Rys & njut

Jag vet inte vad det är, men något med den här sången går rakt in. Rys & njut.

Bokslut

Jag, C och barnen hade nyårsplaner, men våra plankamrater fick plötsliga andra planer så vi ska fira alldeles själva. Det passar iofs ganska bra just i år då vi varit sjuka till och från under hela julledigheten, så nu blir det lagom mys i lagom takt.

Lite mousserande vin och räkor i soffan ensam med min man känns som en perfekt avslutning på det här året. Efter ett intensivt skolår, valrörelse, inskolning på förskolan, semesterlös sommar (för min del, övriga laddade med sol och bad), husköp osv. ska det bli skönt att sitta ner och summera året som gått och fundera över året som kommer.

Jag är på en underbar plats i livet just nu, både geografiskt och emotionellt, men lite kan man ju alltid ta med sig som tankar in i ett tomt, nytt år. Ett år som ligger helt i ens egna händer! Häftigt, eller hur!?

Fokus ska även fortsättningsvis ligga på glädje och njutning, men även på kamp, i stillsam demokratisk form.

Jag vill bli bättre på att acceptera att alla inte tycker som jag,
eller kanske ens tycker om mig.
Jag vill bli bättre på att ge mig själv en klappa på axeln
och tro på att jag är bra, kompetent och tillräcklig
Jag vill kolla om det är så kul att rida som jag tror
Jag vill vara mer i kyrkan
Jag vill vara mer i skogen
Jag vill läsa fler böcker
Jag vill sjunga mer
Jag vill ha fler middagsbjudningar
Jag vill trivas fantastiskt bra i vårt hus
Jag vill bada mycket

Jag vill att alla mina kära ska må bra
och få precis det 2011 som de önskar

Gott nytt år
vackra människor! Hoppas kvällen blir magisk, nyårskyssen blöt och 2011 alldeles, alldeles underbart!

Hemma igen

Efter en himla mysig jul, som faktiskt var just himla mysig trots att i stort sett alla vi träffade blev sjuka (Hej, smittspidare!), är vi nu hemma igen. Det finns en anledning varför man säger borta bra, men hemma bäst. Jösses vad skönt det är att ställa ner väskorna i hallen och bara andas in hemma, hemma, hemma. Även fast det är underbart att vara borta också, särskilt när borta är gamla hemma.

Lite konstigt är det att hemma plötsligt blir borta och ett ställe man förut såg som främmande nu är hemma. Det är splittrat i magen och jag tror nästan inte att man kan förstå känslan om man inte själv flyttat långt bort från släkt och barndom. Där har jag hamnat iaf. Att komma hem till Norrköping är skönt och det är både en härlig, men samtidigt lite tråkig känsla.

Mycket väsen om ingenting kan man kalla det här inlägget, men se det istället som en liten filosofisk betraktelse om begreppet hemma.

Snön yr, men jag har kaffe

Sitter i skolan och försöker få lite nytta gjord innan dagens första uppsatsseminarie. Jag sitter och betar av mina obligatoriska seminarier redan den här terminen för att slippa en massa som hänger över mig nästa. Innan man går upp med sin egen uppsats ska man ha deltagit i fem stycken.

W har varit magsjuk hela helgen, men det tycks inte drabba någon av oss andra (peppar, peppar...). Så nu håller vi tummarna att vi klarat av all sjuka för den här julen.

Ws sjuka gjorde att jag igår spenderade hela dagen med min lilla tjej och det var alldeles underbart. Först vacker högmässa (hon fick sitta med kyrkans barnpedagog och tillverka ljus), sen lunch på stan och lite julklappsshopping.

Konstigt hur perspektiven förskjuts. Innan jag blev tvåbarnsmamma var egentid just vad det låter som, tid för mig själv, men nu känns en heldag med bara ett av barnen lika välgörande som flera timmar för mig själv. Riktig lyx!

Om en vecka är det julledigt!

Körde virvelvindtaktik här hemma häromdagen, dvs. lista allt vi behöver göra tills C är lika sugen på att få det gjort som jag. Inte så jättecharmig metod, det inser jag, men vi städade och nu är skafferi, kyl, frys och övriga köksskåp städade. Skönt!

Annars är det lite kvar som jag hoppas hinna innan jul, även om jag inser att jag kanske får låta några saker bero. Jag är schemalagd t.o.m onsdag eftermiddag nästa vecka och då kanske man måste dra ner på sina egna ambitioner. Igår blev det knäck och saffransbiscotti iaf. Hinner jag lite sill också så är jag nöjd sen. Ikväll blir det inget julpyssel, jag ska på uppsatsseminarium imorgon och måste läsa igenom uppsatsen som seminariet handlar om innan jag lägger huvudet på kudden.

