Söndagsstök

Jag är lite besviken. Jag tycker fortfarande att det känns som att sakerna äter upp oss. Maken säger att strukturen är bättre och att grejerna kommer landa rätt (visst, om man någongång hjälper dem att landa rätt, inte bara tittar på dem och hoppas de ska hitta sina platser själva). Det har han nog rätt i, men jag hade hoppats att våra nya förvaringsgrejer skulle svälja mer än vad de verkligen gjort. Lite mer fixande under kvällen och strukturen infinner sig förhoppningsis.

Vakuumpåsen, förresten, är jag inte det minsta besviken på. Har lagt i alla vinterjackor (inklusive de vi aldrig någonsin använder samt sällananvändarna, typ snowboardkläderna) och de är nu så små att de skulle rymmas i en papperskasse. Jag vet inte hur de kommer se ut när de legat så i några månader, men det får bli ett senare problem. Nu kan vårjackorna hängas in och man ser faktiskt vad som hänger i garderoben. Halleluja.

En helt annan sak

När vi passerade Tekniska verken (som, mycket förenklat, bränner sopor och ger värme) på vägen till IKEA kunde man i vår bil höra följande:
Snorpan: Belä, lukta bajs (Blä, det luktar bajs)
Maken: Ja, älskling, vi är i Linköping.
Snorpan: Haha.

Vet inte om man borde återge sånt in public, men det var så roligt att jag inte kan låta bli.

Ljuva helg

För första veckan, på vad som känns som evigheter, har vi haft en hel helg hemma tillsammans utan resor till Stockholm, möten eller praktik. Jag njuter till fullo! Vi har varit på det stora möbelvaruhuset (passade på i fredags, innan all lönehandling skulle slå till) nu finns det förhoppningsvis förvaring så vi kan bo i vår lilla lägenhet ett par år till. Dessutom fick vi fatt i klädförvaring till Bönan/Isabella, så nu kan vi börja tvätta bebiskläderna och lägga in dem. Ni skulle inte tro era ögon om ni såg högarna/lådtravarna med sängkläder/bebiskläder/vanliga Sabinakläder här hemma. Skönt att kunna organisera i röran!

Igår blev det ärenden på stan och storhandling, men framförallt blev det ett efterlängtat besök i badhuset. Snorpan var eld och lågor och kunde inte komma i poolen snabbt nog. Hon ville heller inte komma upp, trots att hon knappt orkade hålla ögonen öppna.

Nu ska jag och Snorpan städa kylskåpet, medan maken är och valbereder SSU-distriktet. Eftermiddagen och kvällen ska vi sortera, vika och lägga in allt som nu omringar oss. Jag längtar nästan ihjäl mig!

Just det, vi har köpt vakuumpåsar också, har ni testat såna? Vi ska lägga undan vinterjackorna, åkpåsen och lite annat fluffigt och då verkar ju idéen med vakuumpåsar genial. Den som lever får se...

Vår

Jag behövde lite vår så bloggen fick bli grön, och så passade jag på att frossa lite i bröllopsbilder.

Jag är inte så motiverad att plugga. Det där boandet i slutet av graviditeten är verkligen ingen myt, det har slagit till här nu. Jag vill bara fixa bebissaker! Städa lägenheten i alla skrymslen och vrår, tvätta bebiskläder, sy påslakan till vagnstäcket, montera spjälsäng. You name it. Jag antar att det är sunt, på sätt och vis, att börja ladda när det är mindre än 2 månader kvar, det gör det dock lite svårare att sätta sig med näsan i böckerna.

Apropå ladda - jag och maken gick en repetionskurs i profylaxandningen i helgen. Lite bär det emot att skriva andning, det är så mycket mer. Om ni ska föda barn någongång är det min allra varmaste rekommendation att gå en kurs i profylax. Nu känner jag mig superladdad inför förlossningen, och jag har ju varit ganska orolig tidigare.

