Sympatikuspåslag

Påvägen mellan skolan och Snorpans förskola sprang jag in i en matbutik får att handla lite (2kr/kg för morötter och vitkål, klart man passar på). Vid fruktdisken ser jag en mamma slå till sitt barn efter att ha väst/skrikit något hotfullt till henne. Jag blev så upprörd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Först sa jag: fy fan med avsikt att hon skulle höra (modigt), sen funderade jag på att ringa någon och liksom pika henne genom att berätta i telefon i närheten av henne (ännu fegare). Jag var så upprörd att jag hade hjärtklappning och tårarna väldigt nära. Det blev alltså så att jag tillslut inte kunde låta bli att gå fram och säga till henne att jag tyckte det hon gjort var förjävligt och att jag aldrig sett något så kränkande. Hon såg jättearg ut och skakade på huvudet.

Resten av min stund i affären kämpade jag mot gråten samtidigt som jag var livrädd att hon skulle komma upp bakom mig och vara superförbannad. Är det inte sjukt att jag är rädd för hennes reaktion och att jag därför nästan inte sa till? Allvarligt talat, jag är en stark anhängare av att alla barn är allas barn , vi måste värna varandra och våga säga ifrån. Men i situationen var jag inte så kaxig. Fy fan vad svårt det var och vad skakig jag fortfarande är.

Jag fattar att hon säkert haft en jättejobbig dag, kanske har hennes dotter varit supertjatig/bråkig/jobbig hela eftermiddag eller rent av hela veckan, men det spelar ingen roll. Man får aldrig, aldrig slå sitt barn!