Familj i plurret

Vi tillbringade halva helgen på årsmöte och halva helgen i poolen. En bra uppdelning, om ni frågar mig. Och det behöver ni ju inte ens göra eftersom det är min blogg och allt handlar om mig.

Badet var en hit! Fjunis älskade det och ville aldrig gå upp, han blev dock blå efter en stund och blev då upptvingad. Snorpan fortsatte plurrandet ett bra tag till, med hopp och skutt från kanten. Gå längre bakåt, mamma! ropade hon, men jag envisades och höll mig tillräckligt nära för att kunna fånga. Hon njöt av att kunna "simma" själv med armpuffar och flytdynor på ryggen. Stora, lilla tjejen. Efter badet insisterade hon på en stund i bastun. Nästa gång lämnar vi herrarna hemma och kör en mor & dotter dag i poolen.

VFUn är fantastisk. Jag ska berätta mer någon dag, men just nu får ni nöja er med att jag trivs otroligt bra på praktikplatsen och är lycklig över att jag ska ägna mitt yrkesliv åt omvårdnad. Det ni.

Uppfriskande ärlig ilska

"... jag tycker att den, av regeringen förda, politiken är personliga påhopp..."

"det finns en klasskamp från högern [...] då är det inte läge för de ljuva visorna"
Mikael Wiehe

Tack för tipset, farfar!

Packat & klart

Naglarna är klippta, papper utskrivna, skorna avdammade och strumporna framlagda. Idag är det äntligen dags! Om 4 timmar börjar jag mitt första pass på Kvinnokliniken. Jippie! Är pirrig, nervös och förväntansfull på en och samma gång.

Har en Snorpa som har varit lite ur gängorna på sistone, hon har velat sitta i frökens knä på föris och inte riktigt varit sitt vanliga busiga, glada jag. Är orolig att allt bråkande och styrkemätningar hemma har blivit för jobbiga för henne. Jag vill ju att hon ska bara vild, modig och våga prova på saker, samtidigt måste vi ju kunna samexistera - alla fyra - här hemma. Svår balansgång. Så enormt mycket svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och det blir nog inte lättare för att Fjunis är inne i en underbar ålder just nu; glad, pratig, upptäckande och skrattig. Det krockar lite ibland och det är inte alltid helt enkelt att minnas det där gamla ordspråket älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest. Men jag jobbar på det. Hårt. Mer egentid med Snorp och mindre fokus på det bråkiga.

Nu ska jag skriva färdigt den teoretiska delen av min pedagogikrapport och sen köra ett pass på Friskis innan det är dags att hoppa i uniformen.

Lika som bär?

Fjunis 10 månader och Snorpan 9 månader (härifrån)

Inte direkt, eller hur? Men, inte helt olika heller.

Hej!

Tänkte ta ett snack med er nu. Jag har ju blivit ganska stor, snart 10 månader. Galet! Jag tycker livet är helfestligt, förutom när någon (typ min storasyster) tar det som jag pysslar med. Eller om någon försöker mata mig. Då blir jag jätte, jättearg. Så nu lever jag på majskorn, små frikadellpartiklar, lite potatis, mackor! och annat som jag kan plocka i mig själv. Välling sveper jag, så jag svälter väl inte, men mamma och pappa tycker att plocket känns lite begränsande näringsmässigt.

Jag har äntligen fått dem att förstå vad jag säger! Iaf delar av det, t.ex. så förstår de nu när jag försöker prata med pappa (pa-pa), när jag är artig (ta-ta) och när jag visar något (ti-tä eller dä). Jag är fortfarande ingen krypartalang, men jag rullar och krumbuktar tills jag kommer dit jag ska och ärligt talat har jag ingen panik. Jag kan ju sitta och pilla med mina grejer- det räcker gott för mig. Jag står gärna upp, men vill att någon ska hålla i mig.

Jag älskar att dansa, med armarna högt över huvudet och jag har äntligen börjat sova ordentligt om nätterna, så mamma och pappa är mycket gladare nu. Jag led inte av att jag vaknade då & då förut, men det är ju helt klart roligare att mamma & pappa dansar än att de surar & gäspar. Jag är nästan alltid på bra humör, särskilt om jag har min sköna syrra i närheten, då leker livet vill jag lova! Att bada med henne är jackpot, både vatten och Snorpan!

Nej, nu får det räcka, jag har en halv banan att mosa i mig. Vi ses!

Sköna söndag

C har haft helkväll med vänner, inklusive övernattning, så jag och barnen har rått om oss själva. Det gick bra, vi hade en mysig kväll och sov sedan gott. Jippie! Imorse hämtade vi C och drog till Linköping. Lunch på IKEA och årskonferens i SSU-distriktet här. Medan C sammankallade valberedning och föredrog förslag, gick jag och barnen omkring i solskenet en stund. Vi passade på att kolla in Domkyrkan, spännande med en så stor kyrka, tyckte Snorpan. Fantastisk fotoutställning, tyckte jag.

Elisabeth Ohlsson Wallin har, tillsammans med Västerås stift, gjort en utställning om mobbing. Bilderna landar längs Via Dolorosa (lidandets väg, Jesus väg till korset) och gestaltas med moderna bilder av sjätteklasselever. Titta på s. 3, i den här pdf-filen. Korsfästelsen som en typ av offentlig förnedring i dagens skola, med kameramobiler, Domen - Jesus anklagas för att vara judarnas konung, i utställning retas en pojke för att han har "fel" kläder, osv. Mycket sevärd!

