Lägg till i favoriter

Min man bloggar.

Ont i magen

Läs det här, och läs kommentarerna till inlägget.

Är folk på riktigt? Njuter de av att straffa sina barn!?

De måste vara sjuka i huvudet. Jag tycker att det är hur jobbigt som helst att bråka med Snorpan, det finns ingen tillfredsställelse i att se henne ledsen när hon inte får göra det hon vill. Ingen alls. Utom tanken på att jag försöker fostra en god medmänniska och en trygg vuxen. Där tror jag skuldbeläggande och äcklig mat som straff är lönlöst, det tror jag snarare ger osäkra & småsinta vuxna. Alltså raka motsatsen.

Jag får en klump i magen av att människor, med eller utan barn, tycks älska tanken på hårda straff & att någon "öppnar helvetets portar på barnen". Kanske är jag överkänslig, kanske har jag missat skämtet - det roliga. Klump i magen har jag iaf.

Älskade Snorpan

Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Och inte vet jag riktigt
vad du är ilsken för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!

Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.

Britt G. Hallqvist

Detta utbildar jag mig för

Jag har valt att läsa en utbildning för att den intresserar mig, inte pga status eller lön. Jag tror att yrket kommer passa mig, och att jag kommer trivas.

Det gör dock inte att jag mer än någon annan kan tänka mig att arbeta tider som ytterligare försvårar kombinationen familjeliv & arbetsliv. Det blir fallet när landstingen inför varannan helgsarbete & försämrar semesterperioderna (plus de befintliga många kvällarna/vecka som är schemalagda). Östergötland är inget undantag.

Det gör inte heller att jag gärna arbetar utan att få den lön som utbildning, arbetsuppgifter & ansvar borde innebära, vilket blir fallet om man river upp det löneavtal som sjuksköterskor har strejkat sig till (ett avtal som inte innebar några fantasisummor för övrigt).

Ska sjuksköterskorna rädda kommuner och landsting från den ekonomiska krisen?

Mitt i evigheten

Idag är det 5 månader sen vi kom hem med den här 8 timmar gamla, skrynkliga Fjunis. Så försvinnande kort tid, samtidigt kan jag knappt minnas tiden före.

Kiss & bajs-humor

Den här har Snorpan fått lära sig på föris, när vi hittade den på youtube var dagen räddad. Hon vill kolla om & om igen och skrattar tills hon gråter.

Mat

Fjunis har smakat mat för första gången! Lite bananskrap bjöd premiären på. Han hade ganska svårt att veta vad ha nskulle göra med den där slemmiga klumpen som kom in i munnen, men smaken var nog helt ok.

Misstänker att han är mjölkallergiker så nu har jag börjat utesluta mjölk ur min kost för att se om hans utslag försvinner. Svårt att äta utan mjölk, det är mjölk i allt (t.o.m färdiga maränger - sjukt!)! Jag är trots allt ganska förtjust i såna här projekt och går verkligen all in. Hoppas han mår bättre!

Dop

Du vet väl om att du är värdefull
att du är viktig här & nu
Att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du

Du passar in i själva skapelsen
det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
säga ja eller nej
Psalm 791

En mycket vacker dag - en frisk familj, en glad bebis och skönsjungande dotter. Fjunis faddrar gjorde ceremonin vacker med dikt & sång. Fantastiskt! Tack till alla som var med oss i lördags, såväl i kyrkan som i tanken!

Såhär mår vi, mormor

Vi toppade två veckor av sjukdom med en (av föräldraskapets hittills två, så vi är ändå lyckligt befriade från sådant) vaknatt. Fjunis fick feber och igenkorkad näsa, kunde/ville inte ligga ner utan ville bara bli buren, tråkigt nog var det bara jag som kunde bära eftersom maken fortfarande låg i hög feber och kved. Jag har hittills under min tid som mamma aldrig varit sämre rustad för en vaknatt än jag var då. Framåt småtimmarna då jag bokstavligt talat trodde att jag skulle svimma kände jag mig tvungen att väcka maken, trots att han mådde så dåligt. 2 timmars sömn blev det nog, dock inte i ett svep. Var rätt mör igår, och lär nog vara det ett tag framöver.

Utan att säga för mycket kan man väl konstatera att det är som värst innan det vänder. Idag är Fjunis pigg & glad, fast fortfarande ganska snorig. Maken är så gott som feberfri, fast fortfarande väldigt ynklig. Det visade sig vid läkarbesöket i tisdags att han har körtelfeber & en kraftig halsfluss som penicillinet inte ville bita på, det nya penicillinet verkar dock (håller tummarna) bita desto bättre. Lilla luckan i halsen geggade igen, därför han hade svårt att andas.

Jag är rörd över all omtanke som har visats mig (och familjen)! Jag är inte ensam i Norrköping, som jag trodde att jag skulle vara, jag är omgiven av underbara omtänksamma människor - både här & utspridda i landet. Tack! Ni betyder allt!

Inläggets rubrik syftar på att jag inte svarat på min mormors dagliga sms med undran om hur vi mår. Förlåt, jag har inte orkat!

Nej

Jag tar tillbaka de senaste inläggen. Här blir det bra sämre, trots penicillin. Det blir tur till doktorn imorgon igen för maken, om han inte behövt åka tidigare. Jag håller honom under sträng uppsikt och tänker att det finns nyblivna mammor & pappor som överlever att knappt sova alls på flera månader. Då ska väl jag fixa det här!? Fast tungt är det.

Ljuva vemod

persiennerna dras ner

det mörknar och jag ber

låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer

en nattlig promenadi en höstmörk stad

jag kan inte önska mig nåt mer

så jag åker inte utomlands

förrän vintern fäller slutridå

här är ett skådespel i höstlövsdans

som jag vill se varenda meter på

Höst på min planet L. Winnerbäck

Här har hösten kommit med besked och med den vemodet. Njuter av mitt vemod i några dagar tillsammans med Winnerbäck på hög volym.