Tack för kommentarerna på mitt långa inlägg. Jag skulle vilja sitta och författa genomtänkta reflektioner till Joanna som tack för hennes kommentar, men min numera mycket rörliga Snorpa trycker på diskmaskinens knappar, får tag i plåtar och grillspett och möblerar snart om känns det som. Så istället blir det såhär, jag svarar och spånar vidare lite blandat;
Joanna skriver: Jag tycker dock att du är lite "hård" i slutsatserna av boken. Jag tycker att slutsatsen i boken är att det GÅR att leva jämställt i kärnfamiljen, eller, det går iaf att försöka så gott man kan och det är gott nog. Hon väljer ju trots allt att "gå tillbaka" till kärnfamiljslivet med ny lust, vilja och bra magkänsla.
Men det ÄR svårt, framför allt om man lever i en relation där kanske inte båda har samma ambition (och strukturella insikt) att leva jämställt. Och om inte båda har den ambitionen så är det kanske lättare att leva jämlikt i en icke heteronormativ relation, helt enkelt för att de samhälleliga strukturerna inte finns där?
Hennes (Svelands alltså) slutsats, tycker jag, är att man genom att bråka och tjafsa kan få millimeterrättvisa hemma. Frågan är om det är så man ska mäta jämställdhet. Inte bara, tycker jag. Om man ser på hur hon mår i början av boken, när de precis fått barn, skulle det inte ha spelat någon roll hur mycket hennes sambo skulle diska, tvätta, städa, jag skulle ändå inte se deras relation som jämställd. De lever inte som ett team, där både är likvärdiga spelare, överhuvudtaget. Dessutom har jag svårt för slutet. Det blir lite sagoaktigt när man klappar sig om sin nygravida mage och konstaterar att man nog orkar leva kvar i relationen ett tag till. Sagoaktigt, fast samtidigt sorgligt. Så vill jag absolut inte känna om jag någongång väntar vårt andra barn. Jag vill inte "orka" mig igenom mitt liv. Nog om det.
Det jag framförallt vänder mig mot i boken är hennes oförsonliga och ibland nedlåtande inställning till de kvinnor hon möter, med något undantag. Det är det som är problemet i den feministiska debatten. Att vi gärna lägger problemen på den enskilda kvinnan - kvinnor som väljer "fel". Men, jag skriver det igen, vi kommer ingenstans om vi ska tävla om vem som är den bästa kvinnan/feministen. Lika lite som vi har uppnått annat än magkatarr, utbrändhet, ätstörningar, depressioner osv när vi tävlat om vem som är den duktigaste flickan.
Jag kände mig ibland attackerad när jag läste boken, och jag kan tänka mig att en del av hennes ambition var att provocera en aning. Visst, det kan man väl göra, dessvärre är Maria Sveland tongivande i den feministiska debatten just nu, och det ser inte jag hur vi skulle komma framåt av.
Jag personligen tror inte att det är lättare att leva jämlikt i en icke heteronormativ relation. Jag tror att det finns roller i ett hem att fylla, och att dessa fylls. Oavsett kön. Den erfarenheten har jag, men den behöver för det inte vara sant. Jag tror också att det är ganska beroende av hur länge man bott ensam, om man tvingats sköta om saker i sitt hem eller ej.
Nu pillar Snorpan på skrivaren och den piper, så måste hastigt och lustigt avsluta alltihop. Skriv gärna igen Joanna (och ni andra), det är roligt att få något att fundera på!
Frukost på sängen var lite märkligt och otroligt roligt!
Paketöppning, assisterad av lill-moster.
