lägga upp fötterna på bordet och slappa en stund. Det kan hon få lära sig av mig...

Jämställd julgran

Ibland kan det kännas som att jag & maken är ett gift par för rätt många år sen. Oftast är det jag som känner det och oftast infaller det samtidigt som han har veckans 4e kvällsmöte/helgarbete. Jag vet att det är orättvist, för jag är väl medveten om att vi lever mer jämställt än många, många andra par. Ändå kan jag känna mig som en kvinna med skuront i knäna och hursmorseksem. Då är det skönt att läsa TCOs mätning av vem som gör vad i julstöket. Plötsligt känns det jag gnäller på som petitesser. Ärligt talat, jag tycker inte att stressen känns mest betungande i en den fördelning som blir tydlig, utan tristessen. Saknar de inte varandra, de som TCO pratat med?

Jag vill dela livet med C - träffas, diskutera, fundera och fixa. Inte bara lösa en rad praktisk problem. Vi är nog ganska bra på det - att dela livet istället för att endast fördela. Jag är kanske bortskämd, men det kommer liksom inte gratis. Antar att det är de högt ställda förväntningarna som både leder till jämställdhet hemma, men också besvikelse när man fortfarande faller in i vissa stereotypa mönster. Vi får ta en elefant i taget.

Men hur ska vi göra så att alla kvinnor får njuta hela vägen fram till jul? Är detaljerade listor som klyvs i två delar lösningen? Fördela för att i framtiden kunna dela... Kanske. Det känns i alla fall som en konkret och genomförbar början. Så fram med listan, tjejer!

Frid

Igår efter högmässan tände jag ett ljus och bad att min sjuke gammelfarmor skulle få frid och våga släppa taget.

Inatt gick hon bort.

Jag inbillar mig inte att det finns ett samband mellan händelserna, men i mitt hjärta känns det skönt att tro att hon inte var ensam när hon släppte taget.

Chef i universum

Har en efterlängtad, underbar och välbehövlig helg. Vi har varit lediga tillsammans båda dagarna. Helt lediga. Det har varit en speciell höst, med sjukdom, kongress och många lördag/söndag förmiddagar med jobb för maken. Tröttande.

Försöker undvika gnällträsket, där man lätt fastnar. Att fastna där drar dock bara ännu mer energi, makten ligger ju nästan alltid hos oss själva att förändra vår situation. Även om det kan kännas både läskigt och svårt, så är det vi som är chefer i vårt universum. Min och makens situation har på många sätt varit självvald (bortsett från veckorna av sjukdom naturligtvis), men tröttheten som följer kan ändå vara förlamande. Dags att få sova hela nätter snart, hoppas jag.

Den här helgen känns alltså som en dröm! Har hunnit med ett oväntat jobbigt träningspass (vikarier, massiv styrka), solskenslagrande, fika, högmässa, lekpark, tidigt sänggående och ska nu göra egen grötmix till Fjunis, lägga aprikoser i blöt, inventera jullådan och baka saffransbiscotti. Jag älskar att ha tid att komma på vad jag känner för att göra, inte bara fixa det som måste fixas.

Känner mig lugn, varm och harmonisk. Och snart är det jul! Vill omfamna världen. Kom hit ska jag ge dig en kram!

Svin-vaccin

Snorpan var först ut i familjen. Idag tog vi oss till barnavårdscentralen för att hon skulle få dos 1 av vaccinet mot den nya influensan. Hon hade laddat bra och mindes alltför väl när Fjunis vaccinerades (sånt där vanligt vaccin, inte svin-vaccinet), något han verkligen inte tyckte om. Hon var kort sagt inte så sugen. Jag hade laddat för lång kö och hade mellis samt väntefrukt i handväskan. Döm om min och Snorpans förvåning när det dels gick jättesnabbt och dessutom knappt märktes. Förrän efter 15 minuter dvs... Halvvägs hem konstaterar hon "Jo mamma, gör visst ont". Sen dess har det varit kramläge som gällt.

Fjunis är konstaterad ägg- och mjölkallergiker och får därför kallelse till allergimottagningen på sjukhuset i stan för att där kollas noga före & efter vaccineringen. Jag och maken får vänta i 1-2 veckor till, men som vi konstaterade - det är ju inte för egen del man är orolig eller vaccinerar sig. Det är ju för barnen. Fast det klart, några av våra bästa vänner ligger däckade hela familjen och de rapporterar att det är det värsta de varit med om. Så visst vore ju skönt att slippa!

Hoppas ni får möjlighet, eller kanske redan fått möjlighet, att vaccinera er!

Kalasdag

För ett år sen föddes min vackra systerson, så här såg det ut på bloggen då. Och såhär såg plutten ut då...