Jag och luggen har inte riktigt funnit varandra än. Jag känner mig fortfarande lite utklädd när jag ser mig i spegeln, men jag antar att det kan vara en vanesak. Jag var inte ute med håven i förra inlägget, men jag är ändå väldigt glad att ni är så positiva.

Ny friss, eller: Ser min näsa stor ut i den här?

Jag har klippt mig. Kan inte bestämma mig ifall det är bra eller inte. Vad tycker ni? Hiss eller diss?

Lucia

Det här är dessvärre de bästa bilderna på mina två fotoskygga barn, de var oemotståndliga i tåget. Såklart.

Jag satt framför TV-lucia och grät imorse. Jag blir så rörd av sånt där att jag nästan skäms. Men aj, vad vackert det är!

Karusellsjuka

Jag har drabbats av benign lägesyrsel, eller Kristallsjukan som den också kallas. Det slog till plötsligt i tisdags när jag var på bussen på väg hem och jag överdriver inte om jag säger att det var det absolut värsta jag varit med om (för egen del dvs, det har funnits jobbigare tillfällen när barnen varit sjuka - vid Is första pseudokruppanfall t.ex.). C och barnen hämtade mig efter att jag fått hjälp med att komma av bussen och till en bänk av goda medmänniskor (eftersom jag inte kunde gå själv). Igår var jag på vårdcentralen eftersom yrsel fortfarande satt i, fick då diagnosen godartad lägesyrsel. Idag mår jag mycket bättre, men är fortfarande intryckssvag eller vad jag ska kalla det. Jag orkar helt enkelt inte riktigt ta in.

Jag skulle på repskap den kvällen, men det var helt uteslutet eftersom jag inte kunde röra mig utan att kräkas. Hursomhelst gick repskapet bra och jag valdes till vice ordförande i Barn och ungdomsnämnden (kolla, jag är t.o.m omnämnd i tidningen, stycket längst ner). Jippie! Jag är jättesugen på att det ska bli januari så jag kan sätta igång! Fast först får yrseln ge sig av.

Goda nyheter

Det är bara fem månader kvar till maj nu, J!

Hemma hos någon annan

Jag är inget fan av inredningsbloggar (eller dito tidningar för den delen), jag har lite svårt för när alla ska göra som de vill - våga följa sin egen stil, men det ser nästan alltid likadant ut i alla fall. Jag får prestationsångest och stress av det. Men, det finns en fix och trix-blogg som jag fastnat för och det är Underbara Claras. Visst ger den också lite prestationsångest ibland, men den är lite som Ernsts böcker - den ger mest inspiration.

Läser du den kuss? Jag tror du skulle gilla den!

Däremot sitter jag som klistrad framför Äntligen hemma på tisdagarna. Jag och C suger i oss varenda tips de levererar från det där huset de bygger. Såg ni igår? HUR kunde hon förstöra det där vackra sovrummet med en svävande säng, heltäckningsmatta och en gigantisk kimono på väggen?? Borde vara straffbart.

Vem bestämmer över vädret?

Det är spännande att umgås med barn. Särskilt sina egna, så man verkligen får följa kluret. Idag på vägen till förskolan förde jag och Snorpan följande samtal:

Snorpan: Usch, jag vill inte ha snön i ansiktet. Det svider!
Jag: Inte jag heller vi får blunda lite och gå snabbt. Jag bestämmer tyvärr inte över vädret.
S: Nej, det gör ju de på TV.
J: ...
S: Visst gör de det mamma?
J: Hmm, njae, de kollar mest på molnen & så och ser hur vädret ska bli.
S: Hur vet de det?
J: De har gått i skolan länge och lärt sig.
S: Jaha, de har gått i skola så de kan kolla på molnen. Men vem bestämmer över vädret?
J: Jag vet inte. Det är ganska komplicerat, med vindar, strömmar och så (Lord help en liten mamma!).
S: Jag kan fråga fröknarna på föris. De kan massor.

Tack!

Anknytning & genus

Jag läser examenskurs och barnkurs parallellt sista halvan av den här terminen och det finns nog både för och nackdelar med det. Nackdelen är att det blir lite snurrigt med olika kurser olika dagar, fördelen är att man tvingas fokusera just de dagarna.

I barnkursen läser vi om det lilla barnet, med hennes behov inom vården och allmänt när det gäller anknytning osv. Jag vet ju redan att det är en utmaning att vara förälder, en särskilt stor utmaning tror jag att det är när man har höga ambitioner om att inte bara upprepa de föräldramönster man bär med sig i bagaget. Det blir läskigt påtagligt när man läser om anknytningsteorier och hur pass stor betydelse de allra första åren i barnens liv har även senare i livet. Samtidigt är det roligt, därför att många av mina tankar om barn och barns behov bekräftas i den litteratur som jag nu läser.

