Jämställd julgran

Ibland kan det kännas som att jag & maken är ett gift par för rätt många år sen. Oftast är det jag som känner det och oftast infaller det samtidigt som han har veckans 4e kvällsmöte/helgarbete. Jag vet att det är orättvist, för jag är väl medveten om att vi lever mer jämställt än många, många andra par. Ändå kan jag känna mig som en kvinna med skuront i knäna och hursmorseksem. Då är det skönt att läsa TCOs mätning av vem som gör vad i julstöket. Plötsligt känns det jag gnäller på som petitesser. Ärligt talat, jag tycker inte att stressen känns mest betungande i en den fördelning som blir tydlig, utan tristessen. Saknar de inte varandra, de som TCO pratat med?

Jag vill dela livet med C - träffas, diskutera, fundera och fixa. Inte bara lösa en rad praktisk problem. Vi är nog ganska bra på det - att dela livet istället för att endast fördela. Jag är kanske bortskämd, men det kommer liksom inte gratis. Antar att det är de högt ställda förväntningarna som både leder till jämställdhet hemma, men också besvikelse när man fortfarande faller in i vissa stereotypa mönster. Vi får ta en elefant i taget.

Men hur ska vi göra så att alla kvinnor får njuta hela vägen fram till jul? Är detaljerade listor som klyvs i två delar lösningen? Fördela för att i framtiden kunna dela... Kanske. Det känns i alla fall som en konkret och genomförbar början. Så fram med listan, tjejer!