Jag och Snorpan är klara, väskorna är packade. Vi väntar bara på att Fjunis ska vakna så ska vi styra kosan mot partidistriktets extrakongress, där listorna ska fastställas, innan bilen cruisar vidare mot födelsedagskalas!

Framtiden är ljus

Vi var på öppna förskolan idag. Härligt som alltid! Vi fikade tillsammans med en pappa och hans son, som brukligt är pratade vi om våra barn. Pappan även den goda smaken att dessutom prata med mitt stora barn. Han frågade t.ex: Går du på dagis, Isabella? Är det roligt? Varpå Snorpan svarade: Jag går inte på dagis, jag går på förskola.

Fjunis börjar sakta men säkert komma på hur man äter, om än ganska motvilligt. Han somnar som en ängel på kvällen efter en liten sång och en puss, man kan säga godnatt och gå iväg, när man kommer tillbaka sover han. Otroligt! Jag njuter varje dag då det fungerar. Han är frisk, förresten, förutom en del rossel. Han har varit däckad i 40-graders feber ett par dagar, men nu är han fit for fight igen!

Jag är skadad

Vi har varit på biljakt. Fast det blev inte mycket till jakt, vår vana trogen gick vi från tanke till handling väldigt snabbt. I samband med att vår lilla familjeracer var på sin årliga service tidigt i veckan passade vi på att få den värderad. Vi fick bra erbjudanden på en rad bilar om vi skulle lämna vår i inbyte. I onsdags var vi där och provkörde och i väntan på säljarens hmm:ande & räknande tog vi oss varsinn kopp kaffe ur maskinen.

I tunna, ynkliga plastmuggar ångades skållhett kaffe ut. Det ville sig så illa att muggen vek sig när jag skulle lyfta den och denna heta vätska rann över min underam. Denna lilla olycka resulterade i stora blåsor & fruktansvärd sveda. Mannen lägger nytt förband varje morgon och jag hoppas att det snart är borta. Jag fasar för att det blir ett ärr som kommer göra att folk tror att jag brukat skära mig.

Vi slog till förresten! På tisdag hämtar vi (nästan) en sån här, fast vår är från 2005 & ingen diesel.

Kärt barn har många namn

Frigörelse, egen vilja, trots eller envishet.

"Vi växlar mellan att vara stränga och ångra vår stränghet efteråt. Ibland lyckas vi hålla oss lugna och tålmodiga. Ibland är vi bara ledsna och gråtfärdiga. Vi ryter, tjatar, straffar, belönar, gråter och härjar med barnen om vartannat. Vi prövar med andra ord alla metoder och känner oss inte nöjda med någon. Och minst av allt är vi nöjda med oss själva."

Det skulle kunna vara skrivet om mig. Jag läser Trotsboken som, trots sitt ganska negativt klingande namn, är fantastisk! Plötsligt känner jag mig alldeles, alldeles normal och vanlig, istället för att känna mig som en unikt arg mamma. Tack Johanna, för din kommentar på förra inlägget. Det är inte lätt att komma ihåg varje dag, men jag försöker!

För övrigt beskrivs 2-årsålder som "frontalkrockarnas tid". Ack så sant. Enligt boken har 2-åringar och deras föräldrar småkonflikter var tredje minut och större konflikter 3-4 gånger i timmen. Inte undra på att man känner sig lite matt emellanåt.

Jag känner mig alldeles lycklig! Resten av kvällen ska jag ägna åt att pussa min vilda bebi och hennes snoriga lillebror.

Så hjärtat smälter

Snorpan somnade i vagnen, Fjunis vred lite oroligt på sig. Han viftade med armen på syrran tills han hittade handen. Han tog tag i den och blev alldeles lugn.

Sparar ögonblick som detta och tar fram dem på kvällen efter en bråkig & stressig dag då jag varit allt annat än den mamma jag skulle önska att jag var.

Lägg till i favoriter

Min man bloggar.

Ont i magen

Läs det här, och läs kommentarerna till inlägget.

Är folk på riktigt? Njuter de av att straffa sina barn!?

De måste vara sjuka i huvudet. Jag tycker att det är hur jobbigt som helst att bråka med Snorpan, det finns ingen tillfredsställelse i att se henne ledsen när hon inte får göra det hon vill. Ingen alls. Utom tanken på att jag försöker fostra en god medmänniska och en trygg vuxen. Där tror jag skuldbeläggande och äcklig mat som straff är lönlöst, det tror jag snarare ger osäkra & småsinta vuxna. Alltså raka motsatsen.

Jag får en klump i magen av att människor, med eller utan barn, tycks älska tanken på hårda straff & att någon "öppnar helvetets portar på barnen". Kanske är jag överkänslig, kanske har jag missat skämtet - det roliga. Klump i magen har jag iaf.

Älskade Snorpan

Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Och inte vet jag riktigt
vad du är ilsken för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!

Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.

Britt G. Hallqvist

Detta utbildar jag mig för

Jag har valt att läsa en utbildning för att den intresserar mig, inte pga status eller lön. Jag tror att yrket kommer passa mig, och att jag kommer trivas.

Det gör dock inte att jag mer än någon annan kan tänka mig att arbeta tider som ytterligare försvårar kombinationen familjeliv & arbetsliv. Det blir fallet när landstingen inför varannan helgsarbete & försämrar semesterperioderna (plus de befintliga många kvällarna/vecka som är schemalagda). Östergötland är inget undantag.

Det gör inte heller att jag gärna arbetar utan att få den lön som utbildning, arbetsuppgifter & ansvar borde innebära, vilket blir fallet om man river upp det löneavtal som sjuksköterskor har strejkat sig till (ett avtal som inte innebar några fantasisummor för övrigt).

Ska sjuksköterskorna rädda kommuner och landsting från den ekonomiska krisen?

Mitt i evigheten

Idag är det 5 månader sen vi kom hem med den här 8 timmar gamla, skrynkliga Fjunis. Så försvinnande kort tid, samtidigt kan jag knappt minnas tiden före.

Kiss & bajs-humor

Den här har Snorpan fått lära sig på föris, när vi hittade den på youtube var dagen räddad. Hon vill kolla om & om igen och skrattar tills hon gråter.

Mat

Fjunis har smakat mat för första gången! Lite bananskrap bjöd premiären på. Han hade ganska svårt att veta vad ha nskulle göra med den där slemmiga klumpen som kom in i munnen, men smaken var nog helt ok.

Misstänker att han är mjölkallergiker så nu har jag börjat utesluta mjölk ur min kost för att se om hans utslag försvinner. Svårt att äta utan mjölk, det är mjölk i allt (t.o.m färdiga maränger - sjukt!)! Jag är trots allt ganska förtjust i såna här projekt och går verkligen all in. Hoppas han mår bättre!

Dop

Du vet väl om att du är värdefull
att du är viktig här & nu
Att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du

Du passar in i själva skapelsen
det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
säga ja eller nej
Psalm 791

En mycket vacker dag - en frisk familj, en glad bebis och skönsjungande dotter. Fjunis faddrar gjorde ceremonin vacker med dikt & sång. Fantastiskt! Tack till alla som var med oss i lördags, såväl i kyrkan som i tanken!

Såhär mår vi, mormor

Vi toppade två veckor av sjukdom med en (av föräldraskapets hittills två, så vi är ändå lyckligt befriade från sådant) vaknatt. Fjunis fick feber och igenkorkad näsa, kunde/ville inte ligga ner utan ville bara bli buren, tråkigt nog var det bara jag som kunde bära eftersom maken fortfarande låg i hög feber och kved. Jag har hittills under min tid som mamma aldrig varit sämre rustad för en vaknatt än jag var då. Framåt småtimmarna då jag bokstavligt talat trodde att jag skulle svimma kände jag mig tvungen att väcka maken, trots att han mådde så dåligt. 2 timmars sömn blev det nog, dock inte i ett svep. Var rätt mör igår, och lär nog vara det ett tag framöver.

Utan att säga för mycket kan man väl konstatera att det är som värst innan det vänder. Idag är Fjunis pigg & glad, fast fortfarande ganska snorig. Maken är så gott som feberfri, fast fortfarande väldigt ynklig. Det visade sig vid läkarbesöket i tisdags att han har körtelfeber & en kraftig halsfluss som penicillinet inte ville bita på, det nya penicillinet verkar dock (håller tummarna) bita desto bättre. Lilla luckan i halsen geggade igen, därför han hade svårt att andas.

Jag är rörd över all omtanke som har visats mig (och familjen)! Jag är inte ensam i Norrköping, som jag trodde att jag skulle vara, jag är omgiven av underbara omtänksamma människor - både här & utspridda i landet. Tack! Ni betyder allt!

Inläggets rubrik syftar på att jag inte svarat på min mormors dagliga sms med undran om hur vi mår. Förlåt, jag har inte orkat!

Nej

Jag tar tillbaka de senaste inläggen. Här blir det bra sämre, trots penicillin. Det blir tur till doktorn imorgon igen för maken, om han inte behövt åka tidigare. Jag håller honom under sträng uppsikt och tänker att det finns nyblivna mammor & pappor som överlever att knappt sova alls på flera månader. Då ska väl jag fixa det här!? Fast tungt är det.

Ljuva vemod

persiennerna dras ner

det mörknar och jag ber

låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer

en nattlig promenadi en höstmörk stad

jag kan inte önska mig nåt mer

så jag åker inte utomlands

förrän vintern fäller slutridå

här är ett skådespel i höstlövsdans

som jag vill se varenda meter på

Höst på min planet L. Winnerbäck

Här har hösten kommit med besked och med den vemodet. Njuter av mitt vemod i några dagar tillsammans med Winnerbäck på hög volym.

Gå ut och var glad

Vi går mot bättre tider

Här verkar svininfluensan ge med sig. Nu jobbar maken på att mota den begynnande halsinfektionen i grind. Penicillinet ligger på apoteket och väntar, men helst vill han slippa och febern verkar släppa ändå. Än så länge har jag & barnen klarat oss. Peppar, peppar. Jag är tröttare än tröttast efter två nätter av barn som vaknat i skift. Längtar efter flera timmars sammanhängande, ostörd sömn! Den dagen kommer, jag vet ju det, men det är inte så lätt att komma ihåg när det känns som tyngst. Försöker komma ihåg att njuta av den här (underbara) tiden som ändå är försvinnande kort i en mammas & en bebis liv.

Ömk

Maken är sjuk, troligen svininfluensan, är inne på 5e dygnet med feber, snart 4e dygnet med riktigt hög sådan. Det är jättesynd om honom. Vi börjar med att slå fast det.

Men det är lite synd om mig också. Jag är TRÖTT, inte bara för att jag inte sover. Barnen sover nämligen ganska så bra, men jag är trött i kroppen, huvudet och överallt. Ärligt talat, att han är sjuk innebär i stort sett att jag varit ensam med barnen i 4 dagar & nätter. (Jag vet att vissa är ensamstående föräldrar, jag beundrar dem!) Snorpan vill aldrig sova, idag blev jag så arg på henne. Maken sov, fjunis var ledsen och hon skrattade, sparkades och skrek när jag försökte få henne att sova. Så frustrerande. Och så jobbigt att ha varit arg. Det ger mig otroligt dåligt samvete.

Vill också spendera 4 dagar i sängen.

Nu sover de dock, alla tre, och jag tänkte ett tag göra dem sällskap. Tror inte jag har ro till det just nu dock, så kanske ska slå mig ner i soffan och se Sex and the city-filmen.

Och förlåt mig Anna för att jag inte ringt idag, men jag har inte hunnit under dagen och nu orkar jag helt enkelt inte.

Lyxproblem

Jag vill så gärna ha nya upplagan av Vår kokbok, bara för att den är så himla snygg. Vi har den gamla som vi använder flitigt, så egentligen behöver jag verkligen inte köpa den nya. Ojoj, dagens i-landsproblem kanske.

Något att begrunda

Bortse från det där med Gud om det känns svårt att ta till sig. Innebörden är vacker oavsett, tycker jag.

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss - skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?

Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.

Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.

Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss; den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi gjort oss fria från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Nelson Mandela, 1994.

(troligen skriven av Marianne Williamson)
Översättning: Sten Arkstedt

Höstsolar

Snorpan bakar

Snorpan ägnar sig ibland lite åt sin lillebror,

ofta sjunger hon en sång för honom eller vaggar hans stol.

Barnen växer och jag tänkte ge er lite av mina solstrålar denna grå höstdag. Samtalet med prästen Elisabeth var precis lika skönt som jag väntat mig & hoppats. Nu är psalmer & sånger valda så jag och Fjunis ska ägna en liten stund åt att öva in dem.

Magkänsla & tro

Nysjungen och nyfikad känns livet glatt idag. Alla lakan är tvättade, nya dammsugaren finns att hämta hos postens ombud och vi har familjetid att se fram emot trots alla jobbande helger. Jag och fjunis har precis varit på babysång i församlingshemmet, vet inte vem av oss som gillar det bäst. Trivs gör vi iaf, båda två. Och sång är ju bra för humöret så den här dagen har startat fantastiskt bra!

Jag är glad att dopet närmar sig, det känns pirrigt i magen att tänka på den vackra ceremonin för min lilla, underbara son. På måndag ska vi träffa prästen, "vår" präst, som jag är evigt tacksam att jag har fått träffa. Faktum är att samtalet vi hade inför Snorpans dop har betytt otroligt mycket för mig, på många sätt. Kanske lägger jag ut orden om min tro en annan dag, men just idag känner jag bara.

Surmorgon

Jag är sur idag. Måste göra mig av med det och tänker mig att en lista på allt jag är sur över skulle göra att jag kan släppa det. Så här kommer surlistan, lika bra att låta bli att läsa om du känner att humöret är lite halvdåligt annars kanske jag smittar av mig.

*Dammsugaren är trasig så här går man runt i ett nydammsuget grustag.
*Min goda dyra müsli var ganska onödig tyckte maken, tills jag köpt den. Då var den jättegod att äta.
*Snorpan maskar (fattar att det inte är det hon gör, men det känns så) på morgonen, särskilt när fjunis är ledsen, trött och varm i vagnen.
*Maken är borta fredag och lördag, men jag ska dela valsedlar på söndag morgon så jag kan inte åka till Väsby tidigare i alla fall.
*Det är rörigt hemma & vi behöver boka tvättstugan, men jag väntar fortfarande på att jag ska orka bry mig om det efter 20.00 när barnen har somnat.

Ah. Känns genast bättre. Nu ska jag kittla fjunis och dricka kaffe.

Stolt

Min man toppar listan.

Storasyster roar

Att ligga och gunga i badrummet när mamma gör sig i ordning måste vara jättetrist enligt Snorpan. Enligt henne behövs alla dessa leksaker för en 3.5 månaders bebis ska stå ut. Det där blommiga ni skymtar är för övrigt den snuttefilt jag sytt till lillebror. Full of love.

Våldet kryper ner i åldrarna

När maken precis har kommit hem vill Snorpan gosa lite, men det går rätt fort inann hon ledsnar på en så odramatisk aktivitet. Plötsligt får hon en idé:

Snorpan: Jag hämta kniv, nypa pappa lite. Kommer få plåster, ja-a, blir litet hål.

Var har hon fått det ifrån?

Dagens status = God!

Lillebror är happy-happy, han slog på stort och sov 20-05. Gör gott för oss alla! Idag har vi hemmadag, vi myser. Han älskar när jag "äter" honom på halsen, så det gör jag. Tur att ingen ser mig när jag jollrar Nu kommer mamma och äter upp dig, min lilla gubbe-bubbe!

Jag väcktes vid 4 inatt av att det landade grejer på mig, när jag vaknade såg jag Snorpan springa in i sitt rum, hon återvände snart med kudden. Hon hade redan lämnat Gos, kanin & pepparkakan i sängen - det var de som hade landat på mig. Sen gosade hon in sig mot min hals och vi somnade gott.

Jag oroar mig för svininfluensan, vet att det är meningslöst, men jag kan inte låta bli.

Snart tjatigt

Jag inser att det börjar bli tjatigt, men Snorpan säger så mycket roligt som jag känner att jag vill föreviga. Som när jag och maken pusspussades vid diskbänken och hon utbrast: Dom pussas!! Det är bröllop!

Jag har aldrig...

sagt: Näe, man får inte stoppa schackpjäser i snippan.

Innan jag fick barn, det vill säga.

Mamma stämmer

Jag och maken brukar säga att vi kan titta på film på helgen eller om man är sjuk, inte varje dag. Någon regelrest sen jag var liten, tror jag, som så mycket annat. Det var så skönt att Snorpan liksom konverserade om ett problem med sin farmor. Vet egentligen inte om konversationen är rolig för någon annan, men jag skrattade massor åt den:

Snorpan: Jag inte kolla pippi
Farmor: Vill du titta på Pippi?
Snorpan: Mamma pappa stämt jag inte kolla pippi (Mamma & pappa har bestämt att jag inte får kolla på Pippi)
Farmor: Får du inte se på Pippi?
Snorpan: Nä, helgen o lördagsgodis! (Nej, men på helgen får jag både se på Pippi & äta lördagsgodis!)

Är fortfarande förkyld, riktigt rosslig. Så rosslig att Snorpan nästan började gråta när jag kraxade fram mina första ord imorse. Mamma, mamma! snyftade hon.

Annars kör vi på, det går så bra att vara hemma med båda barnen (peppar, peppar...) så de där 15 timmarna/vecka på förskolan känns som en lyx för mig & lillebror - att vi hinner lära känna varandra lite - men inte som det andningshål jag trodde att jag skulle behöva.

Syskonkärlek

Snorpan går fram till lillebror som hon har skjutit fram till skåpet för att han ska kunna se speldosan hon har hängt upp. Väl där ger hon honom en puss och säger:
Mamma, jag älskar min lillebror.

Så rart att man får tårar i ögonen.

Har drabbats av någon förkylningsbacill. Såklart, Snorpan har ju ändå gått två veckor på föris. Halsen svider och huvudet är tungt. Det blir ingen träning idag. Tyvärr. Jag längtade verkligen! Glädjande nog verkar lillebror sova nu när torsken börjar ge sig av, så två nätter har jag fått sova gott igen. Då finns det iaf goda chanser att bacillerna ger sig av.

