Hemma hos någon annan

Jag är inget fan av inredningsbloggar (eller dito tidningar för den delen), jag har lite svårt för när alla ska göra som de vill - våga följa sin egen stil, men det ser nästan alltid likadant ut i alla fall. Jag får prestationsångest och stress av det. Men, det finns en fix och trix-blogg som jag fastnat för och det är Underbara Claras. Visst ger den också lite prestationsångest ibland, men den är lite som Ernsts böcker - den ger mest inspiration.

Läser du den kuss? Jag tror du skulle gilla den!

Däremot sitter jag som klistrad framför Äntligen hemma på tisdagarna. Jag och C suger i oss varenda tips de levererar från det där huset de bygger. Såg ni igår? HUR kunde hon förstöra det där vackra sovrummet med en svävande säng, heltäckningsmatta och en gigantisk kimono på väggen?? Borde vara straffbart.

Vem bestämmer över vädret?

Det är spännande att umgås med barn. Särskilt sina egna, så man verkligen får följa kluret. Idag på vägen till förskolan förde jag och Snorpan följande samtal:

Snorpan: Usch, jag vill inte ha snön i ansiktet. Det svider!
Jag: Inte jag heller vi får blunda lite och gå snabbt. Jag bestämmer tyvärr inte över vädret.
S: Nej, det gör ju de på TV.
J: ...
S: Visst gör de det mamma?
J: Hmm, njae, de kollar mest på molnen & så och ser hur vädret ska bli.
S: Hur vet de det?
J: De har gått i skolan länge och lärt sig.
S: Jaha, de har gått i skola så de kan kolla på molnen. Men vem bestämmer över vädret?
J: Jag vet inte. Det är ganska komplicerat, med vindar, strömmar och så (Lord help en liten mamma!).
S: Jag kan fråga fröknarna på föris. De kan massor.

Tack!

Anknytning & genus

Jag läser examenskurs och barnkurs parallellt sista halvan av den här terminen och det finns nog både för och nackdelar med det. Nackdelen är att det blir lite snurrigt med olika kurser olika dagar, fördelen är att man tvingas fokusera just de dagarna.

I barnkursen läser vi om det lilla barnet, med hennes behov inom vården och allmänt när det gäller anknytning osv. Jag vet ju redan att det är en utmaning att vara förälder, en särskilt stor utmaning tror jag att det är när man har höga ambitioner om att inte bara upprepa de föräldramönster man bär med sig i bagaget. Det blir läskigt påtagligt när man läser om anknytningsteorier och hur pass stor betydelse de allra första åren i barnens liv har även senare i livet. Samtidigt är det roligt, därför att många av mina tankar om barn och barns behov bekräftas i den litteratur som jag nu läser.

Jag tror att teoretiserandet av föräldraskap och barn är av yttersta vikt, därför att det för synen på barn framåt. Det är inte särskilt länge sen som man ansåg att barn ska synas men inte höras. Vilket i senare forskning har visat sig helt vansinnigt. Det synsättet har säkert satt sin prägel på många människor, i form av bristande självkänsla och otrygghet. Samtidigt blir teoretiserandet naturligtvis ännu en press på en redan pressad grupp. Välviljan kan vara tung att bära.

Samtidigt skriver jag alltså på c-uppsatsen om genusbegreppet och våld mot kvinnor. Så himla kul! Det är ett tungt ämne, naturligtvis, men ni som känner mig vet att det här är frågor jag läser om och funderar över jämt. Så det känns faktiskt kul att sitta och leta i FN-konventioner, Nationellt centrum för kvinnofrid, Socialstyrelsen, Brå osv.

Jag skulle nu kunna koppla ihop lite anknytningsteorier och genusbegreppet. Resonera kring om anknytningen nödvändigtvis måste utgå ifrån modern och barnet (vilket de flesta anknytningsteoretiker utgår ifrån) eller om det är en typiskt skapad norm. Att den nära anknytningen behöver ske med en nära vuxen (moder eller fader), men att könet spelar mindre roll. Jag tror att en liten bebis mår bättre av lugn, ro och närhet med sin pappa hemma än med sin mamma i en orolig arbetsmiljö, t.ex. Men nu blev det verkligen ett sidospår.

