Sabinatastic

Jag har sloganizat mitt namn, efter tips från Maryams blogg. Kunde jag få en bättre slogan? Tror inte det. Självklart måste bloggen nu byta namn!

Syster Sabina

Två tuffa dagar på sjukhuset är över. Tyvärr, skulle gärna ha varit där mer! Jag har varit helt slutkörd, men efter en fantastisk dag med familjen så känner jag mig alert igen. I onsdags somnade jag så fort jag kom innanför dörren. Missade pulkautflykt med korvgrillning, men jag orkade bara inte!

Fältstudiedagarna var långa och tuffa, mest för att det var så oerhört många nya intryck, men också för att jag verkligen inte är van vid att stå och gå oavbrutet i 8 timmar. Samtidigt har det varit fantastiska dagar, som verkligen övertygat mig om att jag har gjort rätt val. Det känns skönt i magen och jag längtar verkligen tills jag ska få komma ut igen i höst!

I natt, strax efter att jag kommit hem från sjukhuset, skrek snorpan till. Sambon springer dit och ropar på mig att jag ska komma. Det visar sig att hon har kräkts ner hela sig och hela sin säng. Vi som inte har haft plastad frotté i på flera månader pga att det aldrig har behövts fick nu bittert ångra det, kan man säga. Idag fick vi alltså styra våra fina bil mot babyproffsen för att köpa en ny madrass, resten åkte direkt in i tvättmaskinen. När vi ändå var på babyproffsen passade vi på att köpa en sulky och lite annat smått och gott. Såklart - inte kan man väl bara köpa det man åkte dit för?

Vi har dessutom hunnit med att boka en semesterresa. Hit bär det av i början av juni, ska bli jätteskönt!

Trots nattens kräk var det som vanligt en strålande glad tjej som röjde omkring hela dagen, kanske för att hon pga kräkset fick sova mellan mamsen och pappsen hela natten, det gillar hon. Ingen skedsovning för oss inte.

Tänk att hon har hunnit bli nio månader! Så stor, och samtidigt så liten. Det är fascinerande hur väl man kan känna någon som ännu inte kan prata, mer än ett tack förstås, någongång ibland, om man är väldigt tydlig med varsågod:et. Känner henne nästan lika bra som jag känner mig själv. Och vilken lycka att vi delar på föräldraledigheten. Det är underbart att se vilken kontakt sambon och snorpan har. Det känns ovärderligt, så pengaargumentet när man pratar om föräldraledighet känns aningen svårt att förstå faktiskt. Det är värt de (eventuella) materiella uppoffringar man måste göra för att få en lycklig, harmonisk och mer balanserad familjesituation. Nu är ju alla inkluderade i vårt gemensamma liv på ett sätt som är svårt att uppnå om man inte är hemma på heltid.

Livet vänds verkligen upp och ner när man blir förälder och det är det häftigaste jag har varit med om! Sambon pratar om tre-fyra barn till, låter som många tycker jag, jag minns fortfarande förlossningen alltför väl. Men det klart, kan mamma så kan väl jag ;)

Och ditt namn var?

Sabina - Sjuksköterskestud.

I morgon är det dags. 07.00 börjar passet på sjukhuset och det ska bli så himla spännande! Namnskylten och inneskorna är framplockade, samåkningen roddad - nu ska bara naglarna klippas så är jag redo för morgondagen.


Påsken bjöd på hela känslospektrat och var härlig, men avslutades med att vi pga snökaoset fick sova en extra natt hos mamma. Det var iofs himla trevligt, men själva omställningen (inga rena kläder packade, bilen redan packad när vi kollade trafiksituationen, sängen bäddad osv) var lite besvärlig. Well, det blev mysigt och byta om kunde vi ju göra när vi kom hem i morse, dessutom hann vi med att sjunga för W på morgonen och det var roligt!

Fredag med film och soffmys, lördag med fika med äldsta vännen samt påskmiddag med familj och släkt, söndagshäng med syster & fina kusinen och måndag med födelsedagsfirande för lillasyster.

Påskharen kom, W & V hittade varsitt ägg, tur!
Påskharens fotavtryck
Sambon förevigade

På det hela taget finfint, och samtidigt jätteskönt att komma hem! Snorpan har varit jätteförkyld med feber i helgen så sömnen har det varit si och så med. Idag mår hon bättre, tack och lov, så förhoppningsvis kommer hon sova bättre i natt. Kanske har även hon saknat sin säng. Nu väntar uppackning av resväskan, lite mer tvättning och sen natt i egna, sköna sängen.

Glad påsk!

Nu blir det snart veckans andra pass på F&S, sen lunch med svärmor. Efter det börjar påsklovet, då sticker vi till fina familjen i norr :)

Glömde!

Kolla duktiga sambon vara upprörd och ledsen här.

Urcellen Ellen

Vad roligt att ni hittat hit och lämnat en kommentar pappa & lillebror!

Timmarna mellan 8 och 12 idag spenderades med urcellen Ellen och proteinsyntesen. Känner mig helt förvirrad, det surrar aminosyror och tripletter fram och tillbaka i huvudet. Lunch med Bitterfittan och lite gråt faktiskt. Ibland får man veta saker som vänder livet upp och ner. Idag var en sån dag, jag har fortfarande inte tillåtit mig att tänka på det som jag skulle behöva. Det har inte funnits tid.

En förskolevisning hann vi med också, måste hon börja i förskolan? Det är så mycket att tänka på. Genuspedagogik verkar bara existera som begrepp i teorin, men knappast i praktiken. Skogsutflykter verkar också vara något man kan önska, men knappast få. Vi bor ju trots allt "mitt i stan". Blä. Sambon och jag får snöra på oss vandringskängorna och hellyhansen bärstolen och ge oss ut själva helt enkelt. Samtidigt är det ju omöjligt att på ett studiebesök i en förskola få någon verklig bild av verksamheten. Det allra viktigaste är att snorpan trivs med kompisar och pedagoger och att vi känner oss trygga. Sådant är omöjligt att se eller få grepp om när man går en "visning". Vi får göra som vi har gjort när vi har köpt lägenhet - gå på känsla.

En ganska pissig dag, med irriterad Sabina, räddades av fantastiskt trevlig middag hos H&K på kvällen. Tack för det!

Nu har sambon fixat te och jag ska förtränga att jag har omvårdandsteorier att kartlägga, en proteinsyntes att förstå och uppbyggnaden av cellen med DNA/RNA att nöta in. Simma lugnt.

Klappa händerna när du är riktigt glad!

Snorpan kör fortfarande applåder, känner mig som värsta rockstjärnan, så fort jag visar mig applåderar hon. Hon har börjat göra små pussar med munnen också, men de känns fortfarande lite diffusa och kanske mest syns för att vi vill se dem...

Vi blir lite osams om sladdar och eluttag, jag och snorpan. Hon drar gärna ut sladdarna och suger sen på kontakten. Känns inte helt bra för mamman, så jag säger konsekvent nej och tar bort henne därifrån. Nu har hon fattat att hon inte får, hon ålar nämligen fram och tar tag i sladden, sen vänder hon sig om och ler stort, som för att se hur reaktionen ska bli.

Dagen igår bjöd på skola med nya basgruppen och efterlängtat besök av Diana - long time no see. Jag visade cityflickan stan och hon fotade friskt som vilken turist som helst. Mycket trevlig dag som avslutades med familjemiddag för Dajana, hemma hos oss. Kan det bli bättre? ;) Det blev morot och vatten i soffan på kvällen för mig, fortfarande fikafri (två dagar - way to go!) innan jag somnade vid 20.45 som en annan pensionär. Var på jättedåligt humör på kvällen. Sockerabstinens? Läskigt i så fall.

Skolan i dag innehåll en 45 minuters föreläsning om ännu ett diffust PBL-fenomen. Antagligen klarnar även detta när man sätter igång. Nu ska här studeras - sjuksköterskeyrkets historia ska kartläggas, dessutom ska jag läsa in mig på några omvårdnadsteorier. So long, cowboys!