Familj på grönbete

Vi är hemma i Norrköping ett par dagar, vår lägenhet blir rena bastun. drygt 32 grader trotws persienner nere, dörrar och fönster öppna hela natten och fläkten på. Vi hänger således utomhus.

En ynnest, ära och lycka

Simultankapacitet

Huvudet upp och fötterna ner

Tack för alla gratulationer!

Fjunis har nästan blivit tre veckor - overkligt! Just nu har vi det allt annat är snusa-på-bebisens-huvud-harmoniskt hemma. Snorpan har legat däckad i hög feber i tre dagar och fjunis vill mest bli buren eller äta. Förutom på nätterna då han faktiskt sover gott i sin lilla säng som står bredvid min. Tur att maken har kunnat vara hemma. Hade aldrig klarat de här tre dagarna själv utan att bli ett monster till mamma.

Förresten, det där med att barn nummer 2 bara hänger med, att det inte är någon större skillnad på att ha ett eller två barn. Tro inte på det. Det dåliga samvetet är numera min ständiga följeslagare. Är det inte för att Fjunis äter precis när Snorpan vill att jag ska läsa saga så är det för att Fjunis får sova i sin lilla säng bredvid stora sängen medan storasyster ligger och gosar mellan oss. Jag törs helt enkelt inte ha båda sovande i sängen ännu och hon kommer fortfarande in nästan varje natt. Särskilt nu när hon är sjuk. Första veckan fick dock Snorpan sova i lilla sängen bredvid och fjunis sov emellan oss, då oroade jag mig över att hon skulle bli svartsjuk på lillebror. Jag ska lära mig hantera det.

Snorpan och Fjunis funkar än så länge strålande. Vad kan ni mer vilja veta? Jo, visst är det omtumlande att helt plötsligt vara tvåbarnsmamma och det dåliga samvetet är inget jag skulle sakna om jag slapp den. MEN - den eufori jag upplevde härom morgonen när min lilla familj låg i vår stora säng och snusade medan jag var vaken - den slår allt.