Hjärta av stål

My God, lämningen idag var inte av denna värld. Hon grät när vi kom fram till förskolans grindar. Jag försökte alla möjliga Jesper Juul-knep, sa att jag såg att hon var ledsen men att mamma ska till skolan, pappa jobbar och Snorpan ska vara på förskolan idag. Hon lugnade sig betydligt, men så fort vi kommit in på avdelningen tilltog gråten, plötsligt var den närmast hysterisk. Min lilla, lilla, älskade bebis. Mamman var förnuftig (kopplade på den kalla hjärnan), kramades hejdå och gick ut och vinkade. Fy fan.

Till saken hör att hon har sovit jättedåligt inatt så jag tror att den kraftiga reaktionen beror mycket på trötthet, när jag ringde till förskolan efter en halvtimme satt hon i frökens knä, hon grät inte längre men hon var lite ur slag. Jag hoppas att det är tröttheten och inte är Snorpans kompis Is förkylning som är på väg. Vi vill inte bli sjuka just nu! Jag är supersugen på att skolan ska dra igång ordentligt. Längtar efter föreläsningar om nervsystemet och att öva injektionsgivning! Och att ha Snorpan hemma ett par dagar från förskolan befarar jag skulle göra det ännu tuffare att lämna sen. Vi vitamin c-boostar och har mössa på.

Igår var det kalas för älsklingen! Full rulle i några timmar och sen plötsligt tomt. Kalas är superroliga, men det är också himla mysigt när kalaset är slut och man tar en kopp te och njuter lite av tystnaden. Jag körde vidare med stickningen igår, det är ett litet projekt till bröllopet, hoppas att det blir så bra som det ser ut i mitt huvud.