Jämställd julgran

Ibland kan det kännas som att jag & maken är ett gift par för rätt många år sen. Oftast är det jag som känner det och oftast infaller det samtidigt som han har veckans 4e kvällsmöte/helgarbete. Jag vet att det är orättvist, för jag är väl medveten om att vi lever mer jämställt än många, många andra par. Ändå kan jag känna mig som en kvinna med skuront i knäna och hursmorseksem. Då är det skönt att läsa TCOs mätning av vem som gör vad i julstöket. Plötsligt känns det jag gnäller på som petitesser. Ärligt talat, jag tycker inte att stressen känns mest betungande i en den fördelning som blir tydlig, utan tristessen. Saknar de inte varandra, de som TCO pratat med?

Jag vill dela livet med C - träffas, diskutera, fundera och fixa. Inte bara lösa en rad praktisk problem. Vi är nog ganska bra på det - att dela livet istället för att endast fördela. Jag är kanske bortskämd, men det kommer liksom inte gratis. Antar att det är de högt ställda förväntningarna som både leder till jämställdhet hemma, men också besvikelse när man fortfarande faller in i vissa stereotypa mönster. Vi får ta en elefant i taget.

Men hur ska vi göra så att alla kvinnor får njuta hela vägen fram till jul? Är detaljerade listor som klyvs i två delar lösningen? Fördela för att i framtiden kunna dela... Kanske. Det känns i alla fall som en konkret och genomförbar början. Så fram med listan, tjejer!

Frid

Igår efter högmässan tände jag ett ljus och bad att min sjuke gammelfarmor skulle få frid och våga släppa taget.

Inatt gick hon bort.

Jag inbillar mig inte att det finns ett samband mellan händelserna, men i mitt hjärta känns det skönt att tro att hon inte var ensam när hon släppte taget.

Chef i universum

Har en efterlängtad, underbar och välbehövlig helg. Vi har varit lediga tillsammans båda dagarna. Helt lediga. Det har varit en speciell höst, med sjukdom, kongress och många lördag/söndag förmiddagar med jobb för maken. Tröttande.

Försöker undvika gnällträsket, där man lätt fastnar. Att fastna där drar dock bara ännu mer energi, makten ligger ju nästan alltid hos oss själva att förändra vår situation. Även om det kan kännas både läskigt och svårt, så är det vi som är chefer i vårt universum. Min och makens situation har på många sätt varit självvald (bortsett från veckorna av sjukdom naturligtvis), men tröttheten som följer kan ändå vara förlamande. Dags att få sova hela nätter snart, hoppas jag.

Den här helgen känns alltså som en dröm! Har hunnit med ett oväntat jobbigt träningspass (vikarier, massiv styrka), solskenslagrande, fika, högmässa, lekpark, tidigt sänggående och ska nu göra egen grötmix till Fjunis, lägga aprikoser i blöt, inventera jullådan och baka saffransbiscotti. Jag älskar att ha tid att komma på vad jag känner för att göra, inte bara fixa det som måste fixas.

Känner mig lugn, varm och harmonisk. Och snart är det jul! Vill omfamna världen. Kom hit ska jag ge dig en kram!

Svin-vaccin

Snorpan var först ut i familjen. Idag tog vi oss till barnavårdscentralen för att hon skulle få dos 1 av vaccinet mot den nya influensan. Hon hade laddat bra och mindes alltför väl när Fjunis vaccinerades (sånt där vanligt vaccin, inte svin-vaccinet), något han verkligen inte tyckte om. Hon var kort sagt inte så sugen. Jag hade laddat för lång kö och hade mellis samt väntefrukt i handväskan. Döm om min och Snorpans förvåning när det dels gick jättesnabbt och dessutom knappt märktes. Förrän efter 15 minuter dvs... Halvvägs hem konstaterar hon "Jo mamma, gör visst ont". Sen dess har det varit kramläge som gällt.

Fjunis är konstaterad ägg- och mjölkallergiker och får därför kallelse till allergimottagningen på sjukhuset i stan för att där kollas noga före & efter vaccineringen. Jag och maken får vänta i 1-2 veckor till, men som vi konstaterade - det är ju inte för egen del man är orolig eller vaccinerar sig. Det är ju för barnen. Fast det klart, några av våra bästa vänner ligger däckade hela familjen och de rapporterar att det är det värsta de varit med om. Så visst vore ju skönt att slippa!

