Semester, etapp 1

Sniffar syrén utanför Kalmar slott

Strandigt sandiga bebisfötter

Kottar i havet

Syskonhemlis?

Försöker vara som min natur-idol

Jag älskar vindkraftverk!
De är majestätiska och det finns något väldigt lugnande över deras stillsamma rörelse, tycker jag. När jag får tillfälle vill jag skaffa mig ett litet vindkraftverk hemma.

Bröllopsyra!

Min absolut äldsta vän, sett i vänskapstid - inte ålder, gifte sig igår. Det var så vackert, roligt och rörande så jag tänker inte ens försöka beskriva det, det var underbart helt enkelt!

Jag och min man. Suddiga, men vackra.

Jag höll ett litet tal till min underbara barndomsvän.

Det är fascinerande hur snabbt man finner varandra,

trots att det var länge sen man sågs...

...gammal vänskap rostar aldrig.

Sommarlov

Vid läggningen av Snorpan alldeles nyss läste vi bl.a. Vad vill du bli när du bli stor? En härlig bok som låter både flickor och pojkar drömma fritt om vad de vill bli när de blir stora (även fast jag tycker man kan försöka prata om vad man vill jobba med snarare än vad man vill bli. Man är väl redan?) Snorpan vill bli brandtjej och släcka eldar, det konstaterar hon varje gång vi läser boken. Idag avslutade hon med att fråga:

Mamma, vad vill du bli när du blir stor?
Sjuksköterska, svarade jag.

Jag är på god väg, termin 4 är slut, terminstentan är avklarad och godkänd, inget släpar och statistiktentan som skrevs idag vet jag visserligen inte hur den gick, men jag skulle tro att jag fixade den. Annars blir det en liten omtenta i augusti.

Om ett år är det det dags för examen i kyrkan och det känns både som att det är alldeles för lång tid kvar, men samtidigt alldeles för kort. Pirrigt!

Nu ska jag ut och möta sommaren, först med lite semester och sen med sommarjobb.

Klump i magen

Sen Snorpan började på förskolan har hon lekt mest med tre tjejer. Sen hon blev storasyster och började gå 15-timmar/vecka har det varit mer med en av tjejerna som också är 15-timmars barn. Vid flera tillfällen det här året har jag uppfattat att det är något som inte är helt OK på föris, för Snorpans del. I början var det för att hon ibland inte ville gå dit i perioder. Senare har det varit för att hon berättat att den här tjejen gjort dumma saker.

Jag tänker inte skriva allt, men jag måste pysa ut lite. Vi får ofta höra XX slog mig, XX bet mig, XX puttade mig osv. Droppen var när Snorpan i vanliga middagssamtalet sa XX sa att hon ska döda mig. Jag och C satte maten i halsen och visste knappt vad vi skulle säga. Snorpan fattade såklart inte varför vi blev så arga, hon visste bara att det var något dumt att säga inte vad det innebar.

Vi har naturligtvis pratat med personalen vid flera tillfällen, dels för att försäkra oss om att Snorpan inte beter sig på samma oacceptabla sätt (vilket de upprepade gånger försäkrar att hon inte gör, tvärtom, hon är noga med att säga STOPP och att springa till fröken istället för att ge igen), men också för att säga att vi helt enkelt inte tycker att det är OK beteende. Min dotter ska inte behöva höra att hon ska bli dödad på föris. Vi har ägnat långa delar av vårens utvecklingssamtal åt detta, vår och förskolans ambition är att uppmuntra till lek med andra barn. Fröknarna säger att Snorpan ofta leker med andra barn, att andra barn ofta vill leka med henne men att hon och den här flickan ofta halkar tillbaks till varandra. Vi pratar mycket hemma om vikten av att vara snäll mot sina vänner och leka med de barn som gör snälla saker, inte de som gör att man blir ledsen.

Vid middagsbordet ikväll fick vi höra följande efter en dag då flickorna enligt pedagogerna "lekt jättebra".

Vi ska gå till Sverigedemokraternas lekstuga jag och XX. Där finns det leksaker och toaletter. Fast jag fick inte säga. (Chockade föräldrar - check!)

och

Snorpan: XX ska stryka mig.
Jag (full av hopp): Vad gör man då, klappar man varandra?
Snorpan: Nä, man stryk, stryk, stryk. Slår.

Jag är jättestressad av det här, men lugnar mig med att det bara är 3 förisdagar kvar till sommarlovet. Det känns som att den här tjejens beteende "smittar" Snorpan och har gjort henne arg och kaxig. Inte trotsig, utan helt enkelt otrevlig.

Usch. Nu fyra dagars helg och sen, som sagt, bara tre dagar kvar.


Tillägg
Jag vet inte om det är utelämnande att skriva detta, det är en svår balansgång när det är någon annan inblandad. Jag vill kunna skriva om något som är väldigt jobbigt för mig, men det kanske blir för utlämnande om det lilla barnet. Vad säger ni, min vänner, som är proffs på etiska dilemman? Hjälp mig gärna!

Tjuvstart

Mentalt har sommarlovet redan börjat, vilket är otroligt skönt och samtidigt enormt stressande. Jag har en dryg vecka kvar i skolan och massor att göra i examinationsväg innan sommaren verkligen är här. Så jag försöker glömma sommaren utanför för att kunna fokusera. Fast ibland så tittar jag på bilder från sommarhelgen vi hade och fantiserar om långa lata dagar. Snart så.