Oh Happy day

Snorpan är på föris! Hon skuttade in på gården, skrattandes imorse, direkt uppmött av hennes kompis Stina. De sitter ihop, de två, man ser inte den ena utan den andra. Jätteroligt, man tänker sig ju annars att de inte har så tajta kompisrelationer när de är så små...

Och jag, jag pluggar faktiskt! Nu är allt sammanställt. Ska bara få in skiten också.

Har tittat lite på sambon också, han är på landstingsfullmäktige och pratade om papperslösa flyktingars rätt till vård. Han är fin han. Fast himla långhårig, eller vad säger ni? Lite fluffig nästan.

Mitt Hollywood-liv

Om mitt liv vore en film skulle man se en stor väggalmanacka där det stod Tenta på måndag och en dag i taget skulle strykas i ganska snabb takt medan jag satt (snygg, nyduchad och välsminkad) med en stor hög med oöppnade böcker bredvid mig och en sjuk dotter i famnen. Det skulle spelas vemodig musik och man skulle tänka att trots de dåliga förutsättningarna skulle det nog gå. I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Visserligen är Snorpan sjuk, det står tenta på måndag och böckerna är oöppnade. Men jag är oduschad, osminkad och osnygg, vemodig musik spelas inte och hoppet blir mindre för varje dag som passerar.

Kruppbebis

Snorpan har blivit dunderförkyld och fick som ett brev på posten sitt livs andra kruppanfall sent igår kväll. Sambon och jag blev inte fullt lika hysteriskt oroliga den här gången eftersom vi kände igen skällhostan och den mycket ansträngda andningen. Vi lyckades faktiskt häva det hemma och slapp inhalationen på sjukhuset som vi satt med sist. Kruppen vs. mammaochpappa 1-1!

Lördagen har faktiskt varit underbar! Sovmorgon (eftersom anledningen är kruppanfall är det kanske inte trevligt egentligen, men skönt att gå upp 8.30!) och långfrukost, sedan plock och fix hemma. Jag har bytt ut delar av garderoben mot stora kläder. Faktum är att de är för stora, inte bara för att magen än så länge är rätt blygsam, utan också för att jag väger mindre denna gång än vad jag gjorde sist... Himla skönt faktiskt! De får duga än så länge, det är ju trots allt bara några månader och graviditetskläder är rätt så dyra.

Vi tog en sväng på stan och köpte några julklappar medan Snorpan tog sin dagslur i vagnen, hon vaknade lagom till fikat (mamma upp i dagen) och njöt av mystid med mor & far.

Sambon hänger med gamla vänner ikväll, jag har sett på cheesy High School-film (mmmm...), flyttat tillbaka Snorpans rum in i Snorpans rum och torkat av kökskåp och spis. Så himla härlig kväll! Nu ska jag gå och lägga mig.

Hoppas att ni har en underbar helg!

Stålis leker

Idag är Snorpan stålmannen! Det är maskerad på föris och än så länge kan vi ju bestämma över hennes outfit, ingen prinsessa idag. Får se hur hon gillar manteln om några timmar...

Hemma ska det studeras idag, tyvärr har en granne fått för sig att det är en bra dag för borrning. Det låter sådär högt, ni vet, att man knappt hör vad man tänker.

Bebisfeber

Kolla min lilla systerson. Är han inte en goding!? Och kolla våra saliga miner. Både jag och sambon njöt av att hålla den fjäderlätta, varma lilla plutten. Han var lite skeptisk till sin moster först, men gillade snart läget. Någon som däremot var skeptisk på riktigt var Snorpan. Bebisar är ingen höjdare i hennes värld. Att dessutom favvis-mormor skulle gosa med den där lilla fisen var för mycket för henne att ta in.

Vi får hoppas att hon hinner vänja sig vid att inte vara släktens centrum till i maj. Hon ska nämligen bli storasyster då, om allt går som det ska. Jag har överlevt de första månadernas yrsel, trötthet och illamående. Det är tufft att vara gravid med 1.5-åring, heltidsstudier och en man som spenderar en hel del kvällstid i möteslokaler. Jag saknar den där totala fokuseringen på magen som jag hade sist, nu kan man nästan komma på sig själv med att tänka just det, jag är gravid. Härligt är det dock och jag längtar tills man får träffa den lilla Bönan.

Föris

Sen Snorpan började i förskolan har vi tyckt att det varit bökigt att säga förskolan konstant, men vi vill samtidigt inte säga dagis (av kända anledningar såsom en tydlig pedagogisk verksamhet och en egen läroplan sedan 14 år). På något sätt blev begreppet vi använder oss av här hemma föris, det används flitigt, ligger fint i munnen och är kort och härligt.

Följande samtal utspelade sig imorse:
Sambon: Nu ska jag gå till jobbet, mamma är i skolan och du ska vara på föris.
Snorpan: Mmm och slängpuss
Snorpans fröken (ja, fröken säger vi fortfarande, där har vi inte kommit på något): Det är så himla bra det där ordet ni använder - föris - så vi har börjat använda det vi också.
Sambon: Har ni? Vad roligt! Ja, förskola blir så långt.
Fröken: Ja, och så känns det nästan lite pretentiöst att säga det jämt. Folk använder det ju inte. Föris är suveränt!

Kalla oss gärna pionjärer. Vi har löst 2000-talets största språkliga problem.

Jag har blivit moster!

Nu är plutten här! Eller Toddan som jag har kallat honom hela dagen, de tycks ha lite svårt att enas om namnet, men som syrran sa de har ju tre månader på sig att bestämma vad han ska heta.

En liten, liten sparvunge på 46 cm och 3.2 kg.

Imorgon ska jag få träffa underverket och hälsa honom välkommen till världen! Handspriten är kvar i handväskan efter praktiken, mina och Snorpans händer ska spritas så vi kan pilla på honom utan att ge honom läskiga vinterbaciller som kan ge nykläckta bebisar RS-virus.

Eva Dahlgren skriver en så fin välkomsthälsning till ett barn i sin bok, dessvärre är den utlånad så jag kan inte citera den. Någon som vet vilken jag menar?