Det jobbigaste med att vara jag idag

Jag vet inte hur ni känner er, men en grej är lite tuff just nu. Jag brukar tycka att argumentation är roligt, att det är spännande att resonera och hitta argument för saker och ting. Nu står det dock still i huvudet. Jag går stenhårt på magkänsla. Kanske beror det på att jag har en massa annat som upptar min tid, tanke och vardag. Typ som konstanta viljestyrkesmätningar mellan mig och Snorpan, eller en asstor mage, eller en make i Göteborg på studieresa (åh, stackars alla er som får åka iväg och titta på stadsplaneringsprojekt eller liknande! Stackars er som får mat lagad, disken undanplockad, en hel kväll med egentid och chansen till långdusch på morgonen), eller ett intensivt studietempo. Eller så beror det, ve och fasa, på att jag helt enkelt tappat förmågan att klura. Fast jag tror inte det. Hoppas inte det!

Hursomhelst så är det skitjobbigt att inte orka/kunna skriva mer än att jag blir vansinnig av det här. Behöver vi verkligen ännu ett verktyg för att dressera våra barn? Fyfan, rent ut sagt, för alla dessa idéer och tankar som likställer barn med djur som vi som vuxna ska dressera och programmera så att de uppför sig "rätt". Jag är så trött på inställningen att barn i grunden är onda och vill vara besvärliga. Eller vad sägs om den här inledningen i artikel:

"Ett hav av pärlor rasar ut på köksgolvet mitt i middagsstressen.
Fyraåringen ser på dig med sin tjurigaste min:
- Nääe, vill INTE städa.
Du suckar och ser dig motvilligt om efter dammsugaren.
Igen.
MEN, stopp! Du behöver inte vara en looser-förälder."

Nej, passa dig för att vara en looser-förälder som styrs av dina barn. Ta kommandot och styr dem istället! Som om det är bättre!? I en fungerande familj ska väl varken föräldrar eller barn styra varandra. Det handlar om respekt för varandra som individer och om att man som förälder behöver axla ledarrollen.

Mitt tips istället för trappor, guldstjärnor och kramar som belöning hittar du här.

Förresten är det väl inte så konstigt att barnen inte har brytt sig om vad föräldrarna har sagt när föräldrarna har visat så tydligt att man inte behöver följa överenskommelser?

"Men Migo-trappan bygger inte bara på att barnen ändrar sig – föräldrarna måste också dra sitt strå till stacken.
– Tidigare kunde jag lova barnen att vi skulle göra massa saker som aldrig blev av. Nu bestämmer vi en aktivitet tillsammans och när barnen visat att de klarat sina uppgifter gör vi det som vi kommit överens om. Vi viker inte en tum från våra överenskommelser. Då faller hela idén."

Det känns helt självklart! Ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende.