För att han är bög.

En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Från tjuvlyssnat.se

Ni har säkert läst samtalet från tjuvlyssnat förut och, haha, visst är det lite kul. Det är dock inte lika kul att samma sak utspelar sig varenda gång vi är ute bland folk med Snorpan. Vad heter han? Vad duktig han är på att gå! Vad tuff han är! är kommentarer som min dotter får höra människor fråga hennes föräldrar jämt. Jag bryr mig inte nämnvärt om hennes kläder kommer från flick- eller pojkavdelningen i affären, bara de inte har våldsbudskap eller saknar färger. Således handlar vi mest på flickavdelningen. Som sagt är det egentligen ganska ointressant, och samtidigt inte. För vad är det som får våra medmänniskor att tro att vår söta lilla tjej är en kille? Är det att hon inte har klänning/kjol? Det klart det är även sällan hon bär rosa kläder, eller rosetter och hårband. Är det därför? Jag tycker att det är roligt att deras fördomar kommer lite på skam, men tycker att det är tråkigt att det är min Snorpa som måste göra jobbet.

Hur långt ska man gå i sin egen feministiska kamp? Vi är redan kända som genusföräldrarna på förskolan för att vi bad att få se deras arbetsplan beträffande just genus och för att vi framfört önskningar om att Snorpan bekräftas och behandlas utifrån sig själv och inte utifrån sitt kön. Hur påverkar det henne att vi är så tydliga i detta?

Min högsta önskan är att hon ska leva ett lyckligt liv vare sig hon väljer att leva det med en kvinna, man, hund eller häst eller kanske ensam. Jag vill att hon ska känna att hon kan välja fritt vad hon vill arbeta med - om hon vill bli brandman elelr barnskötare - utan förväntningar från omgivningen. osv. Hur långt kan man då gå när det gäller sina barn? På ett sätt blir ju hon ett redskap i jämställdhetskampen, är det verkligen rättvist mot henne? Det vill jag ju också att hon ska kunna välja själv, egentligen.

Eller som pappan och sonen jag såg i vår lokala matbutik häromdagen. Pojken är kanske 3 år, och tittar på köttet i köttdisken. Plötsligt kommer pappan fram, tar pojken i armen och drar honom därifrån samtidigt som han säger "USCH, kött!" varpå pojken säger "usch, kött." Sånt gör mig illa till mods, faktiskt, på något sätt. Och oavsett vad jag tyckte om kött under alla mina år som vegetarian var det inget jag försökte föra över på min (då mycket små) småsyskon.

Minns du, Joanna, scenen i Shut up and sing när en mamma står och skriker en massa elakheter och hetsar sitt barn till att göra detsamma? Same thing.

Det klart att man alltid överför saker till sina barn, men är man ine skyldig att vara lite försiktig? Jag tycker att det viktigaste man kan föra över är ett kritiskt förhållningssätt till givna sanningar, en respekt för sina medmänniskor och en trygghet i sig själv. När det blir aggressivt och fanatiskt kanske man ska ta sig en funderare.

Jösses, det blev snurrigt, men det behövde komma ut ur huvudet snabbt och då blir det så. Läs om ni orkar, oavsett vad var det skönt att skriva av sig. Min lilla genussoldat har precis somnat och jag ska skura badrum och sen sjunka ner i soffan framför Sjukhuset. Sambon är på konferens så jag är solokvist.