Förresten, den där tentan som gick overkligt bra...Jag satte den! Så nu har jag klarat två av fyra tentor den här terminen. Än så länge inget släpande alltså, så skönt! Särskilt som jag kan tänka mig att terminens sista seminarier kan bli knepiga att hinna med.

Underbart

Min underbara man har bakat ett underbart pumpabröd, medan jag tog ett underbart bad. Detta bröd ska nu avnjutas med mycket ost och ett glas kall mjölk framför TVn innan jag går och lägger mig i min underbara säng, med min underbara man, med min underbara dotter sovandes i rummet intill.

En kväll i harmoni

Jag hade laddat med jordens tålamod inför hämtningen på föris, ifall att det skulle bli stora dispyter om vartenda moment även idag. Så blev det dock inte. Vi gick hemåt i härlig harmoni och gemenskap, och så har kvällen fortsatt. Vi lagade mat tillsammans, som vi sedan avnjöt under skratt tillsammans med Snorpans ekorre som åt från hennes leksaksporslin. Nu har Snorpan badat och duschat under vilda skratt och massor med dyk när hon förklarade att hon smakade på vattnet. Nu springer hon runt och ropar "mamma helling borta!", vilket betyder att hon inte hittar vällingen. Så nu ska jag göra en insats, ta fram vällingen och sätta mig med goding i knät och titta på I drömmarnas trädgård.

Jag önskar er en kväll med åtminstone en gnutta av det mys jag haft.

Det jobbigaste med att vara jag idag

Jag vet inte hur ni känner er, men en grej är lite tuff just nu. Jag brukar tycka att argumentation är roligt, att det är spännande att resonera och hitta argument för saker och ting. Nu står det dock still i huvudet. Jag går stenhårt på magkänsla. Kanske beror det på att jag har en massa annat som upptar min tid, tanke och vardag. Typ som konstanta viljestyrkesmätningar mellan mig och Snorpan, eller en asstor mage, eller en make i Göteborg på studieresa (åh, stackars alla er som får åka iväg och titta på stadsplaneringsprojekt eller liknande! Stackars er som får mat lagad, disken undanplockad, en hel kväll med egentid och chansen till långdusch på morgonen), eller ett intensivt studietempo. Eller så beror det, ve och fasa, på att jag helt enkelt tappat förmågan att klura. Fast jag tror inte det. Hoppas inte det!

Hursomhelst så är det skitjobbigt att inte orka/kunna skriva mer än att jag blir vansinnig av det här. Behöver vi verkligen ännu ett verktyg för att dressera våra barn? Fyfan, rent ut sagt, för alla dessa idéer och tankar som likställer barn med djur som vi som vuxna ska dressera och programmera så att de uppför sig "rätt". Jag är så trött på inställningen att barn i grunden är onda och vill vara besvärliga. Eller vad sägs om den här inledningen i artikel:

"Ett hav av pärlor rasar ut på köksgolvet mitt i middagsstressen.
Fyraåringen ser på dig med sin tjurigaste min:
- Nääe, vill INTE städa.
Du suckar och ser dig motvilligt om efter dammsugaren.
Igen.
MEN, stopp! Du behöver inte vara en looser-förälder."

Nej, passa dig för att vara en looser-förälder som styrs av dina barn. Ta kommandot och styr dem istället! Som om det är bättre!? I en fungerande familj ska väl varken föräldrar eller barn styra varandra. Det handlar om respekt för varandra som individer och om att man som förälder behöver axla ledarrollen.

Mitt tips istället för trappor, guldstjärnor och kramar som belöning hittar du här.

Förresten är det väl inte så konstigt att barnen inte har brytt sig om vad föräldrarna har sagt när föräldrarna har visat så tydligt att man inte behöver följa överenskommelser?

"Men Migo-trappan bygger inte bara på att barnen ändrar sig – föräldrarna måste också dra sitt strå till stacken.
– Tidigare kunde jag lova barnen att vi skulle göra massa saker som aldrig blev av. Nu bestämmer vi en aktivitet tillsammans och när barnen visat att de klarat sina uppgifter gör vi det som vi kommit överens om. Vi viker inte en tum från våra överenskommelser. Då faller hela idén."

