Det blev plötsligt november. Hösten har gått fort, väldigt fort. Men trots att allt rusar på tycker jag att det har varit en härlig höst. Intensiv på många sätt, men ljuvlig på minst lika många sätt. Barnen har blivit större vilket är spännande, jag lär känna de två små individerna jag har lyckan att vara mamma till mer och mer för varje dag (särskilt W, ska jag väl tillägga, hans personlighet blir tydligare och tydligare). Utvecklingssamtalen på förskolan gav mig ytterligare anledning att vara oändligt stolt över mina kloka, envisa, schysta gryn.
Min ambition är att ha en vardag som känns meningsfull och som jag njuter av. Jag vill inte spendera livet i längtan efter ledighet och helgen. Ofta lyckas jag, men den här hösten har varit full av delmål i strävan efter ledighet. Jag jobbar hårt på det där - mindfulness som det trendigt kallas - att vara närvarande i nuet.
Min vardag i skolan är otroligt intensiv, det rör sig inte om heltidsstudier längre, och här hemma är det prylar och människor överallt. Vi bor lite för litet, det är svårt att hitta en lugn vrå här. Och jag behöver det - en lugn vrå.
Därför gläder jag mig åt att vi idag skrivit på papper som gör oss till byggherrar. I vår/försommar får vi flytta in i vårt egna lilla hus i lugnet, nära både skog och sjö. Jag
längtar och tänker ägna hela kvällen åt att bläddra i de tapetkataloger vi fått hem (en full resväska storlek XL) och packa inför en efterlängtad helg i Västerås.
Första delkursen i höst är avklarad, tentan gjordes igår. Vi skrev ett par timmar och hade muntligt lika länge. Jag fick fantastiskt fin återkoppling direkt efteråt, så jag vågar tro på att jag satte den. På måndag börjar kursen om barnsjukdomar som löper parallellt med uppsatsskrivande. Snart är det bara slutspurten kvar...
Memento vivere!(betyder: Kom ihåg att leva, visst är det vackert?)