Att stå på den utsattas sida

Jag ska försöka ställa om semesterhjärnan för ett ögonblick och skriva något klokt. Det finns nämligen en sak i den feministiska debatten som stört mig på sistone - hetsjakten på kärnfamiljen. Att vilja leva med man och barn anses bakåtsträvande och dumt, för att inte säga korkat. Varför skulle man som kvinna vilja inrätta sig i det ledet? Det innebär ju bara merjobb - mer disk, mer tvätt, mer städ, mer bitterhet osv.

Bitterfittan, som jag läste för ett tag sen, utgår verkligen ifrån allt det sämsta med familjelivet. Och nu ska Bitterfittans författare Maria Sveland göra upp med familjen i P1. Man ska sluta med lyckohyckleriet kring tvåsamheten, säger hon. Lyckohyckleri? Where? När senast läste du något positivt om äktenskapet eller kärnfamiljen? Sällan skådad smutskastning, skulle jag säga.

Bitterfittan sätter fingret på massor som jag känner igen mig i, men inte bara utifrån mitt samboskap och familjebildande, utan även från kompisboende och övriga relationer. Det handlar om nära relationer med människor.

Det är verkligen inte enkelt att leva tillsammans, inte alla dagar, och det blir nog betydligt svårare när man har som ambition att leva jämställt. Att bådas liv och intressen ska få lika mycket utrymme. Frustrationen är ibland stor och vi bråkar om skitsaker hemma, emellanåt, för att värna vårt. Småsint ibland, retsamt och onödigt kanske, men oftast saker som är viktiga i längden tror jag.

Jag älskar min lilla familj, jag älskar att leva med man och barn, jag vill gärna baka bröd och läsa godnattsaga. Många med mig vill det, inte är vi mindre måna om att leva jämställt för det. Jag gillar att göra massor med saker, en del som ryms inom de traditionella kvinnorollen och en del som ligger långt utanför.

Jag är väl medveten om att kärnfamiljen är en (av oändligt många) kvinnofälla(or) på många sätt. Det är lätt att fastna i strukturer, att agera som man lärt sig under uppväxten att man förväntas göra. Men, please, kan vi inte gemensamt lägga all kraft på att bekämpa strukturerna och de stenhårda könsrollerna i samhället - istället för att bekämpa kärnfamiljen och utmåla de kvinnor som väljer att leva i en traditionell familjebildning som svikare. Jag tror att det skulle vara positivt.

Ofta väljer kvinnor att bekämpa varandra istället för problemen. Vi har fått lära oss att kvoten duktiga flickor snabbt fylls och ska vi anses bra/lyckliga/lyckade blir det på någon annans bekostnad. Hela våra liv får vi tjejer lära oss att leta fel hos oss själva och varandra istället för att se strukturerna som ligger bakom.

Nu ska kvoten med de bästa feministerna fyllas. Vem får plats? Skit i det! Vi måste börja hålla varandra om ryggen på riktigt! Inte börja fajtas för att anses vara den bästa feministen, det förlorar alla kvinnor på. Kom igen nu, det finns ingen spetsig topp på berget för bara en av oss. Vi ryms allihop. Vi kan väl alla kämpa för att våra barnbarn ska kunna leva som lyckliga feminister - långt bort från bitterheten!?

Frihet är väl att få välja sin väg till lycka, fri från förtryck och stereotypa, intvingande roller?

Vi bekämpar förtrycket, men inte kvinnors olika vägar till lycka. Från och med nu! OK?