Jag och Anna känner samma sak

Anna säger: Det är blandade känslor av att gå in på din blogg Sabina! Först blir jag lite ledsen över att du inte bloggat, men sen så glad över att se er söta dotter på bilderna... Sweetie!

Jag känner precis samma sak när jag loggar in på min blogg. Blir alldeles ledsen att det inte kommit upp något nytt inlägg, gärna välgenomtänkt, roligt och långt. Och jag undrar varför...

Sen sist:
*Plugg
*Bio, middag och hotellövernattning med sambon (jättemysigt och jobbigt samtidigt. Första natten för mig utan Snorpan, henne gick det dock ingen som helst nöd på...)

=Väldigt trött, men kärlekstankad och harmonisk. Fixade till och med en sen middag med vrålhungrig, skrikande Snorpa på armen utan att bli stressad och svettig. Så skönt!

Hösthelg

Höstpromenad med familjen.
Kolla, vad cool hon är - lilla Snorpan på höstlövsbete

Lunch på uteservering.
Inte bara Snorpans rumpa vilade på fårskinn, även mamman fick
sitta på lurvig fäll och äta lunch i höstsolen. Lovely!

My God, när ska det hysteriska tempot ta slut? Den konstant gnagande shit, jag ligger efter-känslan börjar känns tjatig. Hela klassen känner likadant som tur är, så det är väl bara att kämpa på och hoppas att det plötsligt är klart. Vi har VFU om 5 veckor, så på nåt vis måste hela terminens innehåll hinnas med innan dess. Antagligen därför det känns intensivt. Inget synd om mig, bara lite slitigt just nu, med sambons bortavaro på möten och budgetöverläggningar och annat skoj blir man helt enkelt ganska trött.

Hann med höstmys i helgen iaf och det ska jag tänka på när det rusar för fort i veckan.

Suck

Jag hade glömt att vattnet skulle vara avstängt idag. Lyckades knappt borsta tänderna, än mindre duscha. Man kan ju inte sitta hemma och plugga en hel dag utan att få tillgång till vatten! Te, lunch, vanligt vatten? No way. När fiken i stan öppnar är jag den första på plats. Oduschad och ofräsch.

Först ska jag passa på att lyxa till det lite genom att krypa ner under täcket igen..

Det finaste

Jag sitter här, framför skärmen, och försöker göra någon nytta när jag plötsligt hör smack smack smack bredvid mig. Jag tittar upp och ser en pussande Snorpa komma mot mig. Vi pussas och hon springer iväg och fortsätter leka. Vem behöver inte en pusspaus ibland? Så mysigt att ögonen tåras.

Why, oh why?

För klena muffinsformar?
För mycket smet (fel antal?)? (inte enligt receptet iaf)
Sned plåt? (De flesta har ju runnit åt samma håll)
Betyder det här att jag måste köpa en muffinsplåt?

Jag mår dåligt, min fina morotsmuffinsar har aldrig sett så här sorgliga ut förut.

Lilla Snorpan

Mitt hjärta på väg på utflykt.
Den lilla tjejen (som börjar bli så stor) i den stora reflexvästen.

Middag

Nu ska vi äta. Spaghetti och köttfärssås med rivna morötter.
My God, jag älskar att vara en liten medel-Svensson familj!

Nu ska hon sova

Snorpan går och lägger sig. Hon har kollat så att sängen är redo (ingen Herbert på täcket), hon har druckit välling, borstat tänderna och fått höra mina godnattord som jag har viskat i hennes öra sen hon föddes. Vill ha dem sagda varje kväll, annars känns det lite konstigt. Nu längtar jag redan efter hennes små tassande steg när hon går in till oss imorgon bitti. Sniffstunden på varm liten bebis på morgonen är ovärderlig - det bästa som finns!

Förresten så har Snorpan varit hos familjen O-E-I medan jag och sambon var på föräldramöte. Speciell upplevelse faktiskt, det där med föräldramöte...