Det känns helt självklart! Ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende.

Ni får ta lite gnäll.

Dagsstatusen är oändligt trött och instabil i kroppen. Tror att jag kopplade av i Helsingfors och sån ska man ju, som bekant, inte syssla med om man vill undvika energidalar. Om man vill fortsätta leva och må bra är det dock klokt att koppla av regelbundet. Man får väga behoven mot varandra helt enkelt.

Helsinki var härligt! Soligt, töigt, pussigt och fikigt. Snorpan letade efter Mumin hela resan och följde noggrant upp varje ledtråd. Som de små brunnarna (runda lock fulla med hål) som fanns här och där på båten, de fattade Snorpan precis vad det var och slog varje gång fast Mumin duschar.

Har skrivit tenta idag, känns som att den här terminen är en enda lång tenta. Idag stod det läkemedelsberäkning på schemat och den gick så sjukt bra att det förvånar mig om jag klarade den.

Försökte vila lite nu på eftermiddagen, men som om det är någon universell regel som säger att man inte får vila på dagtid var det även idag någon som började borra när jag låg där i min sköna dvala. Upp och hoppa, Sabina.

Ska hämta Snorpan nu. Hon är inne i en rätt tuff period där föris inte alls är lika kul som förut. Hon vill bara vara med mig och sin pappa. Undrar om den växande magen och den tuffa praktikperioden har satt spår även hos henne. Tror det.

Come with me to Helsinki

I morgon sticker vi! Vi fick resan i bröllopspresent och jag ser verkligen fram emot att hålla handen och pussas med mina älsklingar. Alldeles utan krav och tider att passa! Jag ska vara en sån ljuv kvinna, och inte det gnälliga gnato jag varit de senaste veckorna. Mycket fika, många pussar och lite sol är allt jag önskar mig.

Hoppas ni får en härlig helg!

Muminmamman tillbakavisar rykten om direkt födsel

Alla kvinnor på min praktikplats (det är i stort sett endast kvinnor, precis som allas förutfattade mening ser ut) ojar sig då och då över hur stor min mage är. Kan det verkligen vara så att det är 10 veckor kvar? Jag (som vid det här laget börjar känna mig ganska stor och rätt så otymplig i korridorerna) hävdar med bestämdhet att jag ser likadan ut som vid samma tidpunkt förra gången och att även de sista 10 veckorna kommer gå finfint. Fast nu känns det att jag är på benen hela dagarna. Ordentligt. Bara 4 dagar kvar denna period.

För övrigt brukar de äldre patienterna roa sig med att diskutera huruvida det är en pojke eller flicka i magen. De allra flesta tror pojke (återigen, precis likadant som förra gången då magen först växte rakt ut och sen uppåt och åt sidorna). Vad jag tror har jag ingen aning om. Världens vildaste är det iaf. Snorpan var lugn i magen, men är vild nu. Undrar hur det blir med en som är vild i magen.

I torsdags fick jag ordentligt påfyllning av familjetid. Jag som haft sån hemlängtan.

Mormor, morfar, lillebror, lillasyster och systerson kom och hälsade på. Som en extra piff på helgen, grädde på moset eller liknande, kom även mamma med make, lillebror+svägerska och lilla lillasyster. Vilken underbar överraskning! Alldeles fantastiskt att få kramar hemifrån och alldeles underbart att gosa med Theo som redan hunnit bli 3,5 månad. Han och Snorpan hade faktiskt riktigt roligt, tror jag. Snorpan pratar fortfarande om kussen och vill visa honom saker, eller läsa en bok med honom. Jag försöker förklara att han är långt borta och det blir svårt, men hon kollar ändå runt för säkerhets skull. Hemlängtan blev inte riktigt botad, men jag kände iaf hur lugn&ro&kärleks-depåerna fylldes på. De depåer som inte fylls på av min alldeles egna lilla familj alltså. Uppenbarligen har jag såna som behöver påfyllning.

Hur har ni andra det som flyttat långt från er familj?