Alla kvinnor på min praktikplats (det är i stort sett endast kvinnor, precis som allas förutfattade mening ser ut) ojar sig då och då över hur stor min mage är. Kan det verkligen vara så att det är 10 veckor kvar? Jag (som vid det här laget börjar känna mig ganska stor och rätt så otymplig i korridorerna) hävdar med bestämdhet att jag ser likadan ut som vid samma tidpunkt förra gången och att även de sista 10 veckorna kommer gå finfint. Fast nu känns det att jag är på benen hela dagarna. Ordentligt. Bara 4 dagar kvar denna period.
För övrigt brukar de äldre patienterna roa sig med att diskutera huruvida det är en pojke eller flicka i magen. De allra flesta tror pojke (återigen, precis likadant som förra gången då magen först växte rakt ut och sen uppåt och åt sidorna). Vad jag tror har jag ingen aning om. Världens vildaste är det iaf. Snorpan var lugn i magen, men är vild nu. Undrar hur det blir med en som är vild i magen.
I torsdags fick jag ordentligt påfyllning av familjetid. Jag som haft sån hemlängtan.
Mormor, morfar, lillebror, lillasyster och systerson kom och hälsade på. Som en extra piff på helgen, grädde på moset eller liknande, kom även mamma med make, lillebror+svägerska och lilla lillasyster. Vilken underbar överraskning! Alldeles fantastiskt att få kramar hemifrån och alldeles underbart att gosa med Theo som redan hunnit bli 3,5 månad. Han och Snorpan hade faktiskt riktigt roligt, tror jag. Snorpan pratar fortfarande om kussen och vill visa honom saker, eller läsa en bok med honom. Jag försöker förklara att han är långt borta och det blir svårt, men hon kollar ändå runt för säkerhets skull. Hemlängtan blev inte riktigt botad, men jag kände iaf hur lugn&ro&kärleks-depåerna fylldes på. De depåer som inte fylls på av min alldeles egna lilla familj alltså. Uppenbarligen har jag såna som behöver påfyllning.
Hur har ni andra det som flyttat långt från er familj?
3 kommentarer:
Oj, att bo så långt bort från de närmsta (förutom då finaste E). Det är som ett stort hål i hjärtat som aldrig riktigt fylls på helt, så känner iaf jag. Att saknaden finns där i bakgrunden lite grann hela tiden.
Det är svårt att sätta ord på men det är väl kanske så att den där tryggheten saknas lite. Men underbart att du fick ladda upp "måste kärleken" och lugnet lite =) Det är guld värt!
Vad trevligt att hemlängtan blev botad något. Själva var vi i Mora hos Monicas styvfar och tittade på Vasaloppet. Spännande at se det på plats. Grattade sedan lilla Zaba på tvåårsdagen på måndagen. Tänk vad tiden rusar. Snart är det Isabellas tur. Kramar från farmor och farfar
Bor ju i Norge nu så jag är alltid långt hemifrån, åker hem 1 vecka i april och då blir det första gången jag träffar familjen hos mamma på 8 månader.
Skicka en kommentar