Hoppas ni får möjlighet, eller kanske redan fått möjlighet, att vaccinera er!

Kalasdag

För ett år sen föddes min vackra systerson, så här såg det ut på bloggen då. Och såhär såg plutten ut då...

Jag och Snorpan är klara, väskorna är packade. Vi väntar bara på att Fjunis ska vakna så ska vi styra kosan mot partidistriktets extrakongress, där listorna ska fastställas, innan bilen cruisar vidare mot födelsedagskalas!

Framtiden är ljus

Vi var på öppna förskolan idag. Härligt som alltid! Vi fikade tillsammans med en pappa och hans son, som brukligt är pratade vi om våra barn. Pappan även den goda smaken att dessutom prata med mitt stora barn. Han frågade t.ex: Går du på dagis, Isabella? Är det roligt? Varpå Snorpan svarade: Jag går inte på dagis, jag går på förskola.

Fjunis börjar sakta men säkert komma på hur man äter, om än ganska motvilligt. Han somnar som en ängel på kvällen efter en liten sång och en puss, man kan säga godnatt och gå iväg, när man kommer tillbaka sover han. Otroligt! Jag njuter varje dag då det fungerar. Han är frisk, förresten, förutom en del rossel. Han har varit däckad i 40-graders feber ett par dagar, men nu är han fit for fight igen!

Jag är skadad

Vi har varit på biljakt. Fast det blev inte mycket till jakt, vår vana trogen gick vi från tanke till handling väldigt snabbt. I samband med att vår lilla familjeracer var på sin årliga service tidigt i veckan passade vi på att få den värderad. Vi fick bra erbjudanden på en rad bilar om vi skulle lämna vår i inbyte. I onsdags var vi där och provkörde och i väntan på säljarens hmm:ande & räknande tog vi oss varsinn kopp kaffe ur maskinen.

I tunna, ynkliga plastmuggar ångades skållhett kaffe ut. Det ville sig så illa att muggen vek sig när jag skulle lyfta den och denna heta vätska rann över min underam. Denna lilla olycka resulterade i stora blåsor & fruktansvärd sveda. Mannen lägger nytt förband varje morgon och jag hoppas att det snart är borta. Jag fasar för att det blir ett ärr som kommer göra att folk tror att jag brukat skära mig.

Vi slog till förresten! På tisdag hämtar vi (nästan) en sån här, fast vår är från 2005 & ingen diesel.

Kärt barn har många namn

Frigörelse, egen vilja, trots eller envishet.

"Vi växlar mellan att vara stränga och ångra vår stränghet efteråt. Ibland lyckas vi hålla oss lugna och tålmodiga. Ibland är vi bara ledsna och gråtfärdiga. Vi ryter, tjatar, straffar, belönar, gråter och härjar med barnen om vartannat. Vi prövar med andra ord alla metoder och känner oss inte nöjda med någon. Och minst av allt är vi nöjda med oss själva."

Det skulle kunna vara skrivet om mig. Jag läser Trotsboken som, trots sitt ganska negativt klingande namn, är fantastisk! Plötsligt känner jag mig alldeles, alldeles normal och vanlig, istället för att känna mig som en unikt arg mamma. Tack Johanna, för din kommentar på förra inlägget. Det är inte lätt att komma ihåg varje dag, men jag försöker!

För övrigt beskrivs 2-årsålder som "frontalkrockarnas tid". Ack så sant. Enligt boken har 2-åringar och deras föräldrar småkonflikter var tredje minut och större konflikter 3-4 gånger i timmen. Inte undra på att man känner sig lite matt emellanåt.

Jag känner mig alldeles lycklig! Resten av kvällen ska jag ägna åt att pussa min vilda bebi och hennes snoriga lillebror.

Så hjärtat smälter

Snorpan somnade i vagnen, Fjunis vred lite oroligt på sig. Han viftade med armen på syrran tills han hittade handen. Han tog tag i den och blev alldeles lugn.

Sparar ögonblick som detta och tar fram dem på kvällen efter en bråkig & stressig dag då jag varit allt annat än den mamma jag skulle önska att jag var.