Och såhär trött är jag...

...efter två dagar på akuten. Att de orkar jobba dag ut & dag in i det tempot är beundransvärt! Spännande att se hur det är uppbyggt med de olika teamen och hur man resonerar när man prioriterar patienterna efter vitalparametrar, sjukdomshistoria osv.

Idag var jag med och tog emot några prioett patienter från ambulansen. Jag är stum av beundran över att de vet precis vad de ska göra och inte springer på varandra. Det är spännande att få en inblick, men jag vill inte jobba med akutsjukvård, jag vill ge mer kontinuerlig omvårdnad.

Så här blev det...

Det saknas sockel, lister och passbitar längst ut vid kanterna, men på det stora hela är köket klart. Och vi är så nöjda! Det är så mysigt, användbart och utan fukt, röksunk & silverfiskar i stommarna. Blä. Köket är för litet för att man ska kunna få till en bild på hela kökssidan, men ni får en uppfattning iaf...

Lärdomar till nästa renovering - inga barn hemma och bo någon annanstans ett par dagar för att verkligen orka jobba fokuserat.

Under tiden

Pappa & M kom ner för att hjälpa oss att komma igång,
M fick mest leka med I. Till bådas stora glädje.

Pappa & I lägger golv (men, mest var det jag och pappa)

Det pillriga jobbet att få stommarna helt raka fick C göra,
han är bättre på sånt där pilligt tålamodstråk än jag.

Såga ut hål för ugnens elinstallation.

Plötsligt börjar det komma på plats. Galet!

Vår 3,5 meter långa ekbänkskiva var vansinnigt tung.

Kaklet var det som verkligen gjorde att köket kändes som vårt.

Jag och I sätter de sista plattorna.

Jag fogar. Och är så stolt över att jag kalkade och fogade själv.
Med raka linjer och jämna hörn dessutom!

Dags att installera diskmaskin och hoar. W börjar lite...

...men får snart nöja sig med att assistera pappa.

Rivning

Vi börjar lite lugnt. W borstar lite.

Kakel - bort.

Jag och I går ut lite försiktigt...

...men det tog sån tid så snart blev det borrhammaren som fick jobba.

Borrhammaren låter förskräckligt så barnen slogs om hörselkåporna,
eller visselpiporna som I kallar dem.

Kakel borta. Dags för stommar och golv.

Bye-bye golvet.

Så här fräscht var det under golvet vid diskmaskinen.

Kan man gissa att tidigare boende har rökt inne!?
Ni kan aldrig tro så vidrigt det luktade när vi fick bort laminatgolvet.

Det gamla, trogna köket - på väg till sista vilan på returpunkten.

Före renovering

Jag hittade inget klockrent kort på köket innan vi påbörjade renoveringen. På de här bilderna har vi redan bytt luckor i övre skåpsraden, men ni får försöka se den svällda vita luckorna, med avskavd färg, även på de övre stommarna. Köket är mer städat på bilderna än någonsin annars, men annars såg det ut precis sådär. Ett fungerande, men slitet, inrökt och fuktskadat kök.

Nu kör vi!

Vi har en diskmaskin i badrummet, en ugn, 4 kartonger kakel & 4 förpackningar golv i hallen, skåpsinredning i sovrummet, 5 stommar i vardagsrummet och ett komplett kök i köket. Nu blir utmaningen att få ut det gamla köket (inkl. matbord, kyl/frys och skafferi) och placera det (någonstans) i lägenheten innan vi börjar jobbet med att få in det nya. Tur att jag gillar kroppsarbete och utmaningar. Jag & Snorpan ska kånka nu på förmiddagen, sen ger vi oss ut och njuter av solen en stund innan vi börjar riva golv & kakel ikväll.

Håll tummarna, är ni snälla!

Gungpremiär

Fjunis hade gungpremiär i söndags, och jösses vad skoj det var!

Sagostund

Det är lyckan i livet att ha barn att läsa saga för innan man/de somnar. Hur trött jag än är finns det inga gränser för den tacksamhet jag känner över mina barn.

Vårtecken

Så här ser det ut i hallen hemma nu. Inga ulliga, varma vinterkängor och inga leriga, fodrade gummistövlar utan rena, nya sneakers. Välkommen våren!

Oändligt är vårt stora äventyr

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

I rörelse. Karin Boye

Jag är lite trött. Fjunis har haft några trista nätter, men vi tror oss ana en tand så kanske kan det vara därför och därmed vara övergående. Hoppas det. Man blir ganska trött av att gå på sjukhuset 14-22 & sen 7-16 och får man då inte sova ordentligt, de få timmar det blir efter dusch, ombyte och nedvarvning, så känns det i huvudet. Särskilt när det upprepar sig och särskilt när man är en student som måste koncentrera sig enormt för att hålla alla bollar i luften och alla trådar i huvudet för att inte missa något.

Har haft ansvar för flera patienter varje pass nu och det är roligt, samtidigt otroligt utmanande! Det blir många kom ihåg-lappar i fickan, och många tankar som snurrar även när jag lämnat sjukhuset.

Jag är så otroligt glad & tacksam att jag och nära+kära är friska (peppar, peppar...). När jag har praktik (faktiskt varje praktikperiod) blir det så påtagligt för mig att det jobbigaste med att bo en bit från släkt och familj är rädslan att det ska hända någon något och man inte kan vara där. Inte något man bör/behöver grubbla på varje dag, men tanken kommer när man möter sjuka människor som saknar sina anhöriga. Och den är svår att slå ifrån sig.

Har gosat ikapp med Snorpan, hon saknar mig när vi inte ses på 1.5 dygn (och jag henne såklart, men jag har lättare att se att det inte är så lång tid som vi är ifrån varandra) och ikväll har vi firat en underbar ettåring, så nu har lite energi återvänt. Ska sjunka ner i soffan snart och ta en kopp te med min man sen är lugnet och lyckan total.

Håller tummarna för en god natts sömn och att alla ni där ute får ha hälsan och lyckan länge än! Sömn och lycka - stort och litet. Som livet självt.