Oh Happy day

Snorpan är på föris! Hon skuttade in på gården, skrattandes imorse, direkt uppmött av hennes kompis Stina. De sitter ihop, de två, man ser inte den ena utan den andra. Jätteroligt, man tänker sig ju annars att de inte har så tajta kompisrelationer när de är så små...

Och jag, jag pluggar faktiskt! Nu är allt sammanställt. Ska bara få in skiten också.

Har tittat lite på sambon också, han är på landstingsfullmäktige och pratade om papperslösa flyktingars rätt till vård. Han är fin han. Fast himla långhårig, eller vad säger ni? Lite fluffig nästan.

Mitt Hollywood-liv

Om mitt liv vore en film skulle man se en stor väggalmanacka där det stod Tenta på måndag och en dag i taget skulle strykas i ganska snabb takt medan jag satt (snygg, nyduchad och välsminkad) med en stor hög med oöppnade böcker bredvid mig och en sjuk dotter i famnen. Det skulle spelas vemodig musik och man skulle tänka att trots de dåliga förutsättningarna skulle det nog gå. I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Visserligen är Snorpan sjuk, det står tenta på måndag och böckerna är oöppnade. Men jag är oduschad, osminkad och osnygg, vemodig musik spelas inte och hoppet blir mindre för varje dag som passerar.

Kruppbebis

Snorpan har blivit dunderförkyld och fick som ett brev på posten sitt livs andra kruppanfall sent igår kväll. Sambon och jag blev inte fullt lika hysteriskt oroliga den här gången eftersom vi kände igen skällhostan och den mycket ansträngda andningen. Vi lyckades faktiskt häva det hemma och slapp inhalationen på sjukhuset som vi satt med sist. Kruppen vs. mammaochpappa 1-1!

Lördagen har faktiskt varit underbar! Sovmorgon (eftersom anledningen är kruppanfall är det kanske inte trevligt egentligen, men skönt att gå upp 8.30!) och långfrukost, sedan plock och fix hemma. Jag har bytt ut delar av garderoben mot stora kläder. Faktum är att de är för stora, inte bara för att magen än så länge är rätt blygsam, utan också för att jag väger mindre denna gång än vad jag gjorde sist... Himla skönt faktiskt! De får duga än så länge, det är ju trots allt bara några månader och graviditetskläder är rätt så dyra.

Vi tog en sväng på stan och köpte några julklappar medan Snorpan tog sin dagslur i vagnen, hon vaknade lagom till fikat (mamma upp i dagen) och njöt av mystid med mor & far.

Sambon hänger med gamla vänner ikväll, jag har sett på cheesy High School-film (mmmm...), flyttat tillbaka Snorpans rum in i Snorpans rum och torkat av kökskåp och spis. Så himla härlig kväll! Nu ska jag gå och lägga mig.

Hoppas att ni har en underbar helg!

Stålis leker

Idag är Snorpan stålmannen! Det är maskerad på föris och än så länge kan vi ju bestämma över hennes outfit, ingen prinsessa idag. Får se hur hon gillar manteln om några timmar...

Hemma ska det studeras idag, tyvärr har en granne fått för sig att det är en bra dag för borrning. Det låter sådär högt, ni vet, att man knappt hör vad man tänker.

Bebisfeber

Kolla min lilla systerson. Är han inte en goding!? Och kolla våra saliga miner. Både jag och sambon njöt av att hålla den fjäderlätta, varma lilla plutten. Han var lite skeptisk till sin moster först, men gillade snart läget. Någon som däremot var skeptisk på riktigt var Snorpan. Bebisar är ingen höjdare i hennes värld. Att dessutom favvis-mormor skulle gosa med den där lilla fisen var för mycket för henne att ta in.

Vi får hoppas att hon hinner vänja sig vid att inte vara släktens centrum till i maj. Hon ska nämligen bli storasyster då, om allt går som det ska. Jag har överlevt de första månadernas yrsel, trötthet och illamående. Det är tufft att vara gravid med 1.5-åring, heltidsstudier och en man som spenderar en hel del kvällstid i möteslokaler. Jag saknar den där totala fokuseringen på magen som jag hade sist, nu kan man nästan komma på sig själv med att tänka just det, jag är gravid. Härligt är det dock och jag längtar tills man får träffa den lilla Bönan.

