Som vanligt igen

Snorpan är på föris, sambon är på jobbet och jag kör hemmasvängen (diskmaskin, tvätt, plock, bädda säng) innan jag ska sätta mig med farmakologin. Det är för övrigt dumt att göra sånt hemmafix när man ska sitta och plugga, egentligen är jag ju lika upptagen som sambon som sitter på sitt kontor och därför slipper se disk och tvätt.

Snorpans feber var inte tredagarsfeber som jag trodde, så när hon haft drygt 40-grader i över 4 dygn åkte vi till sjukhuset där man konstaterade dubbelsidig öroninflammation. Jag fick också träffa en sån sjuksköterska som jag inte ska bli - den snorkiga, lite nedlåtande, varianten. Penicillinet som Snorpan fick tog ner febern och visade sig innehålla något som hon inte tålde.

När att vi fattat att hon inte bara vägrade sova utan faktiskt mådde riktigt dåligt (utslag och en fruktansvärd klåda) blev det besök hos doktorn igen, snabbverkande kortisonlösning fick drickas och nytt penicillin+allergimedicin skrevs ut. Underbart! Lättnaden var stor, särskilt som skolan rivstartade i samma veva och det där med att bära ledset 13-kilosbarn inte är bra för en gravid kvinnas foglossning. Hursomhelst kom utslagen tillbaka efter 2 dagar och jag trodde jag skulle bryta ihop totalt, stackars, stackars Snorpan. Doktorn trodde dock att det var kortisonet som gått ur kroppen och rådde oss att vara "mycket, mycket observanta" (tack för det!). Världens finaste post, tack Anna, räddade läget. Läkaren hade rätt och nu är alltså prickarna borta (men hon är fortfarande pricken över i) och livet är som vanligt igen.

Vad nu som vanligt innebär när man gifter sig på lördag. På lördag! Det känns ungefär lika overkligt som när folk frågade när förlossningen var beräknad och man kunde svara på onsdag.

Sådär, det var snabbversionen av de senaste 12 dagarnas sjukdom/bröllop/skola-kaos här hemma. Och i nästa avsnitt...

Dags igen!

Jag som kommer vara extremt gravid alternativt ha en alldeles färsk bebis kan inte vara med. Dessutom räcker det kanske med en EP-kampanjare i förhållandet. Men, jäklar vad gärna jag vill vara med! Kanske kan fixa nåt utskick?

Sjuka

Lilltjejen och jag är hemma. Hon har drygt 39 graders feber när hon vaknar och när hon lekt ett tag vågar jag inte ens kolla. Allmäntillståndet är iaf ok så jag oroar mig inte ett smack. Mig passar det faktiskt ganska bra, jag är dödstrött och att vara hemma med Snorpan gör så att jag kan sova, sova, sova...fast inte blir jag piggare av det. Har börjat äta mina järntabletter ordentligt, hoppas på att bli lite piggare till terminsstarten på måndag. Är nog lite stressad också, det är ju inte så bra för trött- och pigghet.

Lite repig

Känner mig som en hackig skiva. Här är det bara bröllop och ryggont konstant. Blablabla, bröllop, blablabla, ont i ryggen. Tjatigt alltså. Men, för att tjata lite till, det drar ihop sig. Det ska liksom vara färdigplanerat nu och bara klaffa. Hjälp.

På 18-månaderskonrollen hos BVC idag var Snorpan sitt allra mest strålande, envisa och bestämda jag. Spruta ville hon inte ta, men hon ville gärna leka med klossar, sjunga sånger, berätta saker för suveräna-Stefan (Snorpans BVC-sköterska) och titta på katterna på tavlan. Stefan sa att Snorpan pratar som en 2.5-åring. Då blir man ju rätt stolt. Det bara bubblar ur henne, oavbrutet, och det blir fler och fler ord som man förstår. Så himla häftigt!

Jullovsfirande familj

Tre julfiranden hann vi med,
det första hos sambons mormor och morfar

Det andra hos min farmor och farfar, med alla kusinerna

Barnbordet var för första gången större än vuxenbordet
Ja, jag vet att vi också är vuxna nu, men det har alltid
kallats för barnbordet, det känns lättast att hålla på traditionerna.

