Tack för kommentarerna på mitt långa inlägg. Jag skulle vilja sitta och författa genomtänkta reflektioner till Joanna som tack för hennes kommentar, men min numera mycket rörliga Snorpa trycker på diskmaskinens knappar, får tag i plåtar och grillspett och möblerar snart om känns det som. Så istället blir det såhär, jag svarar och spånar vidare lite blandat;
Joanna skriver: Jag tycker dock att du är lite "hård" i slutsatserna av boken. Jag tycker att slutsatsen i boken är att det GÅR att leva jämställt i kärnfamiljen, eller, det går iaf att försöka så gott man kan och det är gott nog. Hon väljer ju trots allt att "gå tillbaka" till kärnfamiljslivet med ny lust, vilja och bra magkänsla.
Men det ÄR svårt, framför allt om man lever i en relation där kanske inte båda har samma ambition (och strukturella insikt) att leva jämställt. Och om inte båda har den ambitionen så är det kanske lättare att leva jämlikt i en icke heteronormativ relation, helt enkelt för att de samhälleliga strukturerna inte finns där?
Hennes (Svelands alltså) slutsats, tycker jag, är att man genom att bråka och tjafsa kan få millimeterrättvisa hemma. Frågan är om det är så man ska mäta jämställdhet. Inte bara, tycker jag. Om man ser på hur hon mår i början av boken, när de precis fått barn, skulle det inte ha spelat någon roll hur mycket hennes sambo skulle diska, tvätta, städa, jag skulle ändå inte se deras relation som jämställd. De lever inte som ett team, där både är likvärdiga spelare, överhuvudtaget. Dessutom har jag svårt för slutet. Det blir lite sagoaktigt när man klappar sig om sin nygravida mage och konstaterar att man nog orkar leva kvar i relationen ett tag till. Sagoaktigt, fast samtidigt sorgligt. Så vill jag absolut inte känna om jag någongång väntar vårt andra barn. Jag vill inte "orka" mig igenom mitt liv. Nog om det.
Det jag framförallt vänder mig mot i boken är hennes oförsonliga och ibland nedlåtande inställning till de kvinnor hon möter, med något undantag. Det är det som är problemet i den feministiska debatten. Att vi gärna lägger problemen på den enskilda kvinnan - kvinnor som väljer "fel". Men, jag skriver det igen, vi kommer ingenstans om vi ska tävla om vem som är den bästa kvinnan/feministen. Lika lite som vi har uppnått annat än magkatarr, utbrändhet, ätstörningar, depressioner osv när vi tävlat om vem som är den duktigaste flickan.
Jag kände mig ibland attackerad när jag läste boken, och jag kan tänka mig att en del av hennes ambition var att provocera en aning. Visst, det kan man väl göra, dessvärre är Maria Sveland tongivande i den feministiska debatten just nu, och det ser inte jag hur vi skulle komma framåt av.
Jag personligen tror inte att det är lättare att leva jämlikt i en icke heteronormativ relation. Jag tror att det finns roller i ett hem att fylla, och att dessa fylls. Oavsett kön. Den erfarenheten har jag, men den behöver för det inte vara sant. Jag tror också att det är ganska beroende av hur länge man bott ensam, om man tvingats sköta om saker i sitt hem eller ej.
Nu pillar Snorpan på skrivaren och den piper, så måste hastigt och lustigt avsluta alltihop. Skriv gärna igen Joanna (och ni andra), det är roligt att få något att fundera på!
3 kommentarer:
Hej, hej!
Kul att få ett nästan eget inlägg! :)
Jag vill bara börja med att säga att vad gäller delarna i det här och det förra inlägget som kritiserar Sveland för hennes sätt att se ned på kvinnor och andra feminister, så håller jag med dig till 100 %. Jag, precis som du, är så otroligt trött på feminister som är "bättre" feminister än andra (dig, mig, de coolaste feminister jag känner) och ser ner på andras sätt att leva sina liv och de val man gör. Det är direkt ofeministiskt till och med, tycker jag. Det är iaf direkt osysterskapligt, och jag tror på systerskap som ett verktyg för en mer jämställd värld. Så där är vi verkligen överens! Och den frågan i sig kräver nästan ett eget inlägg! :)
Men!
Du skriver:
"Jag personligen tror inte att det är lättare att leva jämlikt i en icke heteronormativ relation. Jag tror att det finns roller i ett hem att fylla, och att dessa fylls. Oavsett kön. Den erfarenheten har jag, men den behöver för det inte vara sant."
