Vi toppade två veckor av sjukdom med en (av föräldraskapets hittills två, så vi är ändå lyckligt befriade från sådant) vaknatt. Fjunis fick feber och igenkorkad näsa, kunde/ville inte ligga ner utan ville bara bli buren, tråkigt nog var det bara jag som kunde bära eftersom maken fortfarande låg i hög feber och kved. Jag har hittills under min tid som mamma aldrig varit sämre rustad för en vaknatt än jag var då. Framåt småtimmarna då jag bokstavligt talat trodde att jag skulle svimma kände jag mig tvungen att väcka maken, trots att han mådde så dåligt. 2 timmars sömn blev det nog, dock inte i ett svep. Var rätt mör igår, och lär nog vara det ett tag framöver.
Utan att säga för mycket kan man väl konstatera att det är som värst innan det vänder. Idag är Fjunis pigg & glad, fast fortfarande ganska snorig. Maken är så gott som feberfri, fast fortfarande väldigt ynklig. Det visade sig vid läkarbesöket i tisdags att han har körtelfeber & en kraftig halsfluss som penicillinet inte ville bita på, det nya penicillinet verkar dock (håller tummarna) bita desto bättre. Lilla luckan i halsen geggade igen, därför han hade svårt att andas.
Jag är rörd över all omtanke som har visats mig (och familjen)! Jag är inte ensam i Norrköping, som jag trodde att jag skulle vara, jag är omgiven av underbara omtänksamma människor - både här & utspridda i landet. Tack! Ni betyder allt!
Inläggets rubrik syftar på att jag inte svarat på min mormors dagliga sms med undran om hur vi mår. Förlåt, jag har inte orkat!
2 kommentarer:
Hur jobbigt har Ni haft det!? .Skönt att det går åt rätt håll sätt gätna in en dopbild på Wilhelm när Du kommer hem Kram mormor
Det där med körtelfeber är ett helvete, har det just nu jag :P
Skicka en kommentar