Framtiden är ljus

Vi var på öppna förskolan idag. Härligt som alltid! Vi fikade tillsammans med en pappa och hans son, som brukligt är pratade vi om våra barn. Pappan även den goda smaken att dessutom prata med mitt stora barn. Han frågade t.ex: Går du på dagis, Isabella? Är det roligt? Varpå Snorpan svarade: Jag går inte på dagis, jag går på förskola.

Fjunis börjar sakta men säkert komma på hur man äter, om än ganska motvilligt. Han somnar som en ängel på kvällen efter en liten sång och en puss, man kan säga godnatt och gå iväg, när man kommer tillbaka sover han. Otroligt! Jag njuter varje dag då det fungerar. Han är frisk, förresten, förutom en del rossel. Han har varit däckad i 40-graders feber ett par dagar, men nu är han fit for fight igen!

Jag är skadad

Vi har varit på biljakt. Fast det blev inte mycket till jakt, vår vana trogen gick vi från tanke till handling väldigt snabbt. I samband med att vår lilla familjeracer var på sin årliga service tidigt i veckan passade vi på att få den värderad. Vi fick bra erbjudanden på en rad bilar om vi skulle lämna vår i inbyte. I onsdags var vi där och provkörde och i väntan på säljarens hmm:ande & räknande tog vi oss varsinn kopp kaffe ur maskinen.

I tunna, ynkliga plastmuggar ångades skållhett kaffe ut. Det ville sig så illa att muggen vek sig när jag skulle lyfta den och denna heta vätska rann över min underam. Denna lilla olycka resulterade i stora blåsor & fruktansvärd sveda. Mannen lägger nytt förband varje morgon och jag hoppas att det snart är borta. Jag fasar för att det blir ett ärr som kommer göra att folk tror att jag brukat skära mig.

Vi slog till förresten! På tisdag hämtar vi (nästan) en sån här, fast vår är från 2005 & ingen diesel.

Kärt barn har många namn

Frigörelse, egen vilja, trots eller envishet.

"Vi växlar mellan att vara stränga och ångra vår stränghet efteråt. Ibland lyckas vi hålla oss lugna och tålmodiga. Ibland är vi bara ledsna och gråtfärdiga. Vi ryter, tjatar, straffar, belönar, gråter och härjar med barnen om vartannat. Vi prövar med andra ord alla metoder och känner oss inte nöjda med någon. Och minst av allt är vi nöjda med oss själva."

Det skulle kunna vara skrivet om mig. Jag läser Trotsboken som, trots sitt ganska negativt klingande namn, är fantastisk! Plötsligt känner jag mig alldeles, alldeles normal och vanlig, istället för att känna mig som en unikt arg mamma. Tack Johanna, för din kommentar på förra inlägget. Det är inte lätt att komma ihåg varje dag, men jag försöker!

För övrigt beskrivs 2-årsålder som "frontalkrockarnas tid". Ack så sant. Enligt boken har 2-åringar och deras föräldrar småkonflikter var tredje minut och större konflikter 3-4 gånger i timmen. Inte undra på att man känner sig lite matt emellanåt.

Jag känner mig alldeles lycklig! Resten av kvällen ska jag ägna åt att pussa min vilda bebi och hennes snoriga lillebror.

Så hjärtat smälter

Snorpan somnade i vagnen, Fjunis vred lite oroligt på sig. Han viftade med armen på syrran tills han hittade handen. Han tog tag i den och blev alldeles lugn.

Sparar ögonblick som detta och tar fram dem på kvällen efter en bråkig & stressig dag då jag varit allt annat än den mamma jag skulle önska att jag var.

Lägg till i favoriter

Min man bloggar.

Ont i magen

Läs det här, och läs kommentarerna till inlägget.

Är folk på riktigt? Njuter de av att straffa sina barn!?

De måste vara sjuka i huvudet. Jag tycker att det är hur jobbigt som helst att bråka med Snorpan, det finns ingen tillfredsställelse i att se henne ledsen när hon inte får göra det hon vill. Ingen alls. Utom tanken på att jag försöker fostra en god medmänniska och en trygg vuxen. Där tror jag skuldbeläggande och äcklig mat som straff är lönlöst, det tror jag snarare ger osäkra & småsinta vuxna. Alltså raka motsatsen.

Jag får en klump i magen av att människor, med eller utan barn, tycks älska tanken på hårda straff & att någon "öppnar helvetets portar på barnen". Kanske är jag överkänslig, kanske har jag missat skämtet - det roliga. Klump i magen har jag iaf.

Älskade Snorpan

Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Och inte vet jag riktigt
vad du är ilsken för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!

Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.

Britt G. Hallqvist