Ni får ta lite gnäll.

Dagsstatusen är oändligt trött och instabil i kroppen. Tror att jag kopplade av i Helsingfors och sån ska man ju, som bekant, inte syssla med om man vill undvika energidalar. Om man vill fortsätta leva och må bra är det dock klokt att koppla av regelbundet. Man får väga behoven mot varandra helt enkelt.

Helsinki var härligt! Soligt, töigt, pussigt och fikigt. Snorpan letade efter Mumin hela resan och följde noggrant upp varje ledtråd. Som de små brunnarna (runda lock fulla med hål) som fanns här och där på båten, de fattade Snorpan precis vad det var och slog varje gång fast Mumin duschar.

Har skrivit tenta idag, känns som att den här terminen är en enda lång tenta. Idag stod det läkemedelsberäkning på schemat och den gick så sjukt bra att det förvånar mig om jag klarade den.

Försökte vila lite nu på eftermiddagen, men som om det är någon universell regel som säger att man inte får vila på dagtid var det även idag någon som började borra när jag låg där i min sköna dvala. Upp och hoppa, Sabina.

Ska hämta Snorpan nu. Hon är inne i en rätt tuff period där föris inte alls är lika kul som förut. Hon vill bara vara med mig och sin pappa. Undrar om den växande magen och den tuffa praktikperioden har satt spår även hos henne. Tror det.

Come with me to Helsinki

I morgon sticker vi! Vi fick resan i bröllopspresent och jag ser verkligen fram emot att hålla handen och pussas med mina älsklingar. Alldeles utan krav och tider att passa! Jag ska vara en sån ljuv kvinna, och inte det gnälliga gnato jag varit de senaste veckorna. Mycket fika, många pussar och lite sol är allt jag önskar mig.

Hoppas ni får en härlig helg!

Muminmamman tillbakavisar rykten om direkt födsel

Alla kvinnor på min praktikplats (det är i stort sett endast kvinnor, precis som allas förutfattade mening ser ut) ojar sig då och då över hur stor min mage är. Kan det verkligen vara så att det är 10 veckor kvar? Jag (som vid det här laget börjar känna mig ganska stor och rätt så otymplig i korridorerna) hävdar med bestämdhet att jag ser likadan ut som vid samma tidpunkt förra gången och att även de sista 10 veckorna kommer gå finfint. Fast nu känns det att jag är på benen hela dagarna. Ordentligt. Bara 4 dagar kvar denna period.

För övrigt brukar de äldre patienterna roa sig med att diskutera huruvida det är en pojke eller flicka i magen. De allra flesta tror pojke (återigen, precis likadant som förra gången då magen först växte rakt ut och sen uppåt och åt sidorna). Vad jag tror har jag ingen aning om. Världens vildaste är det iaf. Snorpan var lugn i magen, men är vild nu. Undrar hur det blir med en som är vild i magen.

I torsdags fick jag ordentligt påfyllning av familjetid. Jag som haft sån hemlängtan.

Mormor, morfar, lillebror, lillasyster och systerson kom och hälsade på. Som en extra piff på helgen, grädde på moset eller liknande, kom även mamma med make, lillebror+svägerska och lilla lillasyster. Vilken underbar överraskning! Alldeles fantastiskt att få kramar hemifrån och alldeles underbart att gosa med Theo som redan hunnit bli 3,5 månad. Han och Snorpan hade faktiskt riktigt roligt, tror jag. Snorpan pratar fortfarande om kussen och vill visa honom saker, eller läsa en bok med honom. Jag försöker förklara att han är långt borta och det blir svårt, men hon kollar ändå runt för säkerhets skull. Hemlängtan blev inte riktigt botad, men jag kände iaf hur lugn&ro&kärleks-depåerna fylldes på. De depåer som inte fylls på av min alldeles egna lilla familj alltså. Uppenbarligen har jag såna som behöver påfyllning.

Hur har ni andra det som flyttat långt från er familj?

Annons

Vi har satt in bröllopsannons i ett par tidningar. Vet inte när det går att se den i papperstidningen, men såhär ser den iaf ut på webben.

Praktiken rullar på. Fortfarande roligt. Blir mer och mer varm i kläderna. Underbart att jag ska arbeta med detta!

Livet som gift rullar på. Fortfarande lika tråkigt med ensamma kvällar med make på möte. Annars fortfarande väldigt roligt och stolt.

Snorpan har varit feberfri över helgen, men hade någon grads feber nu ikväll.

Hemlängtan till hemma i Upplands Väsby är just nu stark. Jättestark. Alldeles för stark.

Tiden är fortfarande lite knapp. Praktiken tar just nu 6 av 7 dagar i veckan. Hinner inte riktigt det jag skulle önska på hemmafronten, men njöt av bullbak i söndags. Tur att något som är så avkopplande kan fylla frysen.

Lägesrapport torsdag

Sov precis på soffan. Vaknade dreglig och stel med en Snorpan som intensivt ropade och klappade mig tillbaka till verkligheten. Är kämpigt med praktiken, fast överkomligt, det är att orka nåt mer än passen som blir svårt. Måste skriva en rapport (kort förvisso) om läkemedelshantering nu, men vill bara sova. Två pass kvar den här veckan. Har haft patientansvar igår och idag, för en liten trevlig dam med förskräcklig hosta. Det är häftigt!

Snorpan har hög feber, så här hemma får man ägna sig om omvårdnad, fast på ett helt annat sätt, här lockar vi i fröken mat, dryck och glass. Än har inte tempen vänt, men det är bara tredje dagen med feber.

Nyckelord: Trött, feber, pannkakor, glass, te, hushållsmake.

And so are the days of my life

Ni underbara människor som funderat på hur jag har det på praktiken skall icke längre gå undrandes. Jag har det bra! Tre tumultartade dagar är över och nu känner jag mig lite insniffad på avdelningen. Fick koppla några EKG och ta ett gäng blodprover idag. Det gick så oväntat bra! Dessutom är det häftigt att känna att vi har lärt oss massor i skolan, utan att jag riktigt har fattat det. Vissa medcinska (och omvårdnadsmässiga, tack och lov!) sammanhang kopplas automatiskt och helt utan problem vilket leder till att man kan ställa frågor och komma med kloka inputs.

Det är dock tufft nu, att se även relativt unga människor (inte i min ålder, men ändå betydligt yngre än förra VFU-perioden) så sjuka. Det kräver en hel del bearbetning och kanske är det därför jag är så otroligt trött.

Jag känner mig alltså rätt så mosig och trött - värre blev det eftersom jag hämtade Snorpan direkt efter mitt 8 timmars pass på sjukhuset, hon hade lite feber på eftermiddagen/kvällen och hade absolut ingen lust att göra något som jag tyckte att hon skulle göra (typ ta på overallen, hoppa in i bilen, inte koka sina bilar i soppkastrullen, inte riva ut alla blöjor ifrån skåpet i vardagsrummet, sitta på sin stol när vi skulle äta osv). Mitt tålamod var liksom inte det bästa och vi blev nog rätt gnälliga båda två en stund. Nu sover hon, min lilla älskling. Hon somnade i mitt knä i soffan, med Bönan buffandes och sparkandes på sig. Jag och min två små barn i ena soffhörnet. Underbart!

Sambon (eller är det kanske dags att börja skriva maken?) är på möte och jag ska nog ta en kopp te och några smörgåsar (har världens godaste bröd hemma). Kanske att senaste numret av Mama får göra mig sällskap.

Just det! Glada nyheter! Har inte känt av någon foglossning ännu på praktiken, trots 8 timmar/dag på benen. Wiho!

Kärnkraft

Alla som tycker att kärnkraft inte är så farligt, eller kanske rent av nödvändigt, bör ställa sig frågan Kan jag tänka mig att kärnavfallet förvaras nära mina barn eller barnbarn? Om svaret på den frågan är nej är det också ganska tydligt att man bör tänka ett varv till. Om svaret är ja vet jag inte vad mer jag ska säga.

Kärnkraften skrämmer ihjäl mig och jag fattar inte hur man plötsligt kan börja prata om det som någon typ av skänk från ovan. Den ultimata lösningen på både energi- och miljöproblematiken. Usch. Fram för fler vackra vindsnurror! De kan gärna få stå nära mig, mina barn och framtida barnbarn.

Förresten, enligt Vårdguiden är bönan i magen riktigt stor, läs bara det här:
Barnet är cirka 30 centimeter i sin fulla längd. Barnets ögon öppnas efter att ha varit stängda en tid. Det övar att öppna och stänga ögonen. Hörseln utvecklas allt mer och barnet kan hoppa till vid kraftiga ljud eller snabba rörelser från dig. Nu är överlevnadschansen stor om barnet skulle komma ut för tidigt. Vikt 1 kg.

Inte konstigt att magen är stor och ibland ganska så tung...