Trångbodd

Vi bor i en fantastisk lägenhet, den är söt och blir bara härligare och härligare ju mer vi bor in oss. Den är dock rätt så liten (en ombyggd tvåa, vardagsrummet har blivit avdelat så barnen har ett litet rum), och vi inser att det vore skönt att ha lite större ytor. Både för oss, barnen kanske skulle vilja ha varsitt rum, saker/kläder ska förvaras osv.

Det vore skönt, men är ännu inte nödvändigt - vi har varit fullständigt övertygade om det. Om att egna barnrum för 2-åringar är ett skapat behov, som ännu en del av det extrema konsumtionssamhälle vi lever i. Där vårt värde avgörs av vad vi presterar och äger, mer än av vilka vi är.

Skönt att då kunna läsa en artikel om det i Svenska dagbladet från i måndags.

Barnpsykolog Malin Bergström menar att man inte kan säga att barn universellt har behov av ett eget rum utan att det är ett kulturellt uttryck där vi svenskar i mycket högre grad betonar självständighet.

– Jag tycker att vi generellt i Sverige har en väldigt ambitiös inställning när vi blir föräldrar. Många har redan från början önskemål om att kommande lilla barn ska få ett eget rum, säger Malin Bergström, barnpsykolog vid Brommaplans BUP-mottagningoch doktorand vid Karolinska institutet.

Enligt samma artikel är vi trångbodda, men det känns ok. Än så länge.

Vi läser dessutom Skriet från kärnfamiljen här hemma (det låter pretentiöst men vi parallell-läser ganska ofta böcker som är kul att diskutera) och där nämns ännu en fördel med gemensamma barnrum. Särskilt om man, som vi, har barn av olika kön. Skulle Snorpan & Fjunis få varsitt rum finns det en överhängande risk att leksakerna skulle delas upp efter kön - om man inte skulle skaffa dubbla uppsättningar och det skulle vi inte göra.

Nu finns allt tillgängligt i deras gemensamma rum. När Fjunis blir lite större kan han börja kolla i andra lådor än bebislådan och finner då duplo, bilar, dockor, mat/kastruller, pussel och böcker. I en stor ouppdelad röra.

För övrigt sitter han själv nu, vår långa rangliga kille. Nu har han hittat balansen.