Föris

Sen Snorpan började i förskolan har vi tyckt att det varit bökigt att säga förskolan konstant, men vi vill samtidigt inte säga dagis (av kända anledningar såsom en tydlig pedagogisk verksamhet och en egen läroplan sedan 14 år). På något sätt blev begreppet vi använder oss av här hemma föris, det används flitigt, ligger fint i munnen och är kort och härligt.

Följande samtal utspelade sig imorse:
Sambon: Nu ska jag gå till jobbet, mamma är i skolan och du ska vara på föris.
Snorpan: Mmm och slängpuss
Snorpans fröken (ja, fröken säger vi fortfarande, där har vi inte kommit på något): Det är så himla bra det där ordet ni använder - föris - så vi har börjat använda det vi också.
Sambon: Har ni? Vad roligt! Ja, förskola blir så långt.
Fröken: Ja, och så känns det nästan lite pretentiöst att säga det jämt. Folk använder det ju inte. Föris är suveränt!

Kalla oss gärna pionjärer. Vi har löst 2000-talets största språkliga problem.

Jag har blivit moster!

Nu är plutten här! Eller Toddan som jag har kallat honom hela dagen, de tycks ha lite svårt att enas om namnet, men som syrran sa de har ju tre månader på sig att bestämma vad han ska heta.

En liten, liten sparvunge på 46 cm och 3.2 kg.

Imorgon ska jag få träffa underverket och hälsa honom välkommen till världen! Handspriten är kvar i handväskan efter praktiken, mina och Snorpans händer ska spritas så vi kan pilla på honom utan att ge honom läskiga vinterbaciller som kan ge nykläckta bebisar RS-virus.

Eva Dahlgren skriver en så fin välkomsthälsning till ett barn i sin bok, dessvärre är den utlånad så jag kan inte citera den. Någon som vet vilken jag menar?

Haug

Haug-boken är numera ett begrepp även hemma. Stackars sambon fattade ingenting när jag bad om Haug-boken, han letade och letade men kapitulerade tillslut. Nu äntligen vet han att den jättestora, tjocka boken Människans fysiologi kallas Haug-boken. Har ni den, Lisa? Kallar ni den också för Haug?

Den ska jag ner i idag. Jag lyckades faktiskt plugga igår kväll, så det är ingen panik just nu. Men 5-6 timmar med näsan i boken behöver jag nog idag...

Annars kan man sammanfatta första praktikveckan som något tråkigare än vad jag förväntat mig, men jag har hoppet kvar. Igår var sjuksköterskan jag skulle gå med sjuk, så jag tillbringade dagen på avdelning. Det blev lite roligare efter att jag bestämt mig för att strunta i min s.k. handledare och istället satte fart och fixa sånt för de äldre som jag tyckte verkade bra. Fick faktiskt beröm för det. Det blir roligare så, men motverkar samtidigt sitt syfte. Well, well, en vecka till där sen blir det tre veckor med sjuksköterska.

Dagen spenderas annars åt att tänka på min lillasyster som hade beräknat förlossningsdatum 6/11 och som nu ofrånkomligt närmar sig stunden när de två blir tre. Magiskt!

Praktik. 3 dagarsrapport

Ärligt talat - rubriken är missvisande. Jag tänker inte lämna någon rapport. Det orkar jag inte. Det enda jag vill skriva är att otroligt mycket av det jag lärt mig i skolan inte praktiseras ute (inte av undersköterskorna iaf) utan många gånger viftas bort som lite fånigt. Allra mest skrämmande är det när det gäller de basala hygienrutinerna (SOFS 2007:19), tvingande föreskrifter som man skiter i.