Jag tror att teoretiserandet av föräldraskap och barn är av yttersta vikt, därför att det för synen på barn framåt. Det är inte särskilt länge sen som man ansåg att barn ska synas men inte höras. Vilket i senare forskning har visat sig helt vansinnigt. Det synsättet har säkert satt sin prägel på många människor, i form av bristande självkänsla och otrygghet. Samtidigt blir teoretiserandet naturligtvis ännu en press på en redan pressad grupp. Välviljan kan vara tung att bära.

Samtidigt skriver jag alltså på c-uppsatsen om genusbegreppet och våld mot kvinnor. Så himla kul! Det är ett tungt ämne, naturligtvis, men ni som känner mig vet att det här är frågor jag läser om och funderar över jämt. Så det känns faktiskt kul att sitta och leta i FN-konventioner, Nationellt centrum för kvinnofrid, Socialstyrelsen, Brå osv.

Jag skulle nu kunna koppla ihop lite anknytningsteorier och genusbegreppet. Resonera kring om anknytningen nödvändigtvis måste utgå ifrån modern och barnet (vilket de flesta anknytningsteoretiker utgår ifrån) eller om det är en typiskt skapad norm. Att den nära anknytningen behöver ske med en nära vuxen (moder eller fader), men att könet spelar mindre roll. Jag tror att en liten bebis mår bättre av lugn, ro och närhet med sin pappa hemma än med sin mamma i en orolig arbetsmiljö, t.ex. Men nu blev det verkligen ett sidospår.

Moster 2.0

Natten mellan lördag och söndag, på samma dag som sin storebror närmare bestämt, gjorde den nyaste släktingen entré i den kalla världen utanför magen. Vi var uppe hos familjen i helgen så vi var väldigt glada över den perfekta tajmingen. Det är så mysigt att hålla en sån liten, varm och go klimp, jag längtar till nästa gång!

Mitt mantra just nu är: det är skönt att sova på natten, det är skönt att de kan äta själva, det är roligt att man kan pussla, rita och busa osv. osv. Allt för att hålla bebissuget stången.

Här bloggade jag när hans storebror föddes och här finns bild på storebror när han var alldeles ny. Lite lika är de allt, det är inte bara födelsedag de har gemensamt.

HM Konungen

Vi har honom oavsett vi vill det eller inte. Jag vill det inte och den senaste veckans turer kring kaffeflickor och andra vidrigheter har gjort mig än mer övertygad om att man måste kunna ställa krav på de som lever livet på skattepengar. Jag hoppas att alla turer kring detta får fler att se att ett ärftligt ämbete är helt vansinnigt och att detta därför kan bygga en än starkare opinion mot monarki som statsskick.

Malin Ullgren skriver jättebra i DN om kungaboken inte främst är intressant för att det handlar om kungen, utan för att det handlar om en människosyn och en fullkomligt unken kvinnosyn i en miljö där etiska och moraliska överväganden verkar lysa med sin frånvaro, t.ex:

vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ”hälsosam aptit på livet”, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem.

Jag passar på att länka till republikanska föreningen "Hellre folkmassa än arvsmassa!"

Att leva i nuet och längta till framtiden

Det blev plötsligt november. Hösten har gått fort, väldigt fort. Men trots att allt rusar på tycker jag att det har varit en härlig höst. Intensiv på många sätt, men ljuvlig på minst lika många sätt. Barnen har blivit större vilket är spännande, jag lär känna de två små individerna jag har lyckan att vara mamma till mer och mer för varje dag (särskilt W, ska jag väl tillägga, hans personlighet blir tydligare och tydligare). Utvecklingssamtalen på förskolan gav mig ytterligare anledning att vara oändligt stolt över mina kloka, envisa, schysta gryn.

Min ambition är att ha en vardag som känns meningsfull och som jag njuter av. Jag vill inte spendera livet i längtan efter ledighet och helgen. Ofta lyckas jag, men den här hösten har varit full av delmål i strävan efter ledighet. Jag jobbar hårt på det där - mindfulness som det trendigt kallas - att vara närvarande i nuet.

Min vardag i skolan är otroligt intensiv, det rör sig inte om heltidsstudier längre, och här hemma är det prylar och människor överallt. Vi bor lite för litet, det är svårt att hitta en lugn vrå här. Och jag behöver det - en lugn vrå.

Därför gläder jag mig åt att vi idag skrivit på papper som gör oss till byggherrar. I vår/försommar får vi flytta in i vårt egna lilla hus i lugnet, nära både skog och sjö. Jag längtar och tänker ägna hela kvällen åt att bläddra i de tapetkataloger vi fått hem (en full resväska storlek XL) och packa inför en efterlängtad helg i Västerås.

