Lilla familjen firar 1a maj

Äntligen var det dags för 1a maj. Jag älskar att gå i tåget och kände mig riktigt laddad! Dagen började med en bilresa på en timme ungefär eftersom maken skulle 1a maj-tala i en liten östgötsk kommun på vischan.

Han var fullkomligt fenomenal, det jag hörde.

Jag jagade ju 22-månaders busfrö under tiden.

Busfröet herself, alldeles stillasisttande med säsongens brillor på näsan.

Efter det lugna firandet styrde vi kosan mot den östgötska stad där vi äntligen skulle gå i tåget. Vi hann med en promenad i solen, längs vattnet, innan samlingen på stadens torg.

Maken grabbade en fana, vi var laddade till tusen - snart var det dags att gå!

Vi laddade lite på olika sätt, Snorpan sparade på krafterna.


Kolla vad sugen jag ser ut! Jag kände mig oövervinnerlig och trodde på fullaste allvar att jag skulle fixa den 45 minuter långa vandringen till Folkets park. Döm därför om min förvåning då jag redan efter 150-200 meter var tvungen att kliva åt sidan! Jag fick sammandragningar till tusen och såg hur luckan till de framför oss i tåget blev större och större.

Ordväxling mellan mig och maken:

Jag: Jag klarar inte det här. Kanske måste ta bilen till Folkets park.
Maken: Ja, det kanske är lika bra. Hittar du till bilen?
Jag: (ledsen över att inte orka och chockad över min låga fysiska kapacitet)

Jag?? Ska jag åka själv? Men, ska du fortsätta gå då?
Maken: (förstår nog här att det egentligen bara finns ett bra svar på den frågan) Njae, men jag hittar ju inte till Folkets park.

Vi tar iaf bilen alla tre och njuter av solen i Folkets park innan tåget ramlar in och påminner mig om hur tråkigt det var att jag inte orkade.


Vi hann till Kolmården en sväng också i helgen. Snorpan testar hur det är att vara Lille Skutt - verkar kul.

Jag och Snorpan hälsade på Bamse och Lille Skutt.
Snorpan var sunt skeptisk till gosedjuren i jätteformat.