Som vanligt igen

Snorpan är på föris, sambon är på jobbet och jag kör hemmasvängen (diskmaskin, tvätt, plock, bädda säng) innan jag ska sätta mig med farmakologin. Det är för övrigt dumt att göra sånt hemmafix när man ska sitta och plugga, egentligen är jag ju lika upptagen som sambon som sitter på sitt kontor och därför slipper se disk och tvätt.

Snorpans feber var inte tredagarsfeber som jag trodde, så när hon haft drygt 40-grader i över 4 dygn åkte vi till sjukhuset där man konstaterade dubbelsidig öroninflammation. Jag fick också träffa en sån sjuksköterska som jag inte ska bli - den snorkiga, lite nedlåtande, varianten. Penicillinet som Snorpan fick tog ner febern och visade sig innehålla något som hon inte tålde.

När att vi fattat att hon inte bara vägrade sova utan faktiskt mådde riktigt dåligt (utslag och en fruktansvärd klåda) blev det besök hos doktorn igen, snabbverkande kortisonlösning fick drickas och nytt penicillin+allergimedicin skrevs ut. Underbart! Lättnaden var stor, särskilt som skolan rivstartade i samma veva och det där med att bära ledset 13-kilosbarn inte är bra för en gravid kvinnas foglossning. Hursomhelst kom utslagen tillbaka efter 2 dagar och jag trodde jag skulle bryta ihop totalt, stackars, stackars Snorpan. Doktorn trodde dock att det var kortisonet som gått ur kroppen och rådde oss att vara "mycket, mycket observanta" (tack för det!). Världens finaste post, tack Anna, räddade läget. Läkaren hade rätt och nu är alltså prickarna borta (men hon är fortfarande pricken över i) och livet är som vanligt igen.

Vad nu som vanligt innebär när man gifter sig på lördag. På lördag! Det känns ungefär lika overkligt som när folk frågade när förlossningen var beräknad och man kunde svara på onsdag.

Sådär, det var snabbversionen av de senaste 12 dagarnas sjukdom/bröllop/skola-kaos här hemma. Och i nästa avsnitt...