Snart tjatigt

Jag inser att det börjar bli tjatigt, men Snorpan säger så mycket roligt som jag känner att jag vill föreviga. Som när jag och maken pusspussades vid diskbänken och hon utbrast: Dom pussas!! Det är bröllop!

Jag har aldrig...

sagt: Näe, man får inte stoppa schackpjäser i snippan.

Innan jag fick barn, det vill säga.

Mamma stämmer

Jag och maken brukar säga att vi kan titta på film på helgen eller om man är sjuk, inte varje dag. Någon regelrest sen jag var liten, tror jag, som så mycket annat. Det var så skönt att Snorpan liksom konverserade om ett problem med sin farmor. Vet egentligen inte om konversationen är rolig för någon annan, men jag skrattade massor åt den:

Snorpan: Jag inte kolla pippi
Farmor: Vill du titta på Pippi?
Snorpan: Mamma pappa stämt jag inte kolla pippi (Mamma & pappa har bestämt att jag inte får kolla på Pippi)
Farmor: Får du inte se på Pippi?
Snorpan: Nä, helgen o lördagsgodis! (Nej, men på helgen får jag både se på Pippi & äta lördagsgodis!)

Är fortfarande förkyld, riktigt rosslig. Så rosslig att Snorpan nästan började gråta när jag kraxade fram mina första ord imorse. Mamma, mamma! snyftade hon.

Annars kör vi på, det går så bra att vara hemma med båda barnen (peppar, peppar...) så de där 15 timmarna/vecka på förskolan känns som en lyx för mig & lillebror - att vi hinner lära känna varandra lite - men inte som det andningshål jag trodde att jag skulle behöva.

Syskonkärlek

Snorpan går fram till lillebror som hon har skjutit fram till skåpet för att han ska kunna se speldosan hon har hängt upp. Väl där ger hon honom en puss och säger:
Mamma, jag älskar min lillebror.

Så rart att man får tårar i ögonen.

Har drabbats av någon förkylningsbacill. Såklart, Snorpan har ju ändå gått två veckor på föris. Halsen svider och huvudet är tungt. Det blir ingen träning idag. Tyvärr. Jag längtade verkligen! Glädjande nog verkar lillebror sova nu när torsken börjar ge sig av, så två nätter har jag fått sova gott igen. Då finns det iaf goda chanser att bacillerna ger sig av.

Trött

Jag är trött, och det känns kanske inte som den bästa utgångspunkten för ett roligt blogginlägg. Min fina fjunis sov exemplariskt mellan 20.00 och 05.00 i några veckor, men plötsligt hände något - för snart en vecka sen började han vakna massor på natten. Äta, äta, äta - hela tiden. Inatt blev det någon typ av rekord, först ville han äta, sen ville Snorpan gosa och så plötsligt var klockan 6 och båda ville gå upp. Jag hoppas att det bara är en tillväxtperiod, eller så, för jag är en så mycket trevligare människa och tålmodigare mamma när jag fått sova några timmar i ett sträck.

Jag och Fjunis var på mamma/barngympa igår. Så roligt! Och jobbigt. Jag gick helt euforisk därifrån och undrade varför jag inte riktigt tog mig iväg och tränade under graviditeten. Jag vet ju egentligen varför, men det kändes så märkligt att jag släppt något som jag mår så fantastiskt bra av. Ska köra på nu, för träning ger ju härlig energi och det sitter aldrig fel.

Hösten har rivstartat här hemma. Visst har vi det lyxigare än många andra med flexibla tider och möjlighet att pussla ihop så vi kan hämta och lämna utan för långa dagar för Snorpan. Men, när jag är hemma på heltid blir det så otroligt uppenbart hur mycket maken är borta. Jättetråkigt. Fixade iaf hela morgonen/dagen/kvällen igår ensam, det gick dessutom riktigt bra!

Idag blir det bara vila. Kanske lite plock om jag orkar, imorgon åker maken på konferens el.dyl. så ikväll måste packning (vi sticker till väsby på fredag, jag och barnen) och städning ske om det ska bli gjort denna vecka - utan psykbryt.

Förresten har jag fastnat i Project Runway. Det känns skönt att göra någon riktigt föräldraledigt.

Vrickad värld

Samtidigt som människor svälter, miljön krisar och folk bor på gatan förväntas Blondinbella AB omsätta 1,5-2 miljoner år 2009.

Sjukt.

Lilla bloggen

Om bloggandet fortsätter i den här stilen går bloggen ett sorgligt öde till mötes. Vi får se om hösten bjuder på någon spännande vändning.

Idag väntar långpromenad med min fjuniga solstråle, finns en finfin sträcka runt strömmen här i Norrköping som jag försöker gå några gånger i veckan. Än så länge gör den mig supersvettig (amningshormoner+övervikt antar jag), men jag intalar mig att det bara är bra.

Har haft första veckan utan make hemma och det har faktiskt gått över förväntan! Visst blir det en del tjafs, särskilt när Snorpan och/eller jag är trött, men jag tror att vi snart hittar en framkomlig väg. Måste ta lika mycket på hennes krafter som på mina att hon så envist alltid vill bestämma precis allt själv. Det funkar inte riktigt så. Nästa vecka blir en utmaning - maken har två kvällsmöten och en natt borta, men jag känner mig full av självförtroende så det går nog bra.

Ni kommer väl ihåg kyrkovalet den 20 september!?