Första delkursen i höst är avklarad, tentan gjordes igår. Vi skrev ett par timmar och hade muntligt lika länge. Jag fick fantastiskt fin återkoppling direkt efteråt, så jag vågar tro på att jag satte den. På måndag börjar kursen om barnsjukdomar som löper parallellt med uppsatsskrivande. Snart är det bara slutspurten kvar...

Memento vivere!
(betyder: Kom ihåg att leva, visst är det vackert?)

Äntligen!

Innan hotellsängen...

...var jag här. Precis så generad och förtjust som jag ser ut på bilden var jag. Hemskt. Och lite härligt. Min underbara make hade ordnat den bästa överraskning man kan tänka sig; två älskade och saknade personer kom hit, en ljuvlig konsert avnjöts och sen bara pratade vi. Och pratade. Och pratade. Nu är jag nytankad igen och redo för resten av hösten. Tack!

Jordad

Har sovit väldigt djupt i natt, i världens skönaste säng i ett kolsvart & knäpptyst hotellrum. Det var alldeles, alldeles underbart!

Nu är jag hemma och har snusat barnhuvud. Legat så nära att hårfjunen kittlar i näsan när man andas. Sällan känner jag mig så nära livets essens som just precis då.

Bokslukad

Tack för tipset, Johanna! Jag är helt såld och fångad i ditt boktips. Drottningoffret är jättebra!

Party!

Posttraumatiskt valsyndrom

Fördelen med att jobba i valrörelsen är att man av förståeliga skäl är ledig efteråt. Jag har inte jobbat i valrörelsen, jag har pluggat och skött min familj, alltså inget ledigt efter valet. Min praktikperiod började i måndags på ögonmottagningen i Norrköping (väldigt spännande att få se en värld som man annars inte kommer i kontakt med!) och parallellt med VFUn ligger massor med "vanligt" skolarbete.

Jag börjar nu känna mig sliten. Sliten. Ska verkligen jobba hårt på att vila i helgen, så jag får kontroll på hjärtat som just nu rusar vid minsta stressmoment. Nästa vecka åker C på konferens i Helsinki, så det är bara att ladda om.

Valsummering då: Skit med Sverigedemokraterna. Deras höga siffror får mig att vilja dra täcket över huvudet och sova tills jorden är en varm, kärleksfull och tolerant plats. I Norrköping har rödgröna egen majoritet, men i landstinget är läget inte lika solklart. Jag låter min man förklara situationen:

Det går!

I ett par veckor har vi sett små stapplande steg på vägen till frihet, han har tagit ett och så två, någongång kanske tre. Men nu ni! Nu går han faktiskt, ibland lite för ivrigt så han drattar omkull, men överraskande ofta tar han liten promenad här hemma. Gullungen!

Hoppas opinionen också tar små, små steg framåt i väldigt rask takt innan söndag kväll. Det går!

Landstingsdebatt i tv4

Jag tycker att C briljerar. Och jag vet att jag är partisk.

Joråsåatte

Det var ju höst igår, på väg hem från skolan fick jag beviset. Det prasslade välbekant runt fötterna och visst låg där en hög med torra, gula löv.

Värmen och vemodets tid är här. Välkommen ljuva, klara höst!

Faller löven snart?

Har ni märkt att det har blivit höst? Igår när jag satt hemma och pluggade insåg jag plötsligt att jag satt med tekopp på bordet, vetekudde över axlarna och en höstskiva på i bakgrunden. Tänk att det kan ändra årstid utan att man reflekterar över det.

Jag läste ett blogginlägg av Jonas Gardell igår, där han skriver om varför han kommer att rösta på de rödgröna i valet. Det är härligt att se det man tror på skrivet av någon som har en skrivarförmåga och inte bara förmågan att sälja budskap. Eller vad säger ni om följande citat:

Jag skäms över att ha fått såna stora skattesänkningar de sista fyra åren samtidigt som sjuka människor fasas ut ur försäkringssystemet och inte har något alls att leva på.

Jag skäms över att jag betalar mindre skatt samtidigt som nedskärningar inom förskolan gör att barngrupperna blir större och större.

Käre Fredrik, tack för skattesänkningarna, men det var inte på bekostnad av barnen, de sjuka och gamla som jag skulle få det bättre.

Hoppas fler som velar väljer rödgrönt på valdagen! Eller innan för den delen, förtidsröstningen är ju redan inledd.

Kör så det ryker

Jag har höstens första förisförkylning i kroppen och höstens första bokhög att bita tag i. Barnen fick 40-graders feber i ett varsitt dygn, jag verkar ha fått en mildare och segare variant (läs: trött, tjock i huvud & näsa och halsont). Men, skolan är igång och det känns roligt. Hur roligt som helst! Vi börjar med demens, neurologiska sjukdomar & psykisk ohälsa innan VFUn (ja, det är verkligen rallytempo), sen blir det barnkurs varvat med examensarbete resten av höstterminen. Sen är det bara spurten kvar...