Trött

Jag är trött, och det känns kanske inte som den bästa utgångspunkten för ett roligt blogginlägg. Min fina fjunis sov exemplariskt mellan 20.00 och 05.00 i några veckor, men plötsligt hände något - för snart en vecka sen började han vakna massor på natten. Äta, äta, äta - hela tiden. Inatt blev det någon typ av rekord, först ville han äta, sen ville Snorpan gosa och så plötsligt var klockan 6 och båda ville gå upp. Jag hoppas att det bara är en tillväxtperiod, eller så, för jag är en så mycket trevligare människa och tålmodigare mamma när jag fått sova några timmar i ett sträck.

Jag och Fjunis var på mamma/barngympa igår. Så roligt! Och jobbigt. Jag gick helt euforisk därifrån och undrade varför jag inte riktigt tog mig iväg och tränade under graviditeten. Jag vet ju egentligen varför, men det kändes så märkligt att jag släppt något som jag mår så fantastiskt bra av. Ska köra på nu, för träning ger ju härlig energi och det sitter aldrig fel.

Hösten har rivstartat här hemma. Visst har vi det lyxigare än många andra med flexibla tider och möjlighet att pussla ihop så vi kan hämta och lämna utan för långa dagar för Snorpan. Men, när jag är hemma på heltid blir det så otroligt uppenbart hur mycket maken är borta. Jättetråkigt. Fixade iaf hela morgonen/dagen/kvällen igår ensam, det gick dessutom riktigt bra!

Idag blir det bara vila. Kanske lite plock om jag orkar, imorgon åker maken på konferens el.dyl. så ikväll måste packning (vi sticker till väsby på fredag, jag och barnen) och städning ske om det ska bli gjort denna vecka - utan psykbryt.

Förresten har jag fastnat i Project Runway. Det känns skönt att göra någon riktigt föräldraledigt.

Vrickad värld

Samtidigt som människor svälter, miljön krisar och folk bor på gatan förväntas Blondinbella AB omsätta 1,5-2 miljoner år 2009.

Sjukt.

Lilla bloggen

Om bloggandet fortsätter i den här stilen går bloggen ett sorgligt öde till mötes. Vi får se om hösten bjuder på någon spännande vändning.

Idag väntar långpromenad med min fjuniga solstråle, finns en finfin sträcka runt strömmen här i Norrköping som jag försöker gå några gånger i veckan. Än så länge gör den mig supersvettig (amningshormoner+övervikt antar jag), men jag intalar mig att det bara är bra.

Har haft första veckan utan make hemma och det har faktiskt gått över förväntan! Visst blir det en del tjafs, särskilt när Snorpan och/eller jag är trött, men jag tror att vi snart hittar en framkomlig väg. Måste ta lika mycket på hennes krafter som på mina att hon så envist alltid vill bestämma precis allt själv. Det funkar inte riktigt så. Nästa vecka blir en utmaning - maken har två kvällsmöten och en natt borta, men jag känner mig full av självförtroende så det går nog bra.

Ni kommer väl ihåg kyrkovalet den 20 september!?

En mammas dagbok

Det kan var extremt frustrerande att vara mamma till en tvååring med tydlig vilja, extremt frustrerande. Men sen kommer ögonblick då all irritation och frustration bara försvinner. Som det här samtalet igår:

Snorpan: Mamma, vet du?
Jag: Nä, vaddå?
Snorpan: Jag älskar dig.

Bebis på magen

Sitter med fjunis på magen och slösurfar. Ni kan inte fatta hur skönt det är. C och Snorpan fixar och donar i någon del av huset, mitt minsta, fjuniga barn snusar mot mitt bröst i babybjörnen och jag sitter och gör INGENTING framför datorn. Ljuva egentid!

Har ingen kamerasladd här i vilda väsby så det blir inga bilder tyvärr, ingen vidare bloggningsfrekvens heller för den delen. Vi har sommar hela familjen, från mitt perspektiv ser sommaren ut såhär för familjen:

Maken
*Lite sliten av att vakna på natten
*Lite stressad över känsla att inte göra något närande (läs: jobb)
*Tvingar sig att hoppa från bryggan när Snorpan hetsar honom
*Snygg & skäggig
*Trött på gnället från hustrun, men fortfarande kär
*Ser fram emot att se Flamman & citronen ikväll
*Trivs bra som klassiskt manlig grillmästare.

Jag
*Lite seg efter att amma varje natt.
*Lite dåligt samvete för att det alltid är någon av mina tre älskade som inte får all kärlek de önskar.
*Lite trött på att höra mig själv vara tröttgnällig
*Njuter av att vi är tillsammans och äter glass i solen, åker rutchkana, badar, fikar, lagar mat och myser i soffan.
*Är jätteglad över att ha tid att träffa familjen, vänner & släkt. Allra särskilt fina, kloka kussen som alltid gör saker aningen mer greppbara.
*Älskar utflykter! Nu i veckan t.ex. har det blivit ett besök på Naturhistoriska riksmuseet & Gunnes gård.

