Lördagen avhandlades det här. Åsikterna skilde sig åt, kan man säga...
Jag menade (och menar) att man generellt kan säga att det är bra för barn att vara med sina föräldrar, det är bra för barn att träffa sina föräldrar mer än man träffar personalen på förskolan (även om de är helt fantastiska!). Jag menar också att det väldigt ofta, dock inte alltid, handlar om prioriteringar när man har sin barn i förskola >40 timmar/vecka. Jag är medveten om att inte alla kan göra det valet, men många kan och gör det ändå inte.
Jag kände mig som en kristdemokrat. Är det så jävla konservativt att vilja prioritera barnen/familjen? Varför är den värderingen så mossig? Jag älskar förskolan, är jätteglad att Snorpan har möjlighet att skapa sociala kontakter, lösa konflikter, träffa andra vuxna och få bilda sin egen identitet utan mig och sambon. Samtidigt trivs jag otroligt bra med mina studier och vill inte vara utan min plats där jag utvecklas massor.
Jag tror inte på vårdnadsbidrag. Jag tycker inte att kvinnor ska återvända till hemmet. Jag tycker att både pappor och mammor oftare ska välja tid med sina barn/familjen framför statusjakt och karriärsvettningar. Jag menar bara att barn behöver sin hemtrygghet, en stabil grund. På samma sätt som vi behöver lugn och ro när vi kommer hem från arbetet/skolan (där en heltidsvecka förövrigt räknas som 40 timmar, men barn skulle utan problem klara 50-60 timmar?). Det känns som att prioriteringarna ibland är rätt så sneda.
Vad tror ni?
1 kommentar:
Jag håller med dig så då är vi nog två socialdemokratiska Kristdemokrater då...
Skicka en kommentar