Hon gör mig galen

Hon gör mig galen

Jag vill ha henne hos mig i natt
Hon gör mig galen
Hon gör mig galen Ulf Lundell

Street-Snorpan med sin ständiga följeslagare -mössan. Den åker på så fort hon får syn på den!

På nåt sätt är det konstigt att jag kan relatera ovan citerade Uffe-låt till min dotter. De tre raderna ovan sammanfattar på ett fint sätt min känsla just nu. Min underbara unge har blivit helt tokig! Hon verkar tycka att varje sekund som hon sitter still är bortkastad.

En morgon, när jag bara skulle snabbkissa, kom jag ut till detta. Hon har alltså öppnat diskmaskinen, klättrat upp på luckan och satt och låtsades äta med skedarna hon hittade. Man kan ju bara skratta.

Varför sitta still? Man kan ju klättra, hoppa, riva ut, mosa in sig bakom saker och krypa in under saker. Hon är överallt hela tiden! Igår var vi ensamma hemma ett tag, jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Hoppade hon inte i sin fåtölj, så klättrade hon upp i stora fåtöljen och ställde sig, hon klättrade upp på pallen i hallen och bankade på spegeln (!), ställde sig på gunghästen, klättrade upp i vagnen osv. Och hon blir helt tokig om man lyfter bort henne. Temperament har hon definitivt, men vad hände med min lilla gosiga tjej? Hon kommer fram ibland, när hon hittat en bok att läsa (Krokodil-boken är fortfarande en stor favorit, Diana), men oftast är det 200% som gäller. Full fart ända till sovdags. Det är charmigt, absolut, och hellre en busig bebis än en olycklig bebis. Fast man blir trött. Jättetrött. Och får ont i håret eftersom hon kommit på att man reagerar så roligt när hon drar i nackhåren. AJ.

Snorpan i stora sängen. Det är blixten som gör det ljust, jag lovar att hon har det mörkt och mysigt när hon sover.

Hon har flyttat in i eget rum, i stora sängen, numera. Vi bullade upp med kuddar bredvid, men hon har bara ramlat ur en gång, så kroppen lär sig kanske snabbt hur man kan röra sig. Första natten var hemsk för mamman. Jag vaknade hela tiden och gick in och tittade till henne. Nu funkar det dock, när hon vaknar på morgonkvisten tar vi (läs: sambon) henne i handen och går in i vårt sovrum. Ambitionen är att hon ska komma på att hon kan gå in själv om hon vaknar på natten.

Att pyssla om

Vi hade en diskussion om omvårdnad idag utifrån det individuella behovet. Jag blir galen när jag inom sjukvården träffar på personer som pratar extra mjukt och rart med mig. Det provocerar mig oerhört mycket, jag är inget barn, inte dum och inte mindre intelligent. Jag behöver god, varm och respektfull omvårdnad - på mina villkor. Andra vill ha just klappen på pannan och den mjuka stämman.

Jag ser det här som en av de största utmaningarna för mig i mitt framtida yrke, att se varje patients unika behov och egna förutsättningar. Därför känns det extra spännande att arbeta med kvinnor i olika åldrar (som jag hoppas kunna göra när jag någongång i framtiden blir barnmorska) och möta deras behov. Det lilla jag har varit ute i vården hittills har gett mig intrycket av att kvinnor har svårare att ta emot omtanke och vård än män. Inte särskilt konstigt iofs om man sätter det i ett samhälls/feministiskt persepektiv, men likafullt utmanande och spännande.

Hur funkar ni när ni blir sjuka? Hur vill ni bli bemötta?

Huvudet upp och fötterna ner

Här är det full fart. Vet inte vad som hände med mitt lugna tempo, det är bara som bortblåst. Hela familjen har dragits med en envis förkylning som vägrar bryta ut ordentligt. Vi är inne på tredje veckan med lite snörvel, halsont, hosta och huvudvärk som växlar mellan oss tre (förutom hostan, den har bara drabbat sambon. Sömnbristen som följer den drabbar dock alla). Jag har också massor i skolan, tempot är väldigt högt faktiskt. Kanske inte så konstigt att sommarlugnet försvunnit. Det är som tur är otroligt roligt i skolan fortfarande, igår fick vi injicera subcutant och intramuskulärt i plastdockor. Skräckblandad förtjusning eftersom man kan göra patienten så himla illa om man gör fel. Funderade en millisekund igår på om jag skulle satsa på något pappersvändarjobb för att slippa det stora ansvaret, men samtidigt - nej.