Snorpan
*Svarar alltid Åka rutchkana! på frågan om vad hon vill göra idag
*Älskar att hoppa ner i sjön från bryggan
*Njuter av att träffa mormor & moster så ofta
*Har fyllt två år och firade det med massor av ballonger, tårta, gäster och presenter
*Gillade fåren på Gunnes gård, särskilt den lilla baggen som smakade lite på mina byxor innan han bestämt stångade oss ur hagen. Det pratar vi fortfarande om.
*Är hur pysslig som helst med sin lillebror. Underbart att se!
*Behöver bara glass & en lekplats för att hon ska ha den bästa dagen man kan tänka sig.
*Kör gärna blöjlöst dagtid, är dock inget jättefan av toaletten. Varken blöja eller toalett om hon får välja alltså.

Fjunis
*Växer så det knakar. Hoppade raskt över stl 62 & kör nu på stl 68.
*Sover ända till 03.30 innan han vill äta första gången. Jippie!
*Ler stort och vackert till en om man ler mot honom
*Pratar gärna med tigern som vi köpt och hängt i vagnen
*Vill gärna vara nära.

Familj på grönbete

Vi är hemma i Norrköping ett par dagar, vår lägenhet blir rena bastun. drygt 32 grader trotws persienner nere, dörrar och fönster öppna hela natten och fläkten på. Vi hänger således utomhus.

En ynnest, ära och lycka

Simultankapacitet

Huvudet upp och fötterna ner

Tack för alla gratulationer!

Fjunis har nästan blivit tre veckor - overkligt! Just nu har vi det allt annat är snusa-på-bebisens-huvud-harmoniskt hemma. Snorpan har legat däckad i hög feber i tre dagar och fjunis vill mest bli buren eller äta. Förutom på nätterna då han faktiskt sover gott i sin lilla säng som står bredvid min. Tur att maken har kunnat vara hemma. Hade aldrig klarat de här tre dagarna själv utan att bli ett monster till mamma.

Förresten, det där med att barn nummer 2 bara hänger med, att det inte är någon större skillnad på att ha ett eller två barn. Tro inte på det. Det dåliga samvetet är numera min ständiga följeslagare. Är det inte för att Fjunis äter precis när Snorpan vill att jag ska läsa saga så är det för att Fjunis får sova i sin lilla säng bredvid stora sängen medan storasyster ligger och gosar mellan oss. Jag törs helt enkelt inte ha båda sovande i sängen ännu och hon kommer fortfarande in nästan varje natt. Särskilt nu när hon är sjuk. Första veckan fick dock Snorpan sova i lilla sängen bredvid och fjunis sov emellan oss, då oroade jag mig över att hon skulle bli svartsjuk på lillebror. Jag ska lära mig hantera det.

Snorpan och Fjunis funkar än så länge strålande. Vad kan ni mer vilja veta? Jo, visst är det omtumlande att helt plötsligt vara tvåbarnsmamma och det dåliga samvetet är inget jag skulle sakna om jag slapp den. MEN - den eufori jag upplevde härom morgonen när min lilla familj låg i vår stora säng och snusade medan jag var vaken - den slår allt.

Wilhelm

I torsdags kom han äntligen vår lilla Böna, numera kallad Wilhelm (eller kanske Vilhelm, får se vilken stavning vi enas om).

Jag kan inte med ord beskriva hur stort och ärofyllt det känns att än en gång få välkomna ett barn till jorden. Han är ljuvlig, liksom sin storasyster och jag ser fram emot att lära känna honom.

Familjebesök

Jag tänkte att vi ska försöka undvika att bara frossa i övertidsdagar... Det kan så lätt bli tjatigt. Mamma, Patrik och syskon var på besök i helgen. Norrköping bjöd på sol, så helgen var mysig som tusan!

Cykelrace & glassätning i Folkparken
Himla praktisk glass med uppsamlingsbägare

Vackra blommor i Rhododendron-dalen

Mormor-mys

The man, the myth, the legend

Festligt

Räknaren börjar räkna uppåt. Dock utan att ändra texten. Undrar om det är för att dagarna på övertid ska kännas lite festligare?! Ju längre jag får vänta desto längre är det kvar liksom. Nejdå, än så länge går det ingen nöd på mig. Det är ju ändå positivt att dagen har passerat, då vet man ju att bebisen VERKLIGEN kan förväntas komma närsomhelst.

Tack ni söta som skrev att jag ser välmående ut. Jag tycker att jag ser otroligt höggravid ut, men ni är snälla!

