Naglarna är klippta, papper utskrivna, skorna avdammade och strumporna framlagda. Idag är det äntligen dags! Om 4 timmar börjar jag mitt första pass på Kvinnokliniken. Jippie! Är pirrig, nervös och förväntansfull på en och samma gång.
Har en Snorpa som har varit lite ur gängorna på sistone, hon har velat sitta i frökens knä på föris och inte riktigt varit sitt vanliga busiga, glada jag. Är orolig att allt bråkande och styrkemätningar hemma har blivit för jobbiga för henne. Jag vill ju att hon ska bara vild, modig och våga prova på saker, samtidigt måste vi ju kunna samexistera - alla fyra - här hemma. Svår balansgång. Så enormt mycket svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och det blir nog inte lättare för att Fjunis är inne i en underbar ålder just nu; glad, pratig, upptäckande och skrattig. Det krockar lite ibland och det är inte alltid helt enkelt att minnas det där gamla ordspråket älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest. Men jag jobbar på det. Hårt. Mer egentid med Snorp och mindre fokus på det bråkiga.
Nu ska jag skriva färdigt den teoretiska delen av min pedagogikrapport och sen köra ett pass på Friskis innan det är dags att hoppa i uniformen.
1 kommentar:
du är en varm och underbar mamma som funderar och anstränger dig så! du är förstående och snäll! det är det bästa du kan göra!!!
hoppas första dagen på praktiken var bra :) jag ser fram emot rapporter här i bloggen!!
KRAM
Skicka en kommentar