Måndag och tisdag var inte roliga alls, annat än att det var kul att se hur mycket man kan påverka de boende genom att praktisera lite respektfull omvårdnad. Tyvärr har tillfällena att göra det inte varit så många. Undersköterskorna var nog inte sådär jätteförtjusta i att ha mig där, kändes det som. De dumpade mig lite med disken kan man säga. Jag ska försöka sätta ner foten tydligare, men jag har redan sagt till och då sa de: "Vi städar, det kan du nog redan. Sitt och titta på TV med de äldre det önskar vi att vi hade tid med". Problemet är att jag inte ska göra det de inte känner att de har tid med, jag ska göra det de gör så jag lär mig deras arbete.

Idag har jag gått med min huvudhandledare, sjuksköterska, och jäklar vilken skillnad! Äntligen kändes det givande och kul. Äntligen bemöttes jag med respekt för det jag läst! Hon pratade sårvård, omvårdnadsprocessen, vips-termer och omvårdnadsbehov med mig och förväntade sig att jag skulle hänga med. Vilket jag gjorde!

I morgon är det sjuksköterska igen, så det blir nog lätt att gå hemifrån kl 6.30.

Nu måste jag plugga. 2 veckor till tentan och hjärnan är fortfarande snorfylld. Lite i alla fall.

Åsiktslöst och mysigt

Känner att jag missat min vardag lite på sistone. Eller kanske snarare att ni missat den, jag är ju trots allt mitt uppe i den. Bloggen har istället fått vara en liten ventil där jag får tycka mitt, det är skönt och det har bara blivit så att vardagsrapporterna fått stå åt sidan.

Förra veckan var sista "skolveckan" innan jul, nu stundar praktik i 6 härliga veckor med start idag kl. 13 (håll gärna tummarna då, jag är nämligen inte helt säker på att jag helt minns hur man rengör lösgommar osv). Dessvärre kunde inte förra veckan utnyttjas till det tentaplugg den var avsedd för eftersom jag drabbades av bihåleproblems samtidigt som Snorpan och sambon blev sjuka. Vi har helt enkelt varit sjuka i en vecka. Inga nervsystems-mindmaps, ingen städning av badrum, ingen läsning av Katie Erikssons böcker. Nothing, bara lite mera tidspress.

Helgen har varit mysig, fast kort på något konstigt sätt. Kanske för att jag gick en s-kvinnor kurs i lördags (en helt annan historia iofs, vi kan ta det vid ett annat tillfälle), samtidigt som sambon och Snorpan var på hälso-och sjukvårdsrepskap. I söndags fick sambon naturligtvis frukost på sängen (i paketen låg tre par strumpor - klassiskt - och en tidningsprenumeration). Farsdagsförmiddagen ägnade sambon åt att fika med sjukhusets personal medan jag och Snorpan skrotade hemma. Söndagsfika hos HKTH och söndagsmiddag hemma. På det hela taget en mysig dag/kväll.

Mysigt känns för övrigt som ett ganska slitet och välanvänt ord i min vokabulär, nästan som att jag använt slut på det. Tips på synonymer?

Förresten, dokument inifrån igår kväll var inte det minsta mysigt, men oj vad sevärt. Jag vaknade i natt och grubblade massor på vad som hänt i vårt samhälle. Ibland/ofta känns det som att barn betraktas som ett problem som ska lösas, inte som en medmänniska man ska leva med.

För övrigt är jag glad att Belinda och jag fortfarande är på samma linje.

Förgrymmade ungar

Se Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i SVT. Äntligen ifrågasätter någon! Jag orkar inte ens kommentera, är bara så glad att Erik Sandberg gjort dokumentären.

Kd - again

Jag blir lite nervös att ni ska tycka att jag är rabiat...

Det vi diskuterade var alltså föräldrar som heltidsarbetar och har goda ekonomiska förutsättningar. Inga som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Och det jag vänder mig mot är att man hävdar att barnen mår bra av att vara i förskolan 7.30-17.30 varje dag, rent av bättre än vad de skulle må om de var tvungna att vara med sina föräldrar som ändå skulle vara stressade och hellre vara på jobbet. Ja, detta hävdades i diskussionen.

Eftersom mamma och pappa måste jobba heltid. Måste de? Det är det jag ifrågasätter.

Förskolan är toppen, bara inte jämt.

