Här kommer en till...

Fotograf: Björn Sorkin

Vi fick lära oss ett fototrick när man pussas på bild, man får liksom inte pussas på riktigt för då ser ansiktena helt mosade ut. Så här fejkpussas vi lite, eller ska precis göra det iaf. Säg till om ni vill lära er tricket, kan ju vara bra till alla bilder som ska tas i jul. Nej, skojade bara. Pussas på riktigt, hela tiden!

För övrigt har min fantastiska dotter namnsdag idag och nallefest på förskolan, jackpot! Hoppas hon tycker att dagen är mysig. Ikväll blir det tårta - förfirning för mig med sambons släkt (till Snorpan har jag sagt att vi firar henne också, vet dock inte om någon av de andra vet om det).

Världens snyggaste!

Fotograf: Björn Sorkin
Hunken på bilden är min blivande make. Vem visste att det bodde en modell i den långa kroppen?

Att det är vår bröllopsfotograf som tagit bilden under provfotograferingen gör mig lugn i sinnet. Om vi ser bra ut en vanlig söndag, då finns det goda chanser att våra bröllopsbilder kommer vara en stolthet att spara till eftervärlden.

Fredagsnöje

Efter att ha varit hemma med sjuk Snorpa hela dagen (särskilt sjuk är hon inte, men hon har varit lite risig i kistan och då får man inte vara på föris) har vi ätit hemgjorda hamburgare och badat. Sambon och Snorpan tittar nu på något program om fiskars pubertet(?) medan jag sitter och lyssnar på orgelstycken på nätet och undrar hur i hela världen jag ska ta mig igenom det där bröllopet utan att gråta ihjäl mig. Musik rör verkligen min gråtnerv.

Jag fick sätta sond

Jag var nervös och kände mig lite fumlig, men jag grejade det. Tack för tumhållning! Hemma har vi precis ätit varsin glass för att fira...

PME

På mitt schema för idag står det: 13.00-15.00 PME, vilket betyder Praktisk Muntlig Examination, vilket betyder att jag ska dra ett patientfall och utföra det praktiska moment som "ordineras". Jag vet att jag kan det, är bara orolig att jag ska glömma något i den lite skumma situationen. Ni kan väl hålla tummarna? Tack!

Rapport- check

Nu är rapporten inlämnad. Ett orosmoment bortlämnat, får hoppas den håller bara.

Eftermiddagen blir plugg inför praktiska examinationen nästa vecka och så ska jag laga quorn-gryta innan jag hämtar lilla älsklingen.

Sympatikuspåslag

Påvägen mellan skolan och Snorpans förskola sprang jag in i en matbutik får att handla lite (2kr/kg för morötter och vitkål, klart man passar på). Vid fruktdisken ser jag en mamma slå till sitt barn efter att ha väst/skrikit något hotfullt till henne. Jag blev så upprörd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Först sa jag: fy fan med avsikt att hon skulle höra (modigt), sen funderade jag på att ringa någon och liksom pika henne genom att berätta i telefon i närheten av henne (ännu fegare). Jag var så upprörd att jag hade hjärtklappning och tårarna väldigt nära. Det blev alltså så att jag tillslut inte kunde låta bli att gå fram och säga till henne att jag tyckte det hon gjort var förjävligt och att jag aldrig sett något så kränkande. Hon såg jättearg ut och skakade på huvudet.

Resten av min stund i affären kämpade jag mot gråten samtidigt som jag var livrädd att hon skulle komma upp bakom mig och vara superförbannad. Är det inte sjukt att jag är rädd för hennes reaktion och att jag därför nästan inte sa till? Allvarligt talat, jag är en stark anhängare av att alla barn är allas barn , vi måste värna varandra och våga säga ifrån. Men i situationen var jag inte så kaxig. Fy fan vad svårt det var och vad skakig jag fortfarande är.

Jag fattar att hon säkert haft en jättejobbig dag, kanske har hennes dotter varit supertjatig/bråkig/jobbig hela eftermiddag eller rent av hela veckan, men det spelar ingen roll. Man får aldrig, aldrig slå sitt barn!