Det sista var hos min mamma med den sidan av släkten
Snorpan är ytterst motvillig att posera för kameran

Snorpan och lilla kusinen bekantar sig lite med varandra

Jag, tre av mina syskon, min dotter och min systerson.
Vilken härlig röra!

Jag och systeryster åkte på mellandagsrean och fick med oss
inte bara oss själva och två bebisar, utan även två stycken barnvagnar.
Den som sett vår bil vet att det får anses ganska otroligt.
Vaddå syskonvagn? De kan ju ha varsin!

Snorpan får hjälpa pappa (eller pappan som hon numera säger)
att köra in bilen de sista metrarna i garaget

Igår blev det pulkaåkning, trots 13 minusgrader.
Snorpan gillade det, men ansåg ganska snart
att det var dags att gå in i värmen igen.

Jag tyckte också att det var jätteroligt!
Full rulle!

Idag blev det ett kolmårdsbesök, trots kylan.
Det var en höjdare med alla djur, tyckte Snorpan (och mor+far)!
Elefanter, apor, delfiner och kameler var alla mycket spännande.

Så märklig känsla att det långa, härliga jullovet är slut. Så deppigt på något vis. Vi har haft det helt fantastiskt! Knappt gått varandra på nerverna alls, utan faktiskt varit mysiga, rara och kärleksfulla. Idag har jag varit rätt gnällig dock, men när jag bad om ursäkt till sambon sa han Äsch, du blir alltid såhär när vi ska sluta vara lediga, jag låter det bara passera. Jag har inte kopplat det, men när han sa det så kändes det helt logiskt. Jag gillar inte när vi inte ska vara vi i vår lilla familjekokong hela dagarna längre. Så nu får vi vänja oss av med långfrukostar och att skrota runt såhär hemma:

Nu är glada julen slut

Hemma igen - trötta, mätta och mycket lyckliga. Jag ska ta tag i julbloggen, kanske lägga in några bilder på min tös i förklädesklänning och kanske någon på den söta, goa lilla kussen, men det får vänta. Har ont i ryggen och mycket tunga ögonlock. Känns sådär att vara sliten redan i v. 21 av graviditeten, antar att det har att göra med att det inte var vansinnigt länge sen jag gick igenom det här förra gången. Ska försöka vila mycket så att terminen går som en dans, eller åtminstone går.

Ultraljudet gick bra, så bra att jag lagt upp en liten bebis-på-jäsning-ruta här bredvid. Tyckte den var söt. Otroligt många dagar kvar. Tur är väl det. Bebisen i magen låg stilla med benen i kors under ultraljudet, precis som sin storasyster. Och precis som sin storasyster såg den så söt ut så på de suddiga bilderna.

Sol ute, snor i sinne

Sista dagen på praktiken idag, otroligt vemodigt, kommer sakna alla damer och herrar! Några av dem extra mycket. Det känns så sjukt att nästa gång jag påminns om dem troligtvis kommer vara i en dödsannons i NT. Har varit med om två dödsfall på avdelningen under mina veckor och de är inte i superform de övriga så vintern kan kanske bli jobbigt. Vill vara kvar där och smeka kinder och hålla handen! Har aldrig i mitt liv trott att jag vill jobba med äldre, men plötsligt känns palliativ vård som ett alternativ för mig i framtiden.

Från en sak till en annan; vi ska på ultraljud i morgon och jag är faktiskt lite nervös. Kan man ha sån himla tur att man får vänta två friska barn i rad!? Det är det läskigaste med att skaffa ett barn till, tankarna på att det har gått så himla bra och lätt första gången, kan det verkligen bli så en gång till?

Just det, Joanna, det är en saffransdeg tror jag (ingen jätteskillnad mot en vanlig vetedag iofs) och fyllningen består av hackad mandel, smör, socker och kanel. De blev faktiskt jättegoda. Kan lägga ut receptet om du vill?

Jag har gjort julgodis och lagt små fina burkar också. Två fick jag med mig idag, en som min handledare fick och en som jag gav till avdelningen där jag varit. En burk ska till Snorpans föris-fröknar i morgon och en ska till sambons mormor och morfar på söndag. Det känns härligt att chocka sig själv med lite hushållspyssel!