Järnspikar

Jag ångrar mitt inlägg lite. Jag vill inte få det att låta som att jag är superduktig som gör en massa saker. Jag hatar såna tävlingar. Den som presterar mest är bäst, liksom. Dagen idag har varit härlig trots det snabba tempot, det var egentligen bara det jag ville säga.

Höst, ljuva höst

Höst innebär veckohandling, dessvärre uppskattar inte Snorpan det lika mycket som jag och C, så då får man hitta på roliga grejer. Snorpan vill gärna ha självscannaren, men en gång har hon raderat hela minnet på den så vi fick hämta en ny och scanna om allt i påsarna. Sedan dess är den ajaj.

Sambo och Snorpan framför TVn, lördagsslappande.

Plötsligt är de efterlängtade rutinerna tillbaka. Som jag har saknat mitt inrutade liv. Sambon och jag satt en kväll i veckan och gjorde schema till förskolan. Visserligen kändes det lite trist att varenda kväll är bokad av något. Antingen Cs möten eller så ska jag iväg på något eller träna. Det var deppigt. Men det är ändå underbart att äntligen kunna planera igen!

Idag har vi njutit av vår lediga dag, vi har njutit intensivt. Som traditionen bjuder när någon av oss fyller år har vi ätit hotellfrukost med familjen E-O-I, sedan följde promenad runt strömmen med en kort fika efteråt, vidare till stan för att uträtta några ärenden, lunch och sen hem. Jag och Snorpan somnade på sängen och sov i 1,5 timme, under tiden lagade sambon middag och matlådor till veckan. Vilken man! Nu går diskmaskin och tvättmaskin och vi ska iväg på inflyttningsfest. Jag känner mig harmonisk trots intensiteten.

Japp

Tro det eller ej - lämningen gick jättebra! Hon snyftade lite innan hon knatade iväg och sträckte handen till fröken. Jag gick förbi gården efter bara någon minut på vägen till skolan och kunde kika in. Då såg jag att de hämtade hink och spade i förrådet och det verkade inte gå någon nöd på min lilla Snorpa. Skönt! Samtidigt känns det lite konstigt att hon klarar sig så bra utan en...

Nu ska här intensivpluggas! (Det är faktiskt sant, det finns redan massor att göra i skolan. Underbart att rivstarta!)

För er som undrar

Nu går det mycket bättre med förskolan. Snorpan är fortfarande lite ledsen vid lämning, men går sedan iväg med en av fröknarna utan något större knussel. Hon börjar inte snyfta när vi hämtar heller längre, nu blir hon istället glad och visar allt hon gjort under dagen. Jätteskönt! Till saken hör dock att de gånger då lämningen har gått bra har det varit sambon som lämnat.

Min senaste lämning kan ni läsa om i ett blogginlägg längre ner på sidan...

Idag ska jag lämna så då får vi alltså veta om det är lättare för sambon för att han är lugnare, eller om det är för att Snorpan har vant sig vid förskolan. Håll tummarna!

Homesick

Jag lever med min stora kärlek, jag har vetat från i stort sett första stund att vi skulle leva tillsammans. Vi har en underbar dotter tillsammans och jag trivs otroligt bra i skolan.

Ändå känner jag mig deppig vissa dagar. Idag är en sån dag. Jag känner mig ensam. Långt från stora familjenätverket som jag alltid tagit förgivet. Långt ifrån vänner som är mina, inte hans som sedan blivit mina. Det är sorgligt. Det sorgligaste är att var vi än bestämmer oss för att bo kommer minst en av oss känna sig sorgsen och sakna något/några vissa dagar.

Vi är ändå bara uppväxta 18 mil ifrån varandra. Tänk de som träffar mannen/kvinnan i sitt liv på andra sidan jordklotet. Snacka om hemlängtan.

Träning

Höstens första träning är avklarad. Har ju inte tränat på riktigt på två månader så det var tufft och ljuvligt!

Före:



















Förväntansfull, fortfarande hel och ren.


Efter:



















Trött, svettig och lycklig

Hjärta av stål

My God, lämningen idag var inte av denna värld. Hon grät när vi kom fram till förskolans grindar. Jag försökte alla möjliga Jesper Juul-knep, sa att jag såg att hon var ledsen men att mamma ska till skolan, pappa jobbar och Snorpan ska vara på förskolan idag. Hon lugnade sig betydligt, men så fort vi kommit in på avdelningen tilltog gråten, plötsligt var den närmast hysterisk. Min lilla, lilla, älskade bebis. Mamman var förnuftig (kopplade på den kalla hjärnan), kramades hejdå och gick ut och vinkade. Fy fan.

Till saken hör att hon har sovit jättedåligt inatt så jag tror att den kraftiga reaktionen beror mycket på trötthet, när jag ringde till förskolan efter en halvtimme satt hon i frökens knä, hon grät inte längre men hon var lite ur slag. Jag hoppas att det är tröttheten och inte är Snorpans kompis Is förkylning som är på väg. Vi vill inte bli sjuka just nu! Jag är supersugen på att skolan ska dra igång ordentligt. Längtar efter föreläsningar om nervsystemet och att öva injektionsgivning! Och att ha Snorpan hemma ett par dagar från förskolan befarar jag skulle göra det ännu tuffare att lämna sen. Vi vitamin c-boostar och har mössa på.

Igår var det kalas för älsklingen! Full rulle i några timmar och sen plötsligt tomt. Kalas är superroliga, men det är också himla mysigt när kalaset är slut och man tar en kopp te och njuter lite av tystnaden. Jag körde vidare med stickningen igår, det är ett litet projekt till bröllopet, hoppas att det blir så bra som det ser ut i mitt huvud.