Jag håller tummarna hårt inför valet. Det vore förskräckligt med ytterligare en mandatperiod i opposition. Jag vill inte ens börja fundera på vad som skett med vårt samhälle då. Hur arbetslösheten ser ut, hur ungdomars utanförskap har vuxit, hur klyftorna blivit djupare, hur få företag som staten ännu äger, hur mycket rikare de rika blivit, hur beroende folk blivit av sin extra slant i plånboken eftersom välfärden har börjat kosta (utöver välfärdens kärna givetvis, men vill man verkligen veta vad det är. Det känns bättre med generell välfärd, tycker jag).

Men framförallt oroas jag över vad som händer med solidaritet, empati och omtanke om varandra i ett samhälle där huvudbudskapet är Du är din egen lyckas smed. Eller Sköt dig själv (spara dina pengar så du har råd att bli sjuk, arbetslös, gammal, ha barn i förskola osv) och skit i andra.

Vi tänker inte på det nu. Knappt tre veckor kvar, än finns det tid att vända opinionen! För att varmare Sverige, där alla behövs och får plats.

Boktips

Lena Sundström har skrivit en fantastisk bok om hur främlingsfientligheten har vuxit sig så enormt stark i Danmark, och hur rasism praktiskt taget är helt rumsren i vårt lilla grannland. Hon skriver på ett lättsamt sätt om svåra frågor vilket gör boken fantastisk att läsa, samtidigt som innehållet verkligen skakar om. Läs!

Ska döpa om bloggen till Politikerfrun...

...och bara blogga om hur fantastisk C är.

Det är kanske lite ofint, men jag är stolt över att min man är en av toppkandidaterna i valet här i
Östergötland. Mycket stolt. Jag är gift med en fantastisk man, som även är en klok, resonerande och passionerat engagerad politiker. Så jag tänker vara stolt och jag tänker länka. Även om det är ofint.

Ett litet urval:

Ett personporträtt från Norrköpings tidningar

och

En debattartikel från Folkbladet.

Vi skolar in varandra

Dag två på inskolningen är över. Lillfjunis är trött som en liten gnu när vi går från föris, men han har himla kul när vi är där. Det är 5 barn som börjar samtidigt, tre av dem är nästa två år och så är det lillskrutt och en tjej som är 15 månader. Han leker på, mest med alla bilarna och spisen och så kommer han till mig ibland och visar vad han hittat. Det går bra, faktiskt, och jag inser plötsligt att jag är tvåbarnsmamma.

De andra föräldrarna som skolar in är liksom inte lika, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig... avslappnade, kanske, som jag. De springer efter och fixar och donar. Och jag tänker; ojoj, vad svårt det blir för barnen sen när de helt plötsligt ska vara själva på den här platsen där de tydligen behöver mamma så mycket. Det är väl 200 gånger enklare för mig eftersom jag dels har gjort det en gång förut, men framför allt känner jag personalen så bra vid det här laget att jag faktiskt är helt lugn. Han kommer få det bra där.

Storasyster och de andra stora barnen har varit ute de här två dagarna. Idag var det ösregn och tydligen hur kul som helst för när de kom in till lunchen hade Snorpan haft så roligt ute att alla kläder var dyngsura, trots regnkläderna. Hon hade visst varit på djungelexpedition och då kan man ju förstå att man blir blöt.

Vi tar framtidståget.

Jag förstår att det kanske kommer upplevas tjatigt inför valet, jag vet att de flesta som läser den här bloggen vet precis vad jag röstar på och varför. Men jag kan ändå inte låta bli att dela den här filmen, den är suverän!

Valet ÄR viktigt, varje röst gör skillnad.

Var dag

Var dag. Vardag. Igen.

Egentligen är vi inte riktigt där ännu, men det är fascinerande vad snabbt det går att halka tillbaks in i vardagen igen. Allt det underbara med rutiner och allt det jobbiga med desamma. I har gått två korta dagar på föris och nästa vecka börjar inskolningen av lillebror. Hjälp. Lillplutt på föris. Inskolningsschemat är två veckor långt och jag tycker det känns skönt. Is inskolning gick som en dans, hon drog från mig/oss direkt, jag har en känsla av att W behöver lite mer tid på sig. Så två veckor blir nog bra.

W går nästan nu. Han tar några försiktiga steg själv, men håller sig helst i något och då går det undan vill jag lova. Helt plötsligt var det som att han såg ett behov av att resa sig från rumpan och sluta skutta fram i tillvaron. Snart springer han nog. Fina lille W!