Vad händer med räknaren?

Idag är det ju den stora dagen. Den kommer med största säkerhet passera som vilken annan dag som helst, jag tänker dock stanna i sängen åtminstone hela förmiddagen. Är jättetrött. Min stora fundering just nu är vad som kommer hända med bebisräknaren här till höger när dag 0 är passerad, vad står den på imorgon? Spännande!

Jag är sprickfärdig...

men fixad i håret.

Kläderna är tvättade & lagda i byrån. Några är t.o.m. provade av Snorpan! Särskilt byxorna med hjärtan, de vill hon väldigt gärna ha på sig.

Blöjorna på plats. Hjälp, min lilla tjej kommer snart att framstå som jättestor.

Vagnen är bäddad med mina hemsydda lakan.

Och imorse fick du prova Snorpans napp genom naveln. Vi är klara, Bönis, du kan komma nu.

Kärleksfull uppmaning

Snorpan är hemma och skrotar idag. Hon bäddar gärna ner sin docka i vagnen och spjälsängen osv. Idag ställde jag undan dem och sa jag att jag inte vill att hon ska leka mer med dem. Då svarar Snorpan Bönis kommer snart - så långt som vanligt. Men sen fortsätter hon med att gå fram till magen, klappa på den och säga Bönis kom ut nu!

Den som påstår att småbarn bara lallar runt kan inte ha träffat många. Varje dag fascineras jag av kopplingar, sammanhang och klurigheter.

Ingen bebis ännu. Nu börjar jag bli väldigt sugen på att träffa den lilla vilden därinne. Snorpan är också sugen. Bönis kommer snart säger hon övertygande. Trist att snart är ett så svävande begrepp både för henne och mig (och för Bönan uppenbarligen).

Fixade håret igår, ska sommarfixa fossingarna idag innan skolan och sen är jag liksom klar för bebisens ankomst. Välkommen! Mamma har snyggat till sig för att klara några månader utan fysisk omsorg.

I helgen var pappa & Monica här. Jättemysigt! Vi visade upp det vackraste/härligaste Norrköping har att erbjuda och solen hjälpte till att ytterligare försköna. Snorpans lockar fick lite hjälp av frisör-M att snyggas till, så nu är burret lite jämnare.

Wiho

Nu har jag gjort allt jag kan påverka skolmässigt, kan bara vänta på att seminariedatumen ska komma och se om det är så att jag kan gå. Har också fått tentaresultatet, idag faktiskt, och jag klarade den!

Ska snart hämta Snorpan och sen kör vi lite sommarlov-light i helgen!

Lilla familjen firar 1a maj

Äntligen var det dags för 1a maj. Jag älskar att gå i tåget och kände mig riktigt laddad! Dagen började med en bilresa på en timme ungefär eftersom maken skulle 1a maj-tala i en liten östgötsk kommun på vischan.

Han var fullkomligt fenomenal, det jag hörde.

Jag jagade ju 22-månaders busfrö under tiden.

Busfröet herself, alldeles stillasisttande med säsongens brillor på näsan.

Efter det lugna firandet styrde vi kosan mot den östgötska stad där vi äntligen skulle gå i tåget. Vi hann med en promenad i solen, längs vattnet, innan samlingen på stadens torg.

Maken grabbade en fana, vi var laddade till tusen - snart var det dags att gå!

Vi laddade lite på olika sätt, Snorpan sparade på krafterna.


Kolla vad sugen jag ser ut! Jag kände mig oövervinnerlig och trodde på fullaste allvar att jag skulle fixa den 45 minuter långa vandringen till Folkets park. Döm därför om min förvåning då jag redan efter 150-200 meter var tvungen att kliva åt sidan! Jag fick sammandragningar till tusen och såg hur luckan till de framför oss i tåget blev större och större.

Ordväxling mellan mig och maken:

Jag: Jag klarar inte det här. Kanske måste ta bilen till Folkets park.
Maken: Ja, det kanske är lika bra. Hittar du till bilen?
Jag: (ledsen över att inte orka och chockad över min låga fysiska kapacitet)

Jag?? Ska jag åka själv? Men, ska du fortsätta gå då?
Maken: (förstår nog här att det egentligen bara finns ett bra svar på den frågan) Njae, men jag hittar ju inte till Folkets park.

Vi tar iaf bilen alla tre och njuter av solen i Folkets park innan tåget ramlar in och påminner mig om hur tråkigt det var att jag inte orkade.


Vi hann till Kolmården en sväng också i helgen. Snorpan testar hur det är att vara Lille Skutt - verkar kul.

Jag och Snorpan hälsade på Bamse och Lille Skutt.
Snorpan var sunt skeptisk till gosedjuren i jätteformat.