Lördagkvällens diskussion

Lördagen avhandlades det här. Åsikterna skilde sig åt, kan man säga...

Jag menade (och menar) att man generellt kan säga att det är bra för barn att vara med sina föräldrar, det är bra för barn att träffa sina föräldrar mer än man träffar personalen på förskolan (även om de är helt fantastiska!). Jag menar också att det väldigt ofta, dock inte alltid, handlar om prioriteringar när man har sin barn i förskola >40 timmar/vecka. Jag är medveten om att inte alla kan göra det valet, men många kan och gör det ändå inte.

Jag kände mig som en kristdemokrat. Är det så jävla konservativt att vilja prioritera barnen/familjen? Varför är den värderingen så mossig? Jag älskar förskolan, är jätteglad att Snorpan har möjlighet att skapa sociala kontakter, lösa konflikter, träffa andra vuxna och få bilda sin egen identitet utan mig och sambon. Samtidigt trivs jag otroligt bra med mina studier och vill inte vara utan min plats där jag utvecklas massor.

Jag tror inte på vårdnadsbidrag. Jag tycker inte att kvinnor ska återvända till hemmet. Jag tycker att både pappor och mammor oftare ska välja tid med sina barn/familjen framför statusjakt och karriärsvettningar. Jag menar bara att barn behöver sin hemtrygghet, en stabil grund. På samma sätt som vi behöver lugn och ro när vi kommer hem från arbetet/skolan (där en heltidsvecka förövrigt räknas som 40 timmar, men barn skulle utan problem klara 50-60 timmar?). Det känns som att prioriteringarna ibland är rätt så sneda.

Vad tror ni?

Kvotering

Jag blir så arg på alla som ständigt och jämt ska hävda att kvotering inte har med kompetens att göra. Alltså att kvinnor som kvoteras in inte är lika kompetenta som den man som skulle fått jobbet/styrelseuppdraget/politiska uppdraget/osv utan kvotering. Det är fel, fel, fel! Jag är besviken (men kanske inte förvånad) över att Fotbollsfrun uppenbarligen inte har bättre koll.

Så fort någon säger kvotering ropar många (kvinnor framförallt) "jag vill veta att jag får mitt jobb tack vare min kompetens, inte pga mitt kön!" Visst, vem vill inte det!? Problemet är bara att de män som sitter på maktpositioner idag inte bryr sig nämnvärt om att de ofta sitter där tack vare sin snopp. I kombination med kompetens många gånger iofs, men de vore inte där utan sitt kön.

Ständigt denna cementering av bilden att kvinnor inte har kompetens nog och att kvotering vore ett sätt att hjälpa oss att komma någonstans. Trots vår bristande förmåga. Det gör mig förbannad! Kvotering skulle bara vara ett sätt att tvinga företag att se kvinnors kompetens. Den finns nämligen, men ignoreras enligt gällande ordning i samhället.

O-Ba-Ma

Sambon försöker få sambon att säga O-Ba-Ma när han frågar vem som är USAs nästa president - det går sådär. Jag tänker att det kanske går bättre om han drar Byggare Bob-parallellen. En del byggare Bob leksaker säger nämligen, om man trycker på rätt knapp:
Can we fix this?
Yes, we can!
Likheten är uppenbar, eller hur?

Med risk för att många tycker att jag missar att glädjas denna historiska dag kan jag inte låta bli att fundera på om det inte är så att Obama och Reinis vunnit på samma grej - ut med det gamla och in med det nya. Mantrat om förändring känns igen, tycker jag. Visserligen känns Obama mer sympatisk än Reinis, men i ärlighetens namn har jag kass koll på vad han tycker i sakfrågor. Hursomhelst, jag är glad att demokraterna vann, men hade varit ännu gladare om det varit Hillary. Sån är jag. Nu blir det Greyan.

Sån är jag. Tydligen.

Jag gjorde ett personlighetstest på 41q.se och plötsligt fick jag reda på vem jag var. Tycker att det stämmer. Eller så stämmer det bara med den jag vill vara. Anyway. Synd att sjuksköterska inte finns med i karriärvalen.

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare