Syster Sabina

Två tuffa dagar på sjukhuset är över. Tyvärr, skulle gärna ha varit där mer! Jag har varit helt slutkörd, men efter en fantastisk dag med familjen så känner jag mig alert igen. I onsdags somnade jag så fort jag kom innanför dörren. Missade pulkautflykt med korvgrillning, men jag orkade bara inte!

Fältstudiedagarna var långa och tuffa, mest för att det var så oerhört många nya intryck, men också för att jag verkligen inte är van vid att stå och gå oavbrutet i 8 timmar. Samtidigt har det varit fantastiska dagar, som verkligen övertygat mig om att jag har gjort rätt val. Det känns skönt i magen och jag längtar verkligen tills jag ska få komma ut igen i höst!

I natt, strax efter att jag kommit hem från sjukhuset, skrek snorpan till. Sambon springer dit och ropar på mig att jag ska komma. Det visar sig att hon har kräkts ner hela sig och hela sin säng. Vi som inte har haft plastad frotté i på flera månader pga att det aldrig har behövts fick nu bittert ångra det, kan man säga. Idag fick vi alltså styra våra fina bil mot babyproffsen för att köpa en ny madrass, resten åkte direkt in i tvättmaskinen. När vi ändå var på babyproffsen passade vi på att köpa en sulky och lite annat smått och gott. Såklart - inte kan man väl bara köpa det man åkte dit för?

Vi har dessutom hunnit med att boka en semesterresa. Hit bär det av i början av juni, ska bli jätteskönt!

Trots nattens kräk var det som vanligt en strålande glad tjej som röjde omkring hela dagen, kanske för att hon pga kräkset fick sova mellan mamsen och pappsen hela natten, det gillar hon. Ingen skedsovning för oss inte.

Tänk att hon har hunnit bli nio månader! Så stor, och samtidigt så liten. Det är fascinerande hur väl man kan känna någon som ännu inte kan prata, mer än ett tack förstås, någongång ibland, om man är väldigt tydlig med varsågod:et. Känner henne nästan lika bra som jag känner mig själv. Och vilken lycka att vi delar på föräldraledigheten. Det är underbart att se vilken kontakt sambon och snorpan har. Det känns ovärderligt, så pengaargumentet när man pratar om föräldraledighet känns aningen svårt att förstå faktiskt. Det är värt de (eventuella) materiella uppoffringar man måste göra för att få en lycklig, harmonisk och mer balanserad familjesituation. Nu är ju alla inkluderade i vårt gemensamma liv på ett sätt som är svårt att uppnå om man inte är hemma på heltid.

Livet vänds verkligen upp och ner när man blir förälder och det är det häftigaste jag har varit med om! Sambon pratar om tre-fyra barn till, låter som många tycker jag, jag minns fortfarande förlossningen alltför väl. Men det klart, kan mamma så kan väl jag ;)