I är den underbaraste dotter man kan tänka sig. 3 år och fullkomligt övertygad om att hon kan bestämma över hela världen, eller helt säker på att det bästa stället att vara på är i mammas famn. Det varierar lite med dagsformen.

Och båda sover gott om natten. I sina sängar.

Stora steg för liten pojke (eller för mamma)

W gick från bebisfjun och nack-lockar till...

...nyklippt förisberedd gosse.

Och som om det inte vore nog har han även...

...flyttat in i rummet han delar med storasyster...

...och lämnat spjälsängens ombonade trygghet för en stor säng.

Hur har det gått då?
Natt 1 vaknade vi av att I stolt meddelade, kl. 4.30, att hon väckt lillebror för att "han snarkade, så jag hörde honom". I somnade om, men inte W. (Jag hade svårt att somna, kollade till båda barnen massor med gånger innan jag slumrade in)
Natt 2 gick det toppen, W ropade på oss vid 6.00 och blev då inhämtad till oss. (Jag hade svårt att somna, kollade till båda barnen massor med gånger innan jag slumrade in)
Natt 3, alltså imorse vaknade vi av att han kom skumpande i hallen, bankades på en trumma. Man kan tro att han acklimatiserat sig. (Jag hade lite svårt att somna och kollade barnen någon extragång innan jag slumrade in).

Semester, etapp 1

Sniffar syrén utanför Kalmar slott

Strandigt sandiga bebisfötter

Kottar i havet

Syskonhemlis?

Försöker vara som min natur-idol

Jag älskar vindkraftverk!
De är majestätiska och det finns något väldigt lugnande över deras stillsamma rörelse, tycker jag. När jag får tillfälle vill jag skaffa mig ett litet vindkraftverk hemma.

Bröllopsyra!

Min absolut äldsta vän, sett i vänskapstid - inte ålder, gifte sig igår. Det var så vackert, roligt och rörande så jag tänker inte ens försöka beskriva det, det var underbart helt enkelt!

Jag och min man. Suddiga, men vackra.

Jag höll ett litet tal till min underbara barndomsvän.

Det är fascinerande hur snabbt man finner varandra,

trots att det var länge sen man sågs...

...gammal vänskap rostar aldrig.

Sommarlov

Vid läggningen av Snorpan alldeles nyss läste vi bl.a. Vad vill du bli när du bli stor? En härlig bok som låter både flickor och pojkar drömma fritt om vad de vill bli när de blir stora (även fast jag tycker man kan försöka prata om vad man vill jobba med snarare än vad man vill bli. Man är väl redan?) Snorpan vill bli brandtjej och släcka eldar, det konstaterar hon varje gång vi läser boken. Idag avslutade hon med att fråga:

Mamma, vad vill du bli när du blir stor?
Sjuksköterska, svarade jag.

Jag är på god väg, termin 4 är slut, terminstentan är avklarad och godkänd, inget släpar och statistiktentan som skrevs idag vet jag visserligen inte hur den gick, men jag skulle tro att jag fixade den. Annars blir det en liten omtenta i augusti.

Om ett år är det det dags för examen i kyrkan och det känns både som att det är alldeles för lång tid kvar, men samtidigt alldeles för kort. Pirrigt!

Nu ska jag ut och möta sommaren, först med lite semester och sen med sommarjobb.

Klump i magen

Sen Snorpan började på förskolan har hon lekt mest med tre tjejer. Sen hon blev storasyster och började gå 15-timmar/vecka har det varit mer med en av tjejerna som också är 15-timmars barn. Vid flera tillfällen det här året har jag uppfattat att det är något som inte är helt OK på föris, för Snorpans del. I början var det för att hon ibland inte ville gå dit i perioder. Senare har det varit för att hon berättat att den här tjejen gjort dumma saker.

Jag tänker inte skriva allt, men jag måste pysa ut lite. Vi får ofta höra XX slog mig, XX bet mig, XX puttade mig osv. Droppen var när Snorpan i vanliga middagssamtalet sa XX sa att hon ska döda mig. Jag och C satte maten i halsen och visste knappt vad vi skulle säga. Snorpan fattade såklart inte varför vi blev så arga, hon visste bara att det var något dumt att säga inte vad det innebar.

Vi har naturligtvis pratat med personalen vid flera tillfällen, dels för att försäkra oss om att Snorpan inte beter sig på samma oacceptabla sätt (vilket de upprepade gånger försäkrar att hon inte gör, tvärtom, hon är noga med att säga STOPP och att springa till fröken istället för att ge igen), men också för att säga att vi helt enkelt inte tycker att det är OK beteende. Min dotter ska inte behöva höra att hon ska bli dödad på föris. Vi har ägnat långa delar av vårens utvecklingssamtal åt detta, vår och förskolans ambition är att uppmuntra till lek med andra barn. Fröknarna säger att Snorpan ofta leker med andra barn, att andra barn ofta vill leka med henne men att hon och den här flickan ofta halkar tillbaks till varandra. Vi pratar mycket hemma om vikten av att vara snäll mot sina vänner och leka med de barn som gör snälla saker, inte de som gör att man blir ledsen.

Vid middagsbordet ikväll fick vi höra följande efter en dag då flickorna enligt pedagogerna "lekt jättebra".

Vi ska gå till Sverigedemokraternas lekstuga jag och XX. Där finns det leksaker och toaletter. Fast jag fick inte säga. (Chockade föräldrar - check!)

och

Snorpan: XX ska stryka mig.
Jag (full av hopp): Vad gör man då, klappar man varandra?
Snorpan: Nä, man stryk, stryk, stryk. Slår.

Jag är jättestressad av det här, men lugnar mig med att det bara är 3 förisdagar kvar till sommarlovet. Det känns som att den här tjejens beteende "smittar" Snorpan och har gjort henne arg och kaxig. Inte trotsig, utan helt enkelt otrevlig.

Usch. Nu fyra dagars helg och sen, som sagt, bara tre dagar kvar.


Tillägg
Jag vet inte om det är utelämnande att skriva detta, det är en svår balansgång när det är någon annan inblandad. Jag vill kunna skriva om något som är väldigt jobbigt för mig, men det kanske blir för utlämnande om det lilla barnet. Vad säger ni, min vänner, som är proffs på etiska dilemman? Hjälp mig gärna!

Tjuvstart

Mentalt har sommarlovet redan börjat, vilket är otroligt skönt och samtidigt enormt stressande. Jag har en dryg vecka kvar i skolan och massor att göra i examinationsväg innan sommaren verkligen är här. Så jag försöker glömma sommaren utanför för att kunna fokusera. Fast ibland så tittar jag på bilder från sommarhelgen vi hade och fantiserar om långa lata dagar. Snart så.

Prickfritt test

W gjorde sitt livs andra pricktest idag. Alltså samma test som visade att han var mjölk- och äggallergiker när han var knappt 6 månader gammal. Idag visade testet ingenting, inte en antydan till allergi! Det kan betyda att allergin redan har växt bort, men det kan också vara ett lur-resultat, så vi vågar inte jubla riktigt än. Fast vi jublar lite, med små bokstäver. Hurra! Nu har vi fått ett program som vi ska köra i två veckor, för att långsamt vänja hans mage vid mjölk, sen ska vi tillbaka till doktorn. Håll tummarna!

Födelsedagsfirande

Frukost på sängen - vindruvor, kanelknäcke och lite juice. Mums!

Spännande med paket.

Det var så varmt att vi hade sommarklänningar och grillade. Ljuvligt!

Kalasfika. Självklart mjölkfritt. Jag tyckte kakorna såg tråkiga ut, men C tröstade mig med att säga att det ger många KD-poäng att dekorera kakor, vilket gjorde mig glad igen. KD-poäng är ju drömmen!

Ettåringen himself i sina coola shorts. Han struntade dock i den mjölkfria kakan och nöjde sig med fruktsalladen.

Ett av fikaborden

Far & son hade matchat skjorta och shorts. Coola killar det där.

Däää är lampan!

Efter en sån här intensiv helg med massor av underbar släkt & vänner på besök pustar vi ut i soffan med lite frukt.

Uppladdning

Laddar för terminstenta (tjatigt, eller hur?) och den stora släktinvasionen som väntar inför Fjunis ettårskalas. Lilla gubben... För ett år sen satt jag med värkar, och nu sitter jag med en annan sorts värk. Tentaångestvärk. Håll gärna tummarna imorgon. Jag är rädd att det behövs mer än någonsin!

Kalaset är vi dock ganska förberedda inför. Mjölkfria kakor är bakade, jag ska bara göra en hjärtformad mjölk- och äggfri kladdkaka ifall självaste födelsedagsbarnet vill smaka på fikat. Fast jag tror att han kommer föredra fruktsalladen... Det är bara städning och middagshandling kvar på att göra-listan, men det tänker jag lägga åt sidan mentalt tills imorgon kl. 12.

Tema: Cykel

I har fått en cykel av sin moster och morbror, idag tog jag med den till föris när jag skulle hämta henne så att hon kunde cykla hem. Hon blev överlycklig och ville aldrig sluta! Trots vissa svårigheter i nerförsbackar blev hon snabbt ett cykel-ess. Mycket snabbare än jag väntat mig lyckas hon småbromsa för att hålla lagom fart och sen möte med tramp när det saktar in. Häftigt!

Jag har köpt en cykel! Efter jättemånga år utan har jag nu friheten på två hjul igen. Underbart!

Jag sålde en massa fondandelar (jag vet att man ska sitta still i båten osv osv, men jag har ingen lust med det längre) när börsen dök och har nu satt in pengarna på ett handpenningssparkonto (till vårt framtida radhus) och så slog jag till på en vacker härlig cykel med korg, kjolskydd och lagom många växlar. Ser ni att W sitter och pillar med min cykel? Han vill bra gärna ha en han också...

Rumphoppande klättrare

Här hemma har vi tandsprickning. W fick sin första tand för ett par veckor sen och nu verkar ett gäng till vara på gång. Med besked, det låter så på lillplutt iaf och det ser så ut när man tittar in i munnen. Han skriker plötsligt till och blir ledsen över något som vi inte alls förstår, vilket är ganska ovanligt, han är bra på att göra sig förstådd både med några få ord och med sin kropp/ansikte.

Annars hoppar han på rumpan som vanligt, han är riktigt snabb nu. Hans metod har ju funkat toppen för honom, men han har nu insett att den innebär vissa begränsningar... Den försvårar när han når sitt mål och vill försöka resa sig upp - benen i skräddarställning är liksom i vägen - och utomhus är det jättesvårt att skutta på rumpan.

Jag har tenta om en vecka och som vanligt förstår jag inte hur jag ska hinna få in alla sammanhang och kopplingar i huvudet tills dess. Sjukdomar i buken handlar det om och det är ganska många diagnoser. Vissa är väldigt lika, framför allt omvårdnadsmässigt, men det ska ändå in i huvudet... Jag brukar ju tycka att det är värre än vanligt och jag brukar ju tro att det inte kommer gå, så även denna gång. Jag kämpar på och hoppas på det bästa. Går kommer det ju göra. Hur det går är en annan femma.

1a maj

Så, plötsligt en dag
träder människor fram
dom utan titlar
dom utan namn
dom utan bonus
dom utan bank
dom utan konton
i nåt skattefritt land

dom som har betalat
sin TV-licens
dom som kan städa
sitt hem all’es själv
Nu sjunger dom alla
samma refräng
för Fredrik och alla dom
som är med i hans gäng

Hej då, trevligt att träffas
Hej då, trevligt att träffas
Hej då, trevligt att ses
Men nu måste jag dra
De’e så mycket man ska
Vi träffas nog inte igen

M. Wiehe 2010

Vi hade den stora äran att ha Mikael Wiehe på 1a majfirandet här i Östergötland. Fantastiskt! Hans skiva manar verkligen till kamp och man blir bra sugen på att gå ut och argumentera för maktskifte av den. Valtemperaturen höjdes igår och jag kan knappt vänta tills vallokalerna stänger den 19/9 och vi får se att det blir en rödgrön regering i Sverige! Här kan du höra sången i sin helhet.

Och såhär trött är jag...

...efter två dagar på akuten. Att de orkar jobba dag ut & dag in i det tempot är beundransvärt! Spännande att se hur det är uppbyggt med de olika teamen och hur man resonerar när man prioriterar patienterna efter vitalparametrar, sjukdomshistoria osv.

Idag var jag med och tog emot några prioett patienter från ambulansen. Jag är stum av beundran över att de vet precis vad de ska göra och inte springer på varandra. Det är spännande att få en inblick, men jag vill inte jobba med akutsjukvård, jag vill ge mer kontinuerlig omvårdnad.

Så här blev det...

Det saknas sockel, lister och passbitar längst ut vid kanterna, men på det stora hela är köket klart. Och vi är så nöjda! Det är så mysigt, användbart och utan fukt, röksunk & silverfiskar i stommarna. Blä. Köket är för litet för att man ska kunna få till en bild på hela kökssidan, men ni får en uppfattning iaf...

Lärdomar till nästa renovering - inga barn hemma och bo någon annanstans ett par dagar för att verkligen orka jobba fokuserat.

Under tiden

Pappa & M kom ner för att hjälpa oss att komma igång,
M fick mest leka med I. Till bådas stora glädje.

Pappa & I lägger golv (men, mest var det jag och pappa)

Det pillriga jobbet att få stommarna helt raka fick C göra,
han är bättre på sånt där pilligt tålamodstråk än jag.

Såga ut hål för ugnens elinstallation.

Plötsligt börjar det komma på plats. Galet!

Vår 3,5 meter långa ekbänkskiva var vansinnigt tung.

Kaklet var det som verkligen gjorde att köket kändes som vårt.

Jag och I sätter de sista plattorna.

Jag fogar. Och är så stolt över att jag kalkade och fogade själv.
Med raka linjer och jämna hörn dessutom!

Dags att installera diskmaskin och hoar. W börjar lite...

...men får snart nöja sig med att assistera pappa.