Kvällen har bjudit på kreativ matlagning. W har, precis som sin syster i samma ålder, bestämt sig för att det nu får vara nog med att bli matad. Ett par veckor har vi kunnat lura honom med majskrokar och kex, men nu fattar han att vi smyger in skedar med mat samtidigt så nu totalvägrar han. Han petar i sig majskorn, kokta morötter och idag även kokta frikadeller, vi får damma av matlådorna vi kom på till I och låta honom fortsätta peta i sig. Hur han blir mätt är ett mysterium, men välling morgon och kväll täcker väl näringsbehovet tills han kommer på hur han ska få i sig större matmängder.

Nu blir det glass & maränger, innan kvällsbestyren.

RUT igen

Jag hade hoppats att RUT-debatten skulle vara över vid det här laget. Den rullar vidare... Av någon outgrundlig anledning är det lätt att läsa om hur förträffligt detta avdrag fungerar, nackdelarna hamnar mer i skymundan i media. Kanske för att många av Sveriges ledande journalister själva utnyttjar avdraget (som man kan läsa om här). Inget fel i det, men det är ett problem att beskrivningen av verkligheten blir så ensidig.

Vill ni läsa någon mer aspekt kan ni läsa här eller här.

I dagens NT fanns ett bra reportage om en kvinna som arbetar som städerska. Jag hittar det tyvärr inte på nätet, men jag ska återberätta lite snabbt.

Kvinnan säger att hon har blivit överröst med arbete sedan avdraget infördes, men hon hade fullt upp redan innan. Dessvärre kan hon inte ta fler uppdrag, eftersom hennes kropp inte klarar av mer än deltidsarbete eftersom det är så tufft.

Det är slitigt. Jag kommer knappt upp på morgonen, så stel är jag i kroppen.

Som enmansföretagare kan hon heller inte bli sjuk, så hon måste vara rädd om sig. Semester har hon heller inte kunnat ta under sina 15 år med företaget.

Drömmen är, säger hon, att ha ett kreativt arbete och att kunna sjukskriva sig när man blir sjuk. Så hon pluggar parallellt med städandet. Hon är tonårsförälder och skulle gärna ha städhjälp, men som hon själv säger allra sist:

Men som låginkomsttagare har man inte råd. Visst finns det orättvisor.
Fasiken vad man får kämpa för kronorna.

Den borgerliga alliansens jämställdhetssatsning låser alltså kvinnor i slitiga deltidsarbeten utan möjlighet till semester eller sjukskrivning. Men visst är det fint med kvinnligt företagande?

Ska vi prata livspussel (vilket vi tydligen ska göra) får vi inte glömma de mindre bemedlade kvinnornas dubbel(trippel)arbete och det pussel som de har i sin vardag. Utan möjlighet till avlastning med städning - avdrag eller ej.


UPPDATERING Om ni bara vill läsa en enda av de artiklar jag länkar till idag. Välj den här. Mycket läsvärd analys av Ann-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, som bl.a. skriver:

Vilka sociala tjänster är det viktigt att samhället garanterar, hur mycket kräver det i skatt, hur mycket skatt är vi beredda att betala, och vad får vi räkna med att betala själva?

Personligen tycker jag det är rimligare att vi betalar vår städning själva - särskilt med nuvarande skattenivåer - än att vi ska betala för barnens skolböcker eller behöva ta privata sjukförsäkringar får att slippa långa köer till en underfinansierad samhällelig sjukvård.

Skänken

Vardagsrummet har verkligen fått sig ett lyft den här helgen.

Vi har varit fast beslutna att inte köpa platt-TV förrän vår tjockis går sönder. Dessvärre(bättre) hände aldrig det och TV+TV-skåp tog upp alldeles för mycket av vårt lilla vardagsrum så när C hittade den här skänken på myrorna bestämde vi oss. TVn & skåpet såldes på Blocket, ny TV inhandlades och vi rollade på lite färg. En helt ny känsla. Visserligen förstörs skänken lite av TVn, men TV-apparater är fula och vi har valt att ha en så jag antar att jag får leva med det.

Före rollning

Efter rollningFint va? Det tycker jag.

Ålderstecken

Varje gång jag ser Mama Mia (och det har hänt ett par gånger) börjar jag gråta när jag ser den här scenen. Och jag identifierar mig med modern, konstigt nog, trots att jag nog är närmare dottern i ålder.

Snorpan kommer vara stor snabbare än jag hinner blinka, jag ser det redan; hon funderar, resonerar och klurar. Det är fantastiskt att se, men ibland skrämmer det mig att det går så fort. Nu handlar mycket av min och Cs vardag om VAB, köttbullar, Bolibompa, hämtning/lämning, "trots"utbrott och gränslös kärlek. Men innan vi vet ordet av tar de studenten och är på väg härifrån. Då får vi nog börja golfa. Och förfölja dem!

Vårpirr

Rullade mot sjukhuset för VFU-introduktion idag. Jag såg solen från bussfönstret och ju närmre vi kom sjukhuset desto mer växte pirret i magen. Tänk att jag ska få finnas i en vårdande miljö varje dag med start om bara 1.5 år (förhoppningsvis!). Jag kan knappt vänta!

Vi har köpt en skänk på myrorna som C ska rugga upp ytan på och jag ska måla. Den är fin som den är, men sliten, så den ska få en härlig färg och bli fräsch. Ni ska få se före och efter bilder sen.

Våren, people, tar fram rensdåren och förnylselusten i mig. Vi säljer av gamla grejer och fyndar nya på blocket. Fantastiskt!

C i Östnytt