Helgen med släktträff var mysig. Åland var dock myggtätt, det var som en vägg av mygg när man kom ut genom ytterdörren och myggbetten kliar hysteriskt! Jag hjälpte dock sambon och dottern genom att ta de flesta myggbetten själv (undrar varför jag är så aptitlig för mygg). Bara på högerbenet mellan fot och knä har jag 25 kliande bölder!

Just det, bilden. Den är tagen på julafton och jag kan helt enkelt inte le på kort, utan måste göra mig till.

Nu tar vi helg

Vi sticker på minisemester. Skönt att efter två veckor i skolan få lite semester igen. Faktum är att vi verkligen inte har mjukstartat i skolan, så jag känner mig lite omtumlad. Typ som varje terminsstart, det virvlar omkring och tillslut är man on top of it igen. Hörs på söndag, eller måndag.

Ni kan väl kommentatorbomba över helgen? Då blir jag glad, typ såhär glad:

Här då, Diana?

Jag blev så förvånad. Diana känner inte igen Snorpan på kortet i inlägget innan. Jag tycker verkligen att Snorpan är sig lik. Möjligtvis var kortet som jag la upp inte det hon är sig mest lik på, men det var ett av få där inte jag eller sambon var med. På det här kortet då tycker du att hon är lik sig här, Diana?

2-månaders

Snorpan, nästan 2 månader gammal.

A&Gs lilla A är snart två månader (otroligt! det känns som att det var igår jag skulle dit och hälsa på, men istället fick ett sms om att det var förlossning på G så besöket fick vänta). A bloggar om deras utflykt till huvudstaden. Fast det bara är ett år sen hade jag svårt att komma på vad vi gjorde när Snorpan var två månader, så jag var ju tvungen att kolla lite på kort i datorn. Så mycket för den studiediciplinen.

Jag minns att jag svettade mig igenom ett kommunstyrelsemöte och sen kutade hem till min skatt (samtidigt som jag bestämde mig för att aldrig, aldrig mer göra något som jag inte vill, för att jag känner att jag måste, istället för att vara med mitt barn). Vi var också på bröllop (eller iaf vigsel, festen orkade vi inte gå på) och en 50-årsfest för Snorpans gammelfarbror. Men, mest var vi nog faktiskt hemma och pussades. Jag och Snorpan promenerade en del och fikade med Snorpans mormor samtidigt som sambon var på resande fot en massa (minns jag det som iaf) pga alla fantastiska och superviktiga kampanjer och finfina politiska uppdrag.

Fluff-frilla och nästan julafton

Jag har fått paket!!

Fick ett mejl från Bokus med följande information:

Vi har idag skickat följande varor med Schenker Privpak:

1 st Klinisk mikrobiologi o infekt.sjukdomar
1 st Den åldrande människans psykologi
1 st Klinisk omvårdnad del 1
1 st Basal farmakologi
1 st Klinisk omvårdnad del 2
1 st Lugn och beröring : oxytocinets läkande verkan...

Och nu finns det att hämta! Jag är ivrigare än ivrigast så jag ska kuta till macken för att hämta böckerna... Kaffet är kokat och står i sin studietermos, bordet är röjt och bullarna från igår är inte uppätna. Det blir otroliga studier sedan. Om jag kan hålla mig till att läsa om äldres hälsa och åldrandets psykologi och låta bli att öppna boken om infektionssjukdomar, det vill säga.

Förresten, passade på att föna håret imorse efter duschen, något jag aldrig annars gör, och wow vilket härligt fluffhår jag fick. På bara 5 minuter! Inte behöver jag alltid ha uppsatt...

På återhörande!

Ja, kanske

Jag är kanske för hård mot mig och sambon, vi vill ju faktiskt bara Snorpans bästa. Och vi vill det så gärna att jag ofrånkomligt grubblar på om det vi gör gynnar henne eller kommer göra livet lite tuffare för henne. Grubblerier jag med största sannolikhet delar med många föräldrar, även om det kanske råkar handla om olika saker (eller grubblar alla på genus? Jag tror tyvärr inte det)

Terrorbalans är precis vad det handlar om, tack Joanna! Hoppas bara att inte Snorpan får ta terrorsmällen, om ni förstår vad jag menar...

För att han är bög.

En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Från tjuvlyssnat.se

Ni har säkert läst samtalet från tjuvlyssnat förut och, haha, visst är det lite kul. Det är dock inte lika kul att samma sak utspelar sig varenda gång vi är ute bland folk med Snorpan. Vad heter han? Vad duktig han är på att gå! Vad tuff han är! är kommentarer som min dotter får höra människor fråga hennes föräldrar jämt. Jag bryr mig inte nämnvärt om hennes kläder kommer från flick- eller pojkavdelningen i affären, bara de inte har våldsbudskap eller saknar färger. Således handlar vi mest på flickavdelningen. Som sagt är det egentligen ganska ointressant, och samtidigt inte. För vad är det som får våra medmänniskor att tro att vår söta lilla tjej är en kille? Är det att hon inte har klänning/kjol? Det klart det är även sällan hon bär rosa kläder, eller rosetter och hårband. Är det därför? Jag tycker att det är roligt att deras fördomar kommer lite på skam, men tycker att det är tråkigt att det är min Snorpa som måste göra jobbet.

Hur långt ska man gå i sin egen feministiska kamp? Vi är redan kända som genusföräldrarna på förskolan för att vi bad att få se deras arbetsplan beträffande just genus och för att vi framfört önskningar om att Snorpan bekräftas och behandlas utifrån sig själv och inte utifrån sitt kön. Hur påverkar det henne att vi är så tydliga i detta?

Min högsta önskan är att hon ska leva ett lyckligt liv vare sig hon väljer att leva det med en kvinna, man, hund eller häst eller kanske ensam. Jag vill att hon ska känna att hon kan välja fritt vad hon vill arbeta med - om hon vill bli brandman elelr barnskötare - utan förväntningar från omgivningen. osv. Hur långt kan man då gå när det gäller sina barn? På ett sätt blir ju hon ett redskap i jämställdhetskampen, är det verkligen rättvist mot henne? Det vill jag ju också att hon ska kunna välja själv, egentligen.

Eller som pappan och sonen jag såg i vår lokala matbutik häromdagen. Pojken är kanske 3 år, och tittar på köttet i köttdisken. Plötsligt kommer pappan fram, tar pojken i armen och drar honom därifrån samtidigt som han säger "USCH, kött!" varpå pojken säger "usch, kött." Sånt gör mig illa till mods, faktiskt, på något sätt. Och oavsett vad jag tyckte om kött under alla mina år som vegetarian var det inget jag försökte föra över på min (då mycket små) småsyskon.

Minns du, Joanna, scenen i Shut up and sing när en mamma står och skriker en massa elakheter och hetsar sitt barn till att göra detsamma? Same thing.

Det klart att man alltid överför saker till sina barn, men är man ine skyldig att vara lite försiktig? Jag tycker att det viktigaste man kan föra över är ett kritiskt förhållningssätt till givna sanningar, en respekt för sina medmänniskor och en trygghet i sig själv. När det blir aggressivt och fanatiskt kanske man ska ta sig en funderare.

Jösses, det blev snurrigt, men det behövde komma ut ur huvudet snabbt och då blir det så. Läs om ni orkar, oavsett vad var det skönt att skriva av sig. Min lilla genussoldat har precis somnat och jag ska skura badrum och sen sjunka ner i soffan framför Sjukhuset. Sambon är på konferens så jag är solokvist.