Moster 2.0

Natten mellan lördag och söndag, på samma dag som sin storebror närmare bestämt, gjorde den nyaste släktingen entré i den kalla världen utanför magen. Vi var uppe hos familjen i helgen så vi var väldigt glada över den perfekta tajmingen. Det är så mysigt att hålla en sån liten, varm och go klimp, jag längtar till nästa gång!

Mitt mantra just nu är: det är skönt att sova på natten, det är skönt att de kan äta själva, det är roligt att man kan pussla, rita och busa osv. osv. Allt för att hålla bebissuget stången.

Här bloggade jag när hans storebror föddes och här finns bild på storebror när han var alldeles ny. Lite lika är de allt, det är inte bara födelsedag de har gemensamt.

HM Konungen

Vi har honom oavsett vi vill det eller inte. Jag vill det inte och den senaste veckans turer kring kaffeflickor och andra vidrigheter har gjort mig än mer övertygad om att man måste kunna ställa krav på de som lever livet på skattepengar. Jag hoppas att alla turer kring detta får fler att se att ett ärftligt ämbete är helt vansinnigt och att detta därför kan bygga en än starkare opinion mot monarki som statsskick.

Malin Ullgren skriver jättebra i DN om kungaboken inte främst är intressant för att det handlar om kungen, utan för att det handlar om en människosyn och en fullkomligt unken kvinnosyn i en miljö där etiska och moraliska överväganden verkar lysa med sin frånvaro, t.ex:

vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ”hälsosam aptit på livet”, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem.

Jag passar på att länka till republikanska föreningen "Hellre folkmassa än arvsmassa!"

Att leva i nuet och längta till framtiden

Det blev plötsligt november. Hösten har gått fort, väldigt fort. Men trots att allt rusar på tycker jag att det har varit en härlig höst. Intensiv på många sätt, men ljuvlig på minst lika många sätt. Barnen har blivit större vilket är spännande, jag lär känna de två små individerna jag har lyckan att vara mamma till mer och mer för varje dag (särskilt W, ska jag väl tillägga, hans personlighet blir tydligare och tydligare). Utvecklingssamtalen på förskolan gav mig ytterligare anledning att vara oändligt stolt över mina kloka, envisa, schysta gryn.

Min ambition är att ha en vardag som känns meningsfull och som jag njuter av. Jag vill inte spendera livet i längtan efter ledighet och helgen. Ofta lyckas jag, men den här hösten har varit full av delmål i strävan efter ledighet. Jag jobbar hårt på det där - mindfulness som det trendigt kallas - att vara närvarande i nuet.

Min vardag i skolan är otroligt intensiv, det rör sig inte om heltidsstudier längre, och här hemma är det prylar och människor överallt. Vi bor lite för litet, det är svårt att hitta en lugn vrå här. Och jag behöver det - en lugn vrå.

Därför gläder jag mig åt att vi idag skrivit på papper som gör oss till byggherrar. I vår/försommar får vi flytta in i vårt egna lilla hus i lugnet, nära både skog och sjö. Jag längtar och tänker ägna hela kvällen åt att bläddra i de tapetkataloger vi fått hem (en full resväska storlek XL) och packa inför en efterlängtad helg i Västerås.

Första delkursen i höst är avklarad, tentan gjordes igår. Vi skrev ett par timmar och hade muntligt lika länge. Jag fick fantastiskt fin återkoppling direkt efteråt, så jag vågar tro på att jag satte den. På måndag börjar kursen om barnsjukdomar som löper parallellt med uppsatsskrivande. Snart är det bara slutspurten kvar...

Memento vivere!
(betyder: Kom ihåg att leva, visst är det vackert?)