Det här jag inte vet om jag håller med dig, eller snarare, jag vet inte vad jag tycker eller tror, men det är väl därför man diskuterar? :)
Du skriver att det är roller i ett hem som ska fyllas och de fylls oavsett kön. Stannar man där tror jag kanske att man gör det lite enkelt för sig. Hur motverkar vi att kvinnor per automatik fyller de traditionella kvinnosysslorna/ansvaren? Jag menar såklart inte att man har en jämställd relation bara för att man diskar varannan gång eller tvättar kläderna varannan gång, det du kallar milimeterrättvisa. Men jag tror att medvetenheten i den typen av "små" frågor i vardagen, gör det lättare att göra aktiva och mer genomtänkta val när man senare i relationen ska komma överens om svårare och "viktigare" saker, som barnhämtning, VAB-dagar, föräldrarledighet, ekonomiskt ansvar för den gemensamma ekonomin, osv. Alla de sakerna ovan, inkl disken, tror jag är saker där man lätt tar på sig en traditionell roll- för att det är enklast så. Om jag här ska komma in på varför jag då tror att det kanske (!) är lättare att leva jämlikt i en icke heteronormativ relation är för att det kanske inte finns lika mycket som är "förutbestämt". Att man på ett mer förutsättningslöst och vardagsanpassat sätt får vardagen att fungera genom diskussioner, kompromisser och ibland uppoffringar (för det är vad relationer innebär). Att man då gör de uppdelningarna utifrån familjens praktiska förutsättningar och inte utifrån traditionella könsroller.
Du skriver "De lever inte som ett team, där både är likvärdiga spelare, överhuvudtaget." Och där tror jag såklart också att du har helt rätt, och att du kanske har hittat kärnan där mer än vad jag har i mitt babbel ovan. Att ha en jämlik relation där båda är likvärdiga spelare är inte lätt, och det är ju trots allt det det kokar ner till, inte att man diskar varannan gång. Det kräver dock både medvetenhet och aktiva val för att få en sådan relation. Det kommer inte automatiskt? Eller? Och är det inte svårare att få en sådan relation om man lever med en person som inte har samma ambition om att leva jämlikt som man själv har? För att bli lite privat här: Tror du inte att det är lättare för er att leva jämlikt tack vare att både du och C har en feministisk analys?
Uttaget av föräldrarförsäkringen är väl ett bra exempel på på hur svårt det kan vara? Där ser man tydligt strukturer på hur uppdelningen ser ut i "kärnfamiljer" resp i homosexuella föräldrarrelationer. Det ger kanske inte ger en representativ syn på hur svårt det är eller sanningen, men det kanske ger en fingervisning?
Nu måste jag sluta, om min kommentar här blev ju nästan lika lång som ditt inlägg. En sak som jag inte hinner beröra här är vad mäns samhälleliga överordning har för inflytande även i familjen. Men den tråden kanske du kan ta upp? Jag fortsätter nämligen gärna att diskutera! :)
/Joanna, i Almedalen
I agree, Joanna. Det du tar upp är saker som jag tycker är självklara; att diskussionen inte får stanna vid att det finns roller i ens bild av ett hushåll. Jag är medveten om det intvingande i stereotypa roller och strukturer, men menade att i en icke heternormativ relation tror jag att ojämlikheten kan vara precis lika stor oberoende könsskillnader. Det vara bara det jag ville ha sagt med "roller i ett hem". Absolut inte att det räcker som analys av varför kvinnor utför ca 80% av allt arbete hemma.
Kanske är det lättare i en icke heteronormativ relation därför att det inte finns en samhällelig mall, en lista på vad var och en förväntas utföra. Fast jag tror faktiskt inte det. Att låta varandra få utrymme tror jag kräver oerhört mycket oavsett sammansättningen på relationen. Så jag, i min tur, tror att man gör det för lätt för sig om man väljer att låta det bara handla om traditionellt kvinnligt/manligt :) Precis som du skriver kräver det en ständig dialog och en medvetenhet om hur stora de, kanske tillsynes små, valen kan vara.
Om viljan finns att leva jämlikt tror jag att förutsättningarna finns i de flesta relationer, men man måste kämpa för det. Och ständigt vara medveten om vart man gemensamt strävar, så man inte tappar bort varandra på vägen mot rättvisa. Att ensam ha viljan att leva jämställt är antagligen tuffare än att helt finna sig i den förväntade kvinnorollen.
Ett jämställt förhållande kräver att man är fast övertygad om vitsen med att kämpa på, och även när man är det kan man vackla ibland. Jag tror att man måste kämpa oavsett heteronormativ/icke heteronormativ relation och kämpaglöden tror jag inte hänger samman med sexuell läggning. Därför tror jag att problemen på många sätt är lika.
Och jo, på många sätt är det naturligtvis enklare för oss eftersom vi båda har gjort en feministisk analys. Dessvärre får man inte guiden till hur man ska lösa vardagslivet ur en nämnda analys. Vi måste ändå bråka, diskutera och kämpa. För att bli lite privat ;)
Fråga C om du stöter ihop med honom på Visbys gator :)
/Sabina, som uppskattar diskussionen mycket!
Oh! Det här är ju jättespännande! I morgon ska du få ett replik. Jag har funderat på det här under kvällens gång!
/Joanna, som är så sjukt trött på falskt mingel och att leka "häftig". Har dock inte sett